Ångest och tygeltrassel

Jag älskar dagen då terrängen rids. Det är en helt annan stämning då än under de andra momenten. Ryttarna är laddade, fokuserade. Hästarna vet vad som är på gång och de är liksom elektriska. Sandra och Kvadden är en av de första ut i CIC1*, och sitter i sadeln redan strax efter sju. 

Ute på framridningen blandas luften av en doft av svettiga hästar och höga förväntningar, samtidigt som solen bryter  igenom de tunna slöjmolnen. Det kommer bli en fin dag, och vi kommer ha så jäkla fina hästar. 

Jag tittar på medan Sandra värmer Kvadden, hinkarna med iskallt vatten att kyla hästen med efter ritten är fyllda och allt är förberett. Nu behöver jag bara njuta av att se dem dundra fram över fältet. Och som de gjorde det, Kvadden fick igång en jättebra galopp redan från start och gick som en klocka genom alla frågor och svårigheter på banan. 

När jag möter Sandra vid målgång ser jag direkt att hon är frustrerad över något. Det visar sig att ena stroppen på tygeln hakat tag i martingalen, tygeln var alltså fastlåst och Sandra hade knappt någonting att styra med åt vänster. 
– Det är tur att han är lydig!   
Skrattar Sandra och vi konstaterar sedan att vi aldrig mer ska ha den typen av tygel tillsammans med martingal i terrängen. 

Vi kyler Kvadden ordentligt, hinkar med vatten sköljer över hans ångande kropp och vi blir väl ungefär lika blöta vi. Det finns inget smidigt sätt att kyla en häst på, det är bara att vara beredd på att bli genomblöt och smutsig. Hästens välbefinnande före allt, alltid. 

Sandras mamma Heléne, som passande nog är hovslagare, skruvar av alla broddarna på Kvadden lika fort som en annan hinner säga gängtapp. Jag kletar på kyllera på hans ben, och sedan får han ut och röra på sig igen för att motverka mjölksyra. 

När jag känner att Kvadden är nöjd och belåten i sin box är det dags att fixa till Luddan. Våra förhoppningar på henne är väl ungefär i samma kaliber som i banhoppningen, hon ska inte skena och gärna kunna svänga. Hon är tokladdad på framridningen. Luddan tar över kommandot på en linje, och jag hinner tänka att Sandra aldrig kommer kunna få styr på den där pansarvagnen. Det hisnar till lite i magen, men jag har inte tid att vara orolig. 

Nu går starten och de är iväg. Jag vågar knappt titta på de hinder som jag ser från min kylarplats, men när Sandra går i mål med det stort leende och klappar om en glad och frustande häst känns det som en seger. Luddan har rakt igenom gjort en svinbra tävling, och det har även Lill-prins Kvadden. Två hedrande placeringar blev det faktiskt, en tionde plats och en 14:e! De är två stora, lunsiga, lite klumpiga men så härliga hästar, med framtiden väl framför sig! 

Det är dags för den trestjärniga terrängen. Precis som jag nämnde under banhoppningsprovet är det lite mer ”på riktigt” nu. Kung Nisse går ut före Dino, och han ser laddad och redo ut på framhoppningen. Jag följer Sandra till starten och hon släpps iväg. Jag ser de första två hindren från min position, hon får ett dåligt språng till första hindret, bättre till andra. Det är inte helt ovanligt att  banans första språng blir lite sisådär ibland, och oftast skärper både häst och ryttare till sig efter och får en bra runda. 

När Sandra går i mål är hon ledsen och uppgiven. Hästen har gått som en klocka, och kastat hjärtat före sprången, men Sandra själv såg inga distanser, fick inte till ett bra tempo och red ”helt enkelt helt jävla värdelöst” (hennes ord, inte mina). 

Vad gör vi nu? 
Om mindre än två timmar ska hon sitta upp och rida samma bana på Dino, det är deras debut och han kräver sin duktiga, kloka pilot. Sandra är förkrossad. 
– Jag skiter i det Linnéa, jag kan inte ta ut Dino här, jag vill inte utsätta honom för min skitridning! säger hon. 

Med tårfyllda ögon och sammanbitna käkar får Sandra gå bort och sätta sig i lastbilen en stund för att försöka ladda om, se filmen, hitta det som faktiskt gick bra istället för det dåliga. Kung Nisse, som verkligen gjort sitt jobb och gjorde så gott han kunde får den kungliga omvårdnad han förtjänar. Jag känner mig lite ambivalent och funderar på vad jag ska råda Sandra till. En liten, liten del av mig är av gnagande oro och tänker att om inte Sandra får ur den här ritten ur skallen kommer det gå käpprätt åt helvete även med Dino, och han är för känslig för att göra fel på. Vi kanske borde stryka oss? 

Den lilla oron försvinner dock fort, när jag kommer att tänka på hur skickligt och klokt Sandra rider i terrängen, hur säker hon är när hon har rätt känsla, och vilket fantastiskt team hon och hennes lilla superfux är. Vi alla peppar på allt vi kan, och Sandra går ut i terrängen. 

Det är plågsamma minuter innan hon får starta. Det enda jag rabblar inombords är ”gå igenom vattnet, snälla gå igenom vattnet!”. De startar och jag ser direkt att galoppen är bra och första och andra hindret klipper de som ingenting. Jag tar position på fältet för att se första vattenhindret. De kommer farande och jag hoppar av nervositet, kan inte stå still, kan inte sluta skaka. Jag blundar när hon rider an. Sedan hör jag Sandras röst eka ”BRAAA DINO!”. 

Han gjorde det. Som ingenting, han bara flöt igenom, och jag grät. Det har jag inte sagt till Sandra än, men jag grät av lättnad, glädje och stolthet över detta helt makalösa ekipage. Vad som hände sedan spelar egentligen ingen roll, men kombinationen lädertygel, läderhandske och svettig häst är ingen bra sådan. Sandra tappade greppet om tygeln och de fick en förbispringning på ett smalhinder. 

Känslorna för denna tävlingen är lite ”all over the place”, vi är glada och stolta, men också lite besvikna över tygelincidenterna och att vi inte hade tänkt igenom utrustningen ordentligt innan. Nåväl, det är lätt att vara efterklok. 

Som det ser ut nu kommer jag och Sandra inte att åka till Saumur i mitten på maj, de tre-stjärniga tävlingarna i Wiesbaden känns mer passande. Då har vi bara med oss Dino och kung Nisse, samt nya tyglar. 

Vi hörs då! 

Linnéa