När man är en fegis

Tyvärr, eftersom fälttävlan är den största grenen här i Australien och det är verkligen bara tuta och kör.
– You’ll be alright, just kick and hold on….
Min värsta fiende är grav med häck, och diken av alla möjliga slag. Eller ja, i princip alla hinder med dike/ grav under… Vet inte hur många mitt-i-natten-sms mina vänner i Sverige har fått, med frågan om jag verkligen kommer att överleva dessa monstruösa och enorma (i min hjärna) hinder.

Och då har jag ändå blivit mycket bättre, 2012 när jag hade en utav mina första terrängträningar någonsin, var allt läskigt. Värst den dagen, var ett ”litet” bord. Ja, det var kanske litet, men jag tyckte att det var jättestort. Red åt motsatt håll flera gånger för att slippa hoppa det. Men jag hoppade det, och det var en sån otrolig kick. Och jag är glad att jag fortsatte med det, och att jag har fått en hel del tävlingar under bältet här i Australien. Fast jag är fortfarande en stor fegis! Men den där känslan som man får när man rider över mållinjen, den är svårslagen, undrar om det någonsin kommer kännas likadant med dressyr.

Fälttävlansklasser här är väldigt stora, ca 450 st starter på en helg. Alla tävlingar här, som organiseras utav förbundet går över två dagar, så det blir mycket övernattningar, i tält, transport eller på något litet motell i närheten.
Just säkerheten är väl en av de största skillnaderna på tävling här och hemma i Sverige. Det verkar inte vara så noga här, marklinjer gömda under lite granris och sand, hinder som sitter lite löst på sniskan. Hästar och människor blandar sig överallt och man står och väntar utanför att få komma in på hoppningen med hästar överallt.

Men så sker det också rätt så mycket olyckor på tävlingsplatserna tyvärr. Själv blev jag sparkad i ansiktet på framridningen utav en häst som sparkade bakut, en bekant fick benet avsparkat och inte länge sedan blev en hästskötare sparkad i huvudet inne på framridningen.

Här måste man skriva under ett papper på att man vet om att hästar och ridning är farligt och att man inte håller arrangören eller förbundet skyldiga till varken skada eller förstörelse. Detta är något som jag tycker är helt galet. Vet inte om det är därför säkerheten är så slapp, att dom tycker att dom inte behöver ta ansvar.
Detsamma gäller övernattningsplatserna, dom är inte separat från där hästarna är, utan det ligger strömsladdar kriss, kross på marken där man går med sina hästar och rider till tävlingsbanorna.

Jag måste säga att i Sverige är tävlingarna väldigt bra arrangerade. Nedan berättar jag lite om från anmälan till slut, när det gäller fälttävlan.
Man letar upp en tävlingskalender och ser sedan vilket anmälningssystem just den tävlingen använder sig av. Man anmäler och betalar. Ca 3-5 dagar innan start kommer startlistorna, då får man alla starttider för dressyr, hopp och terräng (vilket ju är bra). I min grupp (EA80) brukar det vara ca 100 startande så det är oftast indelat i 3 sektioner som tävlar separat från varandra.

Eftersom dressyren alltid går på lördagen och jag alltid verkar få en tidigt dressyrstart av någon anledning, och med tävlingar ofta 2-3 timmar bort så blir det ofta att man kör på fredag eftermiddag så att man hinner installera sig. När man anländer går man och hämtar sitt välkomstpaket, med startnummer, banskiss och i vilken box, eller ”yard” som man skall ha sin häst. Har man egna hagar med sig så kan man sätta upp det i anslutning till sin lastbil eller transport. På lördagkvällen brukar det vara grillafton eller dylikt.

Sen på lördagen rider man sin dressyr, och vanligtvis är hoppningen någon timme senare. Från pre novice (105cm) rider man dressyr på lördagen och terräng och hopp på söndagen.
På söndagen har alla sin terräng och man startar med 1 minut emellan, vilket gör att framridningen oftast är fullsmockad med ekipage.

Man får inte sitt dressyrprotokoll förrän hela klassen är slut och domaren har skrivit under. 1-6 är alltid placerade, även om det kanske bara är 6 i en klass. Som en 3-stjärnig ibland har. Fast oftast så är det fulla klasser i fälttävlan. Inte som i dressyren där det oftast bara är 2-3 ryttare i en Grand Prix-klass. Men dressyren och hoppningen tar vi någon annan gång. Dock så kan jag informera om att vara ringmaster på en hoppklass kan ta musten ur den starkaste personen. I hoppning så måste man nämligen inte ha nummerlappar, det blir intressant och ganska högljutt och smått kaotiskt emellanåt, men man börjar vänja sig.

Ha det så bra där hemma i höst rusket, och hoppas att solen skiner på er emellanåt.