Beridarbloggen

Louise "Loi" Lindström är examinerad beridare och unghästutbildare samt diplomerad C-tränare i dressyr. Här på bloggen får ni följa med på hennes äventyr efter utbildningsåren på Flyinge.

  • Beridarbloggen tar en paus

    0 0

    Beridarbloggaren Louise "Loi" Lindström har fortsatt fullt upp. Nu tar hon en paus i bloggandet, men innan dess delar hon med sig av ett sista inlägg.

    Har ni hämtat er efter förra veckan än? Vilket EM det var! Visst känns det som att allting bara blev sådär jättebra som man hade hoppats på? Allt från det svenska medaljregnet till det proffsiga arrangemanget kändes bara topp. För att inte tala om den intensiva mediebevakningen av mästerskapet, med SVTs omfattande sändningar som höjdpunkt. Nu börjar ridsporten få sin välförtjänta del av kakan, eller rättare sagt tidningsrubrikerna. Jag tror vi alla är överens om att det inte är en dag för tidigt.

    Själv var jag i Göteborg tisdag och onsdag, och såg båda halvorna av lagdressyren live. Det var två riktiga kanondagar med mycket fina hästar, trevligt sällskap och strålande sol som pricken över i. Flera helt fantastiska ritter som gav både gåshud, tårar i ögonen och ett jättelager inspiration att ta med hem och använda under hösten. Sen var det en del mindre trevlig ridning också, men jag tycker ändå att den mjuka och harmoniska ridningen premieras i allt större utsträckning. En extra bonus med de här större tävlingarna är också att man får träffa så många hästvänner som man inte ser så ofta.

    Resten av veckan var det tv-sändningarna som gällde för min del, då vardagens hästliv upptog den mesta tiden. Inget mig emot! Finns det något att klaga på så är det väl att det var lite mycket prat och ganska lite musik under küren… Men allt som allt super att kunna följa den spännande finalen på distans.

    Så något annat: Jag har efter en del övervägande bestämt mig för att ta en paus med Beridarbloggen. Den här hösten är fullspäckad för min del, inte minst då jag valt att klämma in heltidsstudier i pedagogik parallellt med hästarna! Pedagogiken har jag tänkt ska vara ett komplement till den tränarexamen jag redan har, och jag hoppas att både jag själv, mina elever, och i förlängningen även hästarna, ska kunna dra nytta av de kunskaper jag får inhämta där.

    Det kommer alltså bli mycket att göra, och då blir det bland annat bloggen som får stå tillbaka och ta ett uppehåll. Jag vill passa på att tacka alla er som läst Beridarbloggen och följt mig under de senaste åren, det är tack vare er som det varit så roligt att skriva! Jag har förstått av webbredaktionen att bloggen varit både uppskattad och välbesökt vilket gör mig väldigt glad. Självklart också ett stort tack till Tidningen Ridsport för att jag får ta plats här på webben!

    Vi hörs igen, och dessförinnan kommer min nästa krönika i pappers- och e-tidningen, närmare bestämt i nummer 21 i början av november!

    Trevlig höst!

     

  • Beridarbloggen: "en sagolik stjärna har slocknat"

    0 0

    "Min drömhäst, Aristokrat Pan, den mest älskade, snällaste, starkaste, knasigaste, oförglömliga fuxen av alla, har galopperat vidare till de evigt gröna ängarna." Ridsports beridarbloggare Loi Lindström, sörjer en häst som betytt oerhört mycket för henne.

    Jag ville knappt blogga om detta, dels för att det känns så tungt och dels för att ingenting jag skriver någonsin kan göra den här fantastiska hästen rättvisa.

    Nalle har betytt, och kommer alltid betyda, så oerhört mycket för mig. Han kom in i mitt liv vid en tidpunkt då jag som person verkligen behövde honom som mest. Dessutom har han lyft min ryttarkarriär som ingen annan häst. Mitt första mästerskap – och final. Min första kür. Min första svårklass-start.
    Han hjälpte mig till tävlingsmeriterna jag behövde för att kunna söka min utbildning och bli examinerad Beridare. Han var på många sätt min biljett till min dröm & framtid som yrkesryttare. 

    Efter en fantastisk uppväxt med sina släktingar i Smålandsskogarna, på Stuteri Petter Pan, var han en av Sveriges högst värderade unghingstar. En 14-årig tävlingskarriär toppades med vår placering i JSM.  Han fick avsluta sitt omväxlande liv med nästan sex år som lycklig pensionär.

    Nalle med mamma Gardenia på Elmia 1993

    "Men när dagen kommer då hans liv inte är värdigt längre, det vill säga när han inte längre har sin rang i hagen och orkar sätta småskitarna på plats, när han inte orkar resa sig från en vila utan problem... Den dagen kommer jag att ta mitt ansvar och hjälpa honom att galoppera vidare utan smärta. Det är ett ansvar jag anser att jag och andra har som hästägare, det är en skyldighet jag anser att jag har mot min häst." (Beridarbloggen 27 feb 2017)

    Nu var tiden här. Nalle togs bort av en lugn & skicklig veterinär, efter att han vridit till vänster knä/höft så att han inte kunde stödja på vänster bak - troligen då han har rest sig. Efter att hans grava artros i framknäna var bortom bättring, förra hösten, hade vi tillsammans med hans fantastiska fodervärd Anja, beslutat att han skulle bli ängel den dag han antingen förlorade sin rang i hagen eller då han inte längre kunde resa sig. Han fick vara kung i hagen till sista dagen.

    Pensionärslivet med fina vänner. 

    Jag är så glad att vi pensionerade honom fräsch och lycklig, istället för att sälja vidare eller försöka klämma ut det där lilla sista. Så otroligt tacksam över att han fått ha en så bra fodervärd i Anja & Sara och levt som en kung på ålderns höst. Men också fullständigt förkrossad över att jag aldrig får se honom igen.

    Tack älskade Nalle för allt, du kommer alltid att vara min drömhäst. <3


    Nalle på Elitdressyren 2011, på Djursholm.

  • Falsterbo är över och nu är det dags igen...

    0 0

    Efter Falsterbo upprepar beridarbloggaren Louise "Loi" Lindström sin ståndpunkt - att vi ska stå för hästarnas välfärd, men samtidigt kan vi inte stå i varsitt hörn och hävda att vår egen väg är den enda sanna.

    Med risk för att vara tjatig är min senaste krönika om möjligt ännu mer aktuell i efterdyingarna av såväl unghästtesterna som Falsterbo Horse Show. Jag kan bara upprepa min ståndpunkt:

    Vi måste självklart prata om de problem som faktiskt finns i vår sport. Vi måste givetvis stå upp för hästarnas välfärd. Vi får absolut inte vara rädda för att säga ifrån om dålig ridning, plågsam hantering och vidriga metoder. Det finns inga ursäkter för att behandla hästar illa!

    Men, vi kan inte stå i varsitt hörn och hävda att vår egen väg är den enda sanna och att alla som har minsta invändning är hästarnas ondsinta fiender. Vi måste nu på något sätt vända den här trenden och hitta ett sansat sätt att kommunicera, med hästens välfärd som högsta prioritet, och komma ifrån svartmålning och smutskastning.

    Det jag faktiskt inte begriper är hur människor som månar om levande varelsers välfärd samtidigt kan fullständigt pulverisera andra levande varelser, helt utan någon som helst hänsyn.

    Krönikan i sin helhet finns här.

    En positiv nyhet mitt i alltsammans är iallafall att Andrew McLean, en av världens mest kända forskare inom "equitation science", har lämnat ett förslag till FEI på ett bedömningsunderlag som premierar lätta hjälper . Det grundar sig i hur hästar lär sig och sätter hästens välfärd i första rummet.

    Jag tycker att det känns som ett viktigt steg i rätt riktning. Tävlingsmomentet är visserligen bara en del av sporten men hur (och med vilken utrustning!) hästar rids till vardags är förstås av oerhört stor betydelse. Det är ju dessutom självklart att reglerna för tävling inte bara påverkar vad som händer på själva tävlingen, utan även hur hästar utbildas på hemmaplan. Det som premieras vid tävling får också antas vara det tävlingsryttaren strävar efter att uppnå med träningen.

    Jag grävde en del i hästars välfärd, med hjälp av forskare vid SLU, när jag skrev mitt examensarbete på Beridarprogrammet (länk om någon är nyfiken).

    Och jag hänvisade då bl a till holländaren Frenk Jespers som är medlem i SWB:s avelsvärderingsnämnd och tidigare domare i KWPN:s motsvarighet under tio år. ”Om en domare på unghäst-VM sätter en tia säger han eller hon att detta är idealet. Är det då en häst med spektakulära framben men inga bakben, då är det sådana hästar och sådan ridning vi kommer att få”.

    Enligt Jespers handlar de här frågorna inte minst om hästvälfärd. ”Om domarna accepterar dålig ridning och hårda händer skadar det hästarna. De måste tala om vad vi accepterar och inte".

    Med andra ord vore det väldigt spännande med ett nytt bedömningssystem!

    Jag har själv inte haft möjlighet att vara på FHS hela veckan, det har verkligen varit fullt upp, men en dag fick jag ledigt och kunde inte motstå att köra de 12 milen ner till Falsterbo för en liten glimt. Så roligt att träffa massor av hästvänner och framför allt att få se Pilla (Pernilla André Hokfelt) ta både placering och finalplats med Damien i 5-års. Grattis!


    Snyggt ridet, Pilla med Damien f-12 e Zuidenwind- Don Schufro äg Anne Appleyard uppf Marie Haward.

    Jag träffade förstås min kära mentor Kerstin, som har ett helt overkligt tränarfacit från FHS; hennes elever har tagit 16 st Topp-5-placeringar i 12 av Falsterbos totalt 19 dressyrklasser. Fick även en pratstund med min andra dressyrlärare på Flyinge, Bosse. Berättade om hur min besvärliga fraktur hade hållit mig ur sadeln över tre månader och vi konstaterade att det är väldigt svårt att vara skadad i den här branschen. Det är ju extra knepigt med tanke på att det dessutom är så pass hög skaderisk i själva jobbet. Hur som helst är det fantastiskt att vara tillbaka i sadeln på heltid igen!

  • Beridarbloggen: Klass 1-rosett på Strömsholm

    0 0

    Fem morötter av fem möjliga. Det ger beridarbloggaren Loi till Adeley, som har visat vad hon går för.

    Fantastiska Adeley! Klass 1 som dressyrtalang och bästa möjliga ridprovsomdöme! Godkänd även i hoppningen. Från oss i Team Adeley får hon 5 morötter av 5 möjliga för exemplariskt uppförande!

    Jag är så stolt och tacksam för förtroendet att få visa denna pärla som är e. Dalwhinnie – Weyden, ägd av Martin Fröcklin och uppfödd av Charlotte Malmborg.

    Vi genrepade i fredags och på själva visningsdagen körde Maria, Eric och "Katten" fina fuxflickan till Strömsholm. Själv kom jag dit med mina föräldrar, som passade på att få umgås med mig några timmar i bilen. Adeley hade stått som ett ljus i transporten (när hon väl bestämt sig för att följa med ;) - så himla skönt för henne att inte behöva komma fram helt utmattad efter de dryga två timmarnas resa.

    Vi hade dessutom fått perfekt box - närmast ridhusingången i Röda Ridhusets gäststall. En liten vilostund blev det för Adeley före putsning, knoppning och tvätt av vita ben. Vi var så imponerade av att hon efter bara en liten stunds gnäggande helt obekymrat stod och åt äpplen, kraft och gräs. Riktigt cool var hon!

    Det är ju så himla värdefull att en unghäst har en bra första upplevelse av att resa iväg, stallas upp på främmande plats och komma in i okända miljöer.

    Så var det dags för fina tränset med pärlpannband, id-koll och mätning. Lugnt och fint visade hon upp sina 167 cm. Sen en precis lagom liten väntan på att få komma in i ridhuset. Ingen stress någonstans.

    Uppvärmning.

    Testet började med lösgalopp (runt löshoppningsbanan, med hindren nedlagda). Därefter löshoppning. Maria stod som släppare, Katten vid inhoppningshindret och jag hade uppdraget att ta henne över själva höjden.

    För en dressyrhäst kan man välja att bara hoppa 100 cm för att få godkänt på den delen av testet. Adeley har tränat på högre höjder och domarna och jag kom under provets gång överens om att 120 cm var lagom som sluthöjd för henne. Hon blev godkänd med 6,5 på teknik och 6 på temperament. Bra jobbat för en dressyrhäst tycker vi!

    Så visade jag upp henne på medellinjen; uppställd, för hand i skritt och i trav. Avslutningsvis gjorde vi ett varv vid hand på fyrkanten i trav och så lite skritt igen innan den fina bedömningen lästes upp.

    Bedömning 877887 = Klass 1.

    Adeley fick nu på sin sadel medan jag bytte från vita jeans och gympaskor till ridbyxor. Eller ja, slet och drog i jeansen som satt som klister. Har sällan varit så svettig - 24 grader och sol, mörkblå Flyingetröja i ylle, ett antal språngmarscher toppat med en rejäl dos fokus och självklart lite spänning.

    Ridprovet gjordes i "framridningsridhuset" och nu kan vi verkligen prata om supercool häst! Tre år gammal. Alldeles ensam i ridhuset! Ett domarbord med staket runt om. Och Adeley säger bara typ "Jaha ja. Let's go." Står blickstilla när jag sitter upp. Maria går bredvid första skrittvarvet och sen är vi igång.

    Vilken stjärna.

    Duktiga, fina Adeley visade upp sig som en klippa och fick bästa möjliga omdöme. När domaren frågade om planer, om hon skulle betäckas nu, utbrast jag spontant "Näää! Hon ska bli dressyrhäst!" och Maria höll med.

    Grattis Maria till denna pärla.

    Det gläder mig dessutom så mycket, och ger hopp för vår sport, när en häst får Klass 1 Dressyrtalang, med omdömen som "harmonisk typ, aktiv, energisk skritt med god steglängd, taktmässig trav med bra bakbensaktivitet, rytmisk galopp". Och "mycket bra framåtbjudning, harmoni och samarbetsvilja, samt mycket bra naturlig balans, bärighet och lösgjordhet under ryttare".

    Det kommer bli så himla kul att se henne på banan, dvs 2018 då hon är 4 år och får starta LC-LB. Men nu ett välförtjänt sommarlov med kompisarna i Marias underbara hagar!


    Den här dagen tränade vi för i rugget i vintras.

    När jag ändå var uppe i norr passade jag på att hålla några träningar också och duktiga Anna & Didde gjorde sitt livs ritt på lördagen och vann på 70,4 %! Verkligen otroligt kul - stort Grattis!

    Ps. En ny krönika av mig finns i senaste Ridsport!

  • Beridarbloggaren: Back in business

    0 0

    Beridarbloggaren Loi har börjat sitt nya jobb och åter landat i Skåne. Det har bland annat redan resulterat i en comeback på tävlingsbanan efter ett års frånvaro.

    Sist jag skrev hade jag precis tagit mig tillbaka upp på hästryggen. Nu har jag äntligen börjat jobba igen, vilket känns helt fantastiskt! Sedan en vecka är jag tillbaka i mitt kära Skåne och arbetar nu som beridare hos härliga Camilla Ivarsson på Dressyr & Rehabcenter i Kristianstad.

    Camilla och jag har känt varandra i flera år och jag är så glad över att vi äntligen lyckas vara "i synk". Det är en toppenmöjlighet att få bli del av ett team som arbetar utifrån samma tankar och förhållningssätt som jag själv står för. Camilla har byggt ett smått unikt koncept för utveckling och matchning av ryttare och hästar som känns helt rätt. Vårt samarbete har verkligen fått en kickstart med allt från saluvisning tre timmar efter min ankomst, filmningar, besiktningar, inhoppning av en (som det visade sig) 3-årig multitalang till inte minst **tadaaa ** tävling!


    Godello e. Goldfever - Dollar Dela Pierre. En otroligt gosig och duktig femåring.

    I helgen som gick fick jag förtroendet att tävla fina kundhästen vackra, svarta Santea. Vi lastade henne och Camillas egen Faustino, fick med oss Camillas gulliga dotter Ebba som groom och körde till Åsbo. Det blev seger för Fabbe och chefen i MsvB:2, samt både en blå och en gul rosett för Santea i LA:3 och LB:2 på 69 resp 70%!


    Blöt men glad ryttare, Santea e. Santana-Vermouth, och ett trevligt protokoll.

    Trots hällregn, dyblöta kläder och mycket ledsen utrustning att fetta in var det verkligen en superdag på jobbet!  Och fantastiskt att vara åter på tävlingsbanorna efter över ett års uppehåll.

    Stort tack till chefen och till hästägaren för möjligheten att visa upp denna pärla, och tack Åsbo Ryttarförening för trevliga tävlingar!


    Duktig häst med lite picknick.

    Jag ser verkligen fram emot att få fortsätta dela med mig av mitt liv här på gården! Men först blir det en tur norrut i helgen och visning av lilla Adeley på Unghästtestet på Strömsholm. Ska bli så himla kul!

    PS. Missa inte min nästa krönika i e-/papperstidningen Ridsport. Ute på torsdag.

  • Beridarbloggen: Tillbaka i sadeln

    0 0

    Beridarbloggaren Loi är äntligen tillbaka i sadeln, men inte i Linköping. Nu har hon lämnat Östergötland och fokuserar för tillfället på såväl sin egen rehab som ”förskoleexamen” för en viss ung dam.

    Eftersom min sjukskrivning förlängdes pga den svårläkta nyckelbensfrakturen kom vi för några veckor sedan överens om att avsluta min anställning i Linköping. Tack för den här tiden.

    Jag jobbar nu vidare med min rehabilitering, och mitt återtåg till full beridarstyrka, i sadeln på kära vänners hästar! Det började med ett par riktigt härliga dagar i Skåne. Magisk känsla att vara uppe på hästryggen igen! Till min stora glädje var timingen intakt, däremot var konditionen sådär och styrkan helt obefintlig. Har aldrig haft sådan träningsvärk!

    Nu närmar sig Adeleys förskoleexamen med stormsteg. Ni har ju sett henne här på bloggen förut, och de som följt med några år har kanske sett att hon stått i ”dagiskö” hos mig ända sedan hon var en liten fölis.

    Så här skrev jag i bloggen den 2 juli 2014:
    ”Den senaste tiden har det extremt glädjande dykt upp hästägare som vill ställa sina småttingar i dagiskö hos mig:) Två små föl och en åring som ska växa till sig lite först, samt ett ”förskolebarn” som eventuellt dyker upp redan i höst. Den minsta är två månader gamla fuxstoet Adelay e.Dalwhinnie (De Niro – Rohdiamant). Henne tackar man inte nej till – hon är ju fux!! :)…..Det ska bli riktigt spännande att följa den lilla skönhetens uppväxt :)”

    Med andra ord är det hur roligt som helst att det exakt tre år senare, den 2 juli 2017, är dags att visa henne på 3-årstest!

    I söndags var det dressyrtävlingar som gällde hela dagen då två av mina elever skulle starta. Väckarklockan ringde obehagligt tidigt då jag skulle åka ut till Rydbo och möta Anna och Didde för att följa med dem på tävling i Botkyrka. De gjorde en superfin ritt och slog sitt personbästa i klassen med 2,5 %! På eftermiddagen var jag på Lotteräng och coachade Therese och Dreamer som red en MsvB:5. Även Therese gjorde en riktigt grym insats trots ganska knepiga förutsättningar. Roligt att få coacha ambitiösa och arbetsamma ryttare, jag gillar mitt jobb.

     
    Anna och Didde på banan.

    På onsdag åker jag till sydligare breddgrader, dels för lite kvalitetstid med bästa Molly, dels för att ta ett allvarligt snack med solen och be den följa med oss när vi flyger hem till Sverige igen.

    Dessutom ska jag passa på att fortsätta senaste veckornas löpträning. Konditionen måste ligga på topp inför sommarens utmaningar! En bit kvar på det projektet, man tappar mer än man tror på att vara borta från hästryggen tre månader. De som säger att ryttare inte är idrottare har verkligen ingen aning om vad de pratar om.

  • Beridarbloggaren: "Är din häst inlindad i bomull?"

    0 0

    Inne i boxen med täcke och lindor. Ändå var olyckan framme. ”Hur mycket vi egentligen kan skydda våra hästar? Var går gränsen och hur mycket hjälper våra ansträngningar egentligen?” Beridarbloggaren Loi vet att det är en klurig avvägning.

    För dom flesta av oss som satsar på ridsporten är hästen det viktigaste vi har (möjligtvis, men inte nödvändigtvis, näst efter familj, partner och kanske någon favoritmoster). Därför är det inte så konstigt att det på många ställen blivit mer regel än undantag att den älskade hästen, i förd benlindor med tjocka paddar och strykkappor utanpå, boots och lädergrimma täckt i fårskinnsludd, försiktigt leds ut i en liten ensamhage och tas in före lunch så att den inte ska springa vid insläppet.

    Nu överdriver jag till ytterligheter här, men ni förstår nog vart jag vill komma! Frågan är, hur mycket vi egentligen kan skydda våra hästar? Var går gränsen och hur mycket hjälper våra ansträngningar egentligen?

    Kanske går gränsen när hästen som går ut sist och in först varje dag får kolik för att det blev för många timmar i boxen? Kanske är den korsad när hästen med alla benskydden plötsligt börjar tappa pälsen på benen för att det blev för varmt under?

    Eller så är det när hästen med benskydd på alla fyra hittas i en stor blodpöl ute i hagen, då sparken från hagkompisen lyckades träffa skenan precis på centimetern ovanför benskyddets slut?

    Jag har sett dom här scenarierna utspelas, och jag har full förståelse för viljan att skydda hästen från livets alla faror.

    Men frågan är, som sagt: Vilka åtgärder är meningsfulla för att maximera chansen att hästen håller sig frisk och fräsch på fyra ben, och vilka är more trouble than it's worth?

    Kanske våga låta hästen ha sina hagkompisar, men man kan försöka minska skaderiskerna genom att vara väldigt noggrann med till exempel hur man hanterar ev lunchfodring ute i hagen? Ju mer kunskap man har om hästars beteende i flock desto större chans att man slipper olyckor som beror på att man inte tänkt hela vägen.

    Det kanske är vettigt att ha boots i hagen när hästen har broddar, men mindre vettigt att ha luddskydd på alla fyra benen i sommarvärme? Det kanske låter självklart, men det tycks inte alltid så.

    Jag hade en jättefin häst som tyvärr var en riktig klant, eller så hade han otur. Han trampade på sig själv, slog huvudet i saker så att han jämt hade småsår eller tappad päls. För honom försökte jag alltid curla allt vad jag kunde, sopa rent framför varje steg han tog, se till att det inte fanns minsta möjlighet att slå sig, men han lyckades alltid på något sätt ändå.  Allt från skoning till sadelgjord var special, han hade en specialprototypsadel, en bettkombo för flera tusen för sin pyttelilla mun. Han hade typ 0,1% risk att drabbas av kolik baserat på parametrar som hagvistelse, fri grovfodertillgång, utevatten, hagkompisar, motion/träning etc. Ändå lyckades han under loppet av två månader åka på tunntarmskolik, grovtarmsförstoppning och foderstrupsförstoppning!

     

    Under en annan period hade jag en häst som måste ha varit en sån där bergsklättrande get i sitt förra liv. Hon gick i stallets absolut mest kuperade hage, med stock och sten och backar och rötter, med hagkompis och utan massa skydd, i ur och skur. Hon snubblade aldrig och hon kom aldrig in med minsta skråma. Hon hade bra balans, bra karma eller bara vanlig tur.

    Ett av mina värsta tävlingsminnen är från Strömsholmstävlingarna i juni 2010. På morgonen, dagen före min första SM-final, hittade jag Nalle i boxen med ett öga som såg ut som en tennisboll.

    Han hade alltså stått inne i boxen, med ett tunt täcke och lindad med back-on-track på alla fyra, men haft oturen att få ett insektsbett, kanske getingstick, på ögonlocket. Dagen före SM-final. Vad är oddsen för det?

    Jag vill inte säga att det blir som det blir, men jag menar att allt kan hända med hästar oavsett hur mycket vi försöker skydda dem. Hur som helst tror jag stenhårt på att bra hästhantering är att tänka efter före. Och sen får man hålla tummarna och hoppas på lite tur också!

    Drömmen vore ju att kunna linda in hästen i någon sorts magisk bubbelplast från topp till tå, en som varken syns eller känns, begränsar eller värmer. Då kunde vi släppa alla i stor blandad flock och låta dem galoppera bäst de vill, och ändå tävla samma helg. Men tills den produkten blir uppfunnen, tror jag på att man får vara lite horse smart.

  • Beridarbloggen: "Är du den bästa elev du kan vara?"

    0 0

    Hur "den rätta tränaren" ska vara diskuteras flitigt, men hur ska egentligen "den rätta eleven" vara? Den ska åtminstone inte komma sent varje gång och ha mobilen i näven titt som tätt... Beridarbloggaren Loi klurar vidare på saken.

    Mitt brutna nyckelben tar tyvärr otroligt lång tid på sig att läka, så själv rider jag inte än. Men en del ”markarbete” i form av träningar här uppe i Stockholm har det blivit. Mina duktiga elever  inspirerar mig verkligen, så jag tänkte dela med mig av några funderingar kring just träning och elevens eget ansvar för sin utveckling.

    Det diskuteras ju flitigt, inte minst på sociala medier, hur ”den rätta tränaren” ska vara. Vilken utbildning har din tränare, vilket engagemang har din tränare, hur högt har din tränare tävlat och hur mycket tar den betalt för hur långa pass?

    Bland det värsta jag själv vet i tränarväg är de som kommer sent varje gång, som inte kan hålla tassarna borta från mobiltelefonen eller som inte klarar att avsluta konversationen med den ”tjatiga personen på läktaren”. Men det var inte det jag ville ta upp här, utan;
    Hur ska egentligen ”den rätta eleven” vara?
    Som jag ser det är tränar-elevrelationen i allra högsta grad en flervägskommunikation och ett samarbete. Inklusive hästen, såklart!

    Jag har förmånen att ha fantastiska engagerade och motiverade elever som rider för mig, så jag vill understryka att det här inlägget inte är riktat mot någon och inte heller ”gnäll” från min sida. Tränarrollen är världens bästa jobb, näst efter att själv sitta på hästryggen :) Men, det är en fundering man kan ta sig som ryttare. Är jag den bästa eleven jag kan vara? Skapar jag själv bästa möjliga förutsättningar för att jag och mina tränare ska kunna hjälpas åt att utveckla mig och min häst?

    Som tränare vill jag inte ha elever som tyst gör bara exakt det jag säger. Känns det fel, så vill jag veta det, så jag kan förklara bättre, demonstrera bättre, och så vidare. Har en annan tränare sagt något som gör att instruktionerna känns motsägelsefulla? Säg till! Oftast menar man samma sak men har olika sätt att uttrycka sig.

    Jag skulle aldrig få för mig att säga till en elev att den ska träna enbart för mig. Det är toppen att kunna ta hjälp från flera håll och få olika infallsvinklar och lösningar på eventuella problem. Men, det finns en enkel förutsättning för att det ska fungera, och det är att eleven talar om, säger ifrån, om den blir förvirrad eller om tränarna säger emot varandra.

    Syftet med träningen är ju att ekipaget ska utvecklas, och då är prio 1 att ryttaren förstår och känner sig säker, så att han eller hon sedan kan förklara för hästen.

    Som ryttare har jag suttit i flera väldigt olika situationer när det gäller tillgång till tränare. För några år sedan red jag för en tränare som höll till en bit hemifrån, och av både ekonomiska och tidsmässiga skäl kunde jag bara träna en gång varannan vecka. Då försökte jag alltid se till att få film på träningen, film som jag sedan tittade på om igen. Dagen efter träningen red jag om precis samma pass igen för att befästa allt vi övat på.

    På Flyinge hamnade jag i en annan situation, där en vecka kunde innehålla 11 träningar, en programridning, och avslutas med dubbla tävlingsstarter under helgen. Där blev utmaningen att försöka sätta samman alla olika tränares instruktioner till en helhet, och samtidigt applicera det på olika hästar.

    Poängen är, att det är inte bara vad som händer under de 45 minuterna man har tränaren på plats som avgör hur man utvecklas, utan också hur man tar tillvara på träningen före och efter. Om man kommer uppvärmd och i tid, om man tar sig tid att reflektera över sin egen insats.

    I sadelkammaren på Mill Creek Equestrian Center i Los Angeles, där jag tillbringade förra sommaren, satt det en väldigt bra bild som jag ofta tänker på. Den var i stil med punkterna ovan, som handlar just om vad man själv kan göra för sin egen utveckling. Tänkvärt!

  • Unghästtest – för vems skull?

    0 0

    Snart dags för unghästtester. Beridarbloggaren Louise "Loi" Lindström är fortsatt sjukskriven och får inte rida, men har varit med och löshoppat. Dessutom funderar hon på för vems skull det är man visar sina unghästar - är det för ens egen skull eller är det för SWB?

    Det börjar närma sig 3-års, eller Unghästtest som det ju heter nu. På bilden ovan är jag med Zunshine på genrep inför 3-årstestet 2014. Och häromdagen var jag tillbaka ute hos Maria och hennes fina 3-åring Adeley som förbereds för årets test. 

    Jag tycker att det finns flera anledningar till att visa på unghästtest, under förutsättning att hästen är redo för det. Det bidrar till avelsstatistiken, det är en nyttig erfarenhet för hästen, man får en måttstock på var hästen är i sin utbildning, ett tydligt mål att jobba mot, och så vidare.

    Själva resultatet på testet är för många inte det viktiga, även om det såklart är extra trevligt att åka hem med ett diplom. Jag skulle dock själv inte visa en häst om jag inte trodde att den hade möjlighet att prestera på en vettig nivå. Därmed inte sagt att den måste vara en stjärna med 9-mässiga gångarter, men däremot att den verkligen känns redo för uppgiften.

    För vems skull visar vi unghästen? Är det för uppfödarens skull? För SWB? Är det för att man som ägare tycker att det är roligt att visa sin häst? Eller är det för hästens skull och för alla erfarenheter den kan få på köpet? Jag säger inte att det finns ett rätt eller fel här. Men jag tycker att det är viktigt att tänka på att de där erfarenheterna hästen får på köpet kan vara både bra och dåliga - till stor del beroende på hur väl förberedd hästen är. Sedan är det ju unghästar och de kan ha en bra dag eller en riktigt dålig, så visst kan man få ett sämre resultat trots att man förberett ordentligt. Men en bra grundregel brukar ju vara ”det du inte kan göra hemma, kan du inte heller göra på tävling”, och det gäller såklart unghästtesterna i allra högsta grad!

    När jag var ute hos Maria senast löshoppade vi Adeley. Jag är fortsatt sjukskriven efter att senaste besöket hos ortopeden visade att benbitarna fortfarande hänger löst där inne i axeln. Det är frustrerande som tusan men inte så mycket att göra något åt. Jag kan ju varken rida eller springa med häst just nu, men att stå i mitten av en löshoppningsring funkade fint.


    Just nu rider jag bara på stenlejon

    Löshoppningen gick fint, Adeley har som vanligt en fantastisk attityd till allting. Så då kan man lägga lite mer energi på finliret. Jag tycker det är rätt fascinerande hur mycket man kan göra med hjälp av bommar, var man släpper, hur man följer hästen, och så vidare.


    Löshoppningslektion med Qruella 3 år e. Quaterback – Ravallo

    Att få arbeta med en häst som man kan släppa tidigt, som man knappt behöver driva och som själv klurar ut vad den ska göra är ju en verklig förmån. Men jag tycker att man trots det ska öva på att ”dra åt skruvarna”. Träna på att släppa sent, så att man kan göra det om hästen skulle komma in i testmiljön och vara spänd och snabb. Träna på att hoppa med bommar inlagda mellan hindren, om man skulle hamna i en situation där det behövs. Träna på att följa nära bakom även om hästen bjuder fint på hemmaplan, så att hästen inte känner sig jagad om/när den tappar bjudning och måste drivas på bortaplan. Och så vidare.

    Det känns inte som en överdrift att säga att man får vara beredd på det mesta. Jag var med och löshoppade en intressant häst för några år sedan. Hon blev totalt förvirrad av hela upplägget, och galopperade fram till hjälphindret där hon plötsligt la sig ner. Alltså, inte ramlade, utan la sig ner, nästan på hindret. Överslagshandling extraordinaire. Men det blev en duktig löshoppare av henne ändå. Med lite träning fick hon Klass I som lovande hopphäst på sitt 3-årstest.

  • Vi fortsätter våga leva

    0 0

    Ridsports beridarbloggare Louise "Loi" Lindström är som alla andra skakad efter fredagens attack i Stockholm. Här skriver hon ned sina personliga reflektioner efter händelsen.

    Precis som alla andra är jag skakad och berörd efter terrorattacken här i Stockholm i fredags eftermiddag. Men som Ridsport skrev här på hemsidan, ”...det bästa vi kan göra av vår tid, visa på att det vi brinner för och älskar fortsätter trots allt.”

    Människor runt hela världen som enas i ett gemensamt intresse, det är något fint som vi ska ta vara på. Ridsporten är fantastisk just i det att alla kan vara en del av den, oavsett ålder, kön, hudfärg eller religion.

    Hästarna har redan tagit mig till många olika platser i världen, till andra kulturer och människor från olika länder. Bara det senaste året har jag arbetat med hästar tillsammans med människor ifrån t ex Guatemala, USA, Danmark, Spanien, Tyskland, Marocko, Norge, Serbien och Holland. Så vill jag att det ska fortsätta att vara!


    Fyrspanns-VM 2016

    Det är mycket hemskt som händer i världen, och attacken i fredags var knappast förvånande, men ändå blir man djupt chockad när det kommer så nära. Flera av mina närmaste arbetar i kvarteren runt om. Själv insåg jag alldeles nyss att jag var ju just där, bara några meter från platsen där lastbilskapningen skedde och där den första skadade hittades. Den här bilden är tagen 14.41 i onsdags. Precis i gatuhörnet där lastbilen svängde in på Drottninggatan nästan exakt 48 timmar senare.

    Dagen efter attacken insåg jag att jag ville gå till platsen, dels för att hedra offren, men också för min egen skull, för att våga. För att vi måste våga fortsätta leva, för att inte låta terrorn vinna. Så jag gick längs Drottninggatan, först med hjärtat långt upp i halsgropen, men ju längre jag gått desto lägre blev pulsen och det gick att andas normalt igen, om än med tårar i ögonen. Vid Åhléns City möter jag en lång vägg av blommor och hälsningar, polisbilar överallt, de flesta av dem med blommor på vindrutor och i dörrhandtag. Där lastbilen rusade fram i fredags kör en sopmaskin och det ryker upp ett stort moln av damm mellan byggnaderna. Platsen är som en uppvisning av det bästa och det sämsta hos människan, det var skrämmande och rörande på samma gång.

     

    Bland det som gjorde absolut starkast intryck på mig var alla de unga män som gick runt med svenska eller utländska flaggor som mantlar, med texten "Terrorist - NEJ!" och "...förlåt...". Att det är år 2017 och en person kan känna att han bara genom att se ut som han gör, riskerar att misstänkliggöras och misstros, tas för att vara en potentiell terrorist. Det är bara så fruktansvärt sorgligt.

    Alla är vi människor och den värld vi ska dela på är inte så stor... We are all in this together.

  • Abstinensbesvär och Skåne-resa

    0 0

    Beridarbloggaren Loi har brutit nyckelbenet och är sjukskriven. Men att sitta still och vänta är inte Loi:s grej, och nu har ridabstinensen blivit påtaglig. Loi försöker dämpa den med bland annat resor, clinics och tröstshopping.


    Längtar till sol och glada hästar.

    Här har det inte skrivits så mycket på senaste, och det beror helt enkelt på att jag 1. inte haft så mycket att skriva om, och 2. haft lite svårt att skriva. För några veckor sedan hade jag oturen att ramla på axeln och bryta höger nyckelben på mitten, med en 90 graders felställning.

    Akutläkaren sjukskrev mig i sex veckor. Som de flesta hästmänniskor skrattade jag lite och tänkte att jag säkert kan rida snart. Sen insåg jag ganska snabbt att all rörelse får det att kännas som ett skramligt pussel i axeln så då var jag inte så sugen längre.


    Så här snyggt var det efter två veckor.

    Att sitta still snällt och vänta är inte min starkaste gren. Med hästarna kan jag ha massor av tålamod, men med sånt här har jag verkligen noll, och ridabstinensen är minst sagt påtaglig. Det har blivit lite för många timmar i soffan och det kan ju göra vem som helst halvgalen. Särskilt första veckorna när det inte gick att göra något annat var jag otroligt uttråkad, men nu har jag precis kommit hem efter nästan en vecka i Skåne och är på betydligt bättre humör!

    Till att börja med åkte jag och min lilla hund till Linköping förra fredagen och hälsade på mina saknade kollegor. Det känns jättetråkigt att inte kunna vara på jobbet, men jag är åtminstone väldigt glad över att jag hann rida på alla vårens fyra inridningshästar, enligt deras respektive plan och utveckling, innan jag blev sjukskriven.

    Efter besöket i Linköping fortsatte vi ner till Skåne, och eftersom det alltid är lika trevligt där blev vi kvar ända till i torsdags. Jag har hunnit träffa väldigt många av mina vänner och Chichi har roat sig med att träffa deras respektive djur, från katter och hundar till papegojor. Och jag har fått umgås med några hästar och titta på ridpass också.


    Katten Koma är Chichis nya bästis, typ.

    I lördags var det YH-dag på Flyinge och jag och Mickan passade på att titta in när det pågick miniclinics i stora ridhuset. Såg bland annat Xanté och Crissfire, som var två av mina arbetskamrater under Beridarutbildningen. Dessutom har jag varit med och tittat när Mickan ridit sin fina 6-åring Wilmer, som har utvecklats massor sedan jag såg honom i höstas! Bland annat åkte vi till Tygelsjögården med honom och så höll jag lite hoppträning. Alltid lika nyttigt för dressyrhästarna att hoppa några språng!

    En annan dag var jag med och tittade när Kia red för Olof (Axelsson, min gamla dressyrlärare från Beridarprogrammet) på hans anläggning i Flyinge. Och så var jag med Molly och Mia till Trolleholm där deras hoppstjärnor fick trimma dressyr. Dessutom åkte vi med Anna till hennes jobb och tittade på ett nyfött föl efter Skovens Rafael! En hel del häst har det blivit alltså, men det kliar i fingrarna på mig att själv få hoppa upp och rida igen.

    I övrigt innehöll Skåne-veckan två olika födelsedagsfiranden, några uteluncher och fikadejter, en grillfest, ett biobesök och ett par filmkvällar, etc.

    I hopp om att lätta på ridabstinensen lite tröstshoppade jag ett par nya ridstövlar för ett par veckor sedan. Eller, jag skulle ha ett par i vilket fall eftersom mina gamla träningsstövlar dragit sin sista suck (det är faktiskt hål i dem!). Jag beställde ett par De Niro dressyrstövlar i färgen brandy. Supersnyggt rödbruna och fin modell, så nu hoppas jag att de är sköna att rida i! Fast jag tror att det mest fick mig att längta upp på hästryggen lite mer.

  • Beridarbloggaren: "Ett förtroende att förtjäna"

    0 0

    Beridarbloggaren Loi följer upp sin krönika med mer tankar om unghästens utbildning och berättar om det som hon tycker är viktigt: ”Ödmjukhet inför uppgiften och inför hästen, och framförallt en förståelse för att den unga hästen inte vet vad vi vill förrän vi lyckats förklara det”.

    Igår kom senaste Tidningen Ridsport, bland annat innehållande min första krönika för i år. "50/50 är inga bra odds" är rubriken, och krönikan handlar om unghästens rätt till en trygg utbildning.

    Ni som följt bloggen ett tag har nog inte missat att jag verkligen är intresserad av just unghästutbildning. Att arbeta med unga hästar är så otroligt givande, av minst hundra olika skäl. För det första tycker jag att det är ett roligt uppdrag att få vara den som lägger grunden för hästens fortsatta karriär som ridhäst. Det är häftigt att börja med en häst som är helt orörd träningsmässigt.

    Visst är det en del jobb, men en omsorgsfullt lagd grund kan spara massor av arbete i framtiden. Det är lite som att åka upp ett skidspår i nysnö, tyngre än att köra där någon annan redan åkt, men det blir precis som man vill ha det. (Egentligen är jag för lat för att åka längd och kör bara utförs, men tanken i alla fall!)

    Jag gör verkligen inte anspråk på att vara någon sorts expert eller guru i unghästutbildning och jag är fullt medveten om att det finns tusentals saker jag måste lära mig och göra bättre. Men jag tror att man kommer väldigt långt med lugn och tålamod, med en tydlig plan, och genom att tänka efter före. Ödmjukhet inför uppgiften och inför hästen, och framförallt en förståelse för att den unga hästen inte vet vad vi vill förrän vi lyckats förklara det.

    För det är ju så att de hjälper vi använder på den skolade hästen inte betyder någonting alls för hästen som ännu inte utbildats att förstå dem. Även om aveln går framåt och hästarna blir mer och mer talangfulla så föds de inte med inbyggda knappar, den oridna hästen vet inte att den ska gå framåt när ryttaren trycker med benen på magen. Och det är just där i fascinationen ligger för mig, att få sätta dit knapparna och lära hästen vad önskat beteende på respektive hjälp är.

    Det är som en klok lärare vi hade på Flyinge sa, man kan lära hästen att gå framåt när man drar i manen om man nu skulle vilja det - men hur praktiskt skulle det vara när nästa ryttare ska upp på ryggen? Istället försöker de flesta av oss som rider att utbilda hästen efter samma signaler, så att vi talar samma språk allihopa.


    Samma språk med hästarna, oavsett världsdel. Foto: Anna Blomdahl

    I unghästutbildning händer allt så snabbt - i både positiv och negativ bemärkelse. De flesta unghästar tar till sig fort, och därför gäller det ju att vi får så många önskvärda reaktioner som möjligt. Jag brukar tänka att det ska vara lätt för hästen att göra rätt. Att man lägger upp arbetspassen på ett sätt som ger optimala förutsättningar att lyckas, att man med noggranna förberedelser ger sig själv och hästen så bra odds som möjligt.

    Inte minst så vill vi att hästen ska tycka att det är roligt att arbeta, att den ska känna sig nöjd och uppskattad. Vi ska vara trygga ledare som det är givande för hästen att umgås med. Vad har hästen för anledning att släppa upp oss på sin rygg, egentligen? Det är ett förtroende vi måste förtjäna.

    3-årstest 2014, examen efter inridning för Susanne & Thorbjörn Sjunnesons fina Zunshine.

  • For better, for worse, until death do us part?

    0 0

    Beridarbloggen funderar i dag över när det verkligen är dags för häst och ryttare att gå skilda vägar. Hur ska beslutet tas, när ska det tas? Och vad händer med hästen därefter?

    In sickness and in health.
    Det är svårt att säga det bättre än så - vårt ansvar för våra djur på ålderns höst och vår tunga skyldighet när livet måste ta slut. Mina tankar är just nu hos en fin häst som lämnat oss alldeles för ung. Många minnen och starka känslor väcks.
    Ni vet vid det här laget att jag har ett stort engagemang för djurens välbefinnande. Det innebär förstås också att i min värld har vi inte bara ansvar för att våra älskade vänner och tävlingskamrater har ett gott liv under sina aktiva år, utan det är vår skyldighet att se till att hästen har ett bra liv även efter att vi suttit den av för gott. Annars är vi i en situation där hästen är ett redskap, som vilket tennisracket som helst!

    Självklart tänker jag inte att alla som rider en häst ska förbinda sig att ta hand om den livet ut, men jag anser att var och en, efter bästa förmåga, måste ta ställning till vad som ska hända när ens vägar behöver skiljas åt. Ska hästen säljas vidare, och vem är i så fall en lämplig köpare? Kommer hästen att fungera som läromästare eller är den för svår för en ryttare på lägre nivå? Behöver den omskolas? Kan galoppören bli en trevlig hopphäst på lätt nivå? Travaren bli en stabil westernhäst? Eller kan stoet med ett trauma i nacken, som inte klarar Msv-dressyr, bli en fin mamma?
    Är hästen lite skröplig i knäna, som vilken människomorfar som helst, får vi anpassa aktiviteterna efter omständigheterna. Är hästen skadad eller sliten, eller har den fysiska förmågan bara försämrats i viss omfattning och skulle hästen kunna ha ett gott liv om den fick trappa ner från er nuvarande nivå? Det kan kanske vara dags att få lägga ner en lång tävlingskarriär? Kan den fungera som sällskapshäst? Kan hästen få någon annan meningsfull uppgift?

    Under de senaste åren har ju flera framgångsrika tävlingshästar pensionerats med högtidliga avtackningar, men det är sannolikt inte möjligt för de flesta hästägare att behålla sin tävlingspartner lunkandes i en hage. Det är självklart en ekonomisk fråga för de flesta av oss. Men även om det är jobbigt att tänka på anser jag att det är vårt ansvar att fundera i tid på när det är dags att lägga ner en tävlingskarriär och hur pensioneringen ska se ut och att försöka hitta bästa möjliga hem för ålderdomen.

    Det är förstås en stor förmån att få ha sin häst kvar länge i livet och få ta ställning till pensioneringen. Ännu svårare frågor som vi måste orka tänka på är hur vi ställer oss till att skapa ett värdigt slut. Somliga stannar tragiskt nog alldeles för kort. Jag var bara 13 år när jag ledde min första häst bort till hagen där han lämnade jorden. Det fanns de som tyckte att det var förskräckligt att jag som var så ung skulle hålla min häst själv. Men jag har aldrig ångrat det hur hemskt och sorgligt det än var, utan har istället haft med mig det när jag under de följande 10 åren sett många andra hästar lämna livet. Jag vet att den själ som finns i hästens öga är borta i samma ögonblick som hästen faller till marken och istället blir till våra minnen. 

    Guvernör ”Guvvie” 1992-2007 e. Goldlöwe – Galant - Pompe.

    Jag som jobbar heltid med hästar får ofta frågan "Men har du någon egen häst?” Min häst är en fantastisk fuxvalack, som är lika gammal som jag är (några månader äldre till och med). Nalle, eller Aristokrat Pan som han egentligen heter, köpte vi som juniorhäst till mig. Han var 17 år när vi gjorde vårt första SM ihop, han var 19 år när han gick i pension, och i maj detta år fyller han 24! Räknat i hästår är han marginellt yngre än min mormor som är 79.

    Nalle lever ett alldeles underbart pensionärsliv i en skog utanför Strängnäs. När vi beslutade att det var dags att avrunda hans tävlingskarriär hade vi sådan otrolig tur. Vi fann ett helt perfekt hem åt honom, där han till en början var träningskamrat och läromästare och numera har en uppgift som skiljer sig från diagonalslutor och piruetter. Nalle har nämligen samma jobb på ålderns höst som hans mamma Pans Gardenia hade, det vill säga som uppfostrare av de nya generationerna. Gardenia blev 33 år, en aktningsvärd ålder för ett framgångsrikt ELIT-premierat avelssto med 15 avkommor. 


    Nalle på jobbet.

    Nalles jobb med att hålla ordning på de små på gården fungerar trots att han nu har rätt ordentlig artros i knäna. Han rids dock sedan ett drygt halvår inte alls. Hans uppgift är med andra ord helt anpassad efter hans ålder och såväl fysiska som mentala status.
    Min älskade pensionär lever helt klart ett värdigt liv på ålderns höst och jag hoppas att det fortsätter så i lång, lång tid framöver. Men när dagen kommer då hans liv inte är värdigt längre, det vill säga när han inte längre har sin rang i hagen och orkar sätta småskitarna på plats, när han inte orkar resa sig från en vila utan problem... Den dagen kommer jag att ta mitt ansvar och hjälpa honom att galoppera vidare utan smärta. Det är ett ansvar jag anser att jag och andra har som hästägare, det är en skyldighet jag anser att jag har mot min häst.

  • Beridarbloggen: Tränar- och beridarliv de lux!

    0 0

    Beridarbloggaren ser till att maxa tränar- och beridarlivet och som vanligt är det full fart. Allt fån bombhot till träningar för hoppryttare har hunnits med sedan sist, varvat med turer på såväl skridskor som skidor.

    I det förrförra inlägget skrev jag om Hästliv de lux och att omväxling och ordentlig utevistelse borde vara en självklarhet. Jag har varit uppe i Stockholm över helgen och verkligen fyllt dagarna med just omväxling och utevistelse. Vi får väl kalla det tränar-/beridarliv de lux!

    Fast min långlediga helg började riktigt uselt. När jag efter en del stress kom till Linköpings Centralstation efter jobbet i torsdags visade det sig att mitt tåg var inställt. Bombhot mot tåg ställde till totalt trafikkaos och jag övervägde allvarligt att vända tillbaka till min bil och köra hela vägen, men efter många dagars jobb på raken var jag rätt sliten och kände mig inte jättelockad av den tanken. Det slutade med att jag hoppade på nästa Stockholmståg och fick åka på tvären i bistrovagnen.

    Helgen fortsatte på ett betydligt bättre sätt. Fredagen och lördagen hade jag packat schema med träningar utspridda över olika anläggningar i Täby, Vaxholm och Åkersberga. Det blev träningar för så väl helt nya som ”gamla” elever, både dressyr- och hoppryttare på häst såväl som på ponny. Omväxling, som sagt! Dessutom har jag själv ridit unghästar, bland annat två pass på 3-åriga lilla Adeley som jag berättat om här tidigare. Hon går från klarhet till klarhet och sköter sig exemplariskt.

    Både fredag och lördag blev det ridning på en annan ung flicka, som blivit alltför busig med sin matte och behövde styras upp lite. Verita är ett väldigt ambitiöst och känsligt sto, rolig att rida men inte helt okomplicerad. Jag tror att det kommer bli jättebra, men som med de flesta känsliga unghästar krävs lite tid.

     

    Lördagskvällen rundade jag av med lite skridskoåkning, bra balansträning… Jag var faktiskt konståkare för en massa år sedan, innan hästarna tog över all tid och jag valde att fokusera 100% på favoritsporten. Senare på kvällen kom farfar på middag och jag bakade ananaspaj. Apropå att baka så var det väldigt nära att bli avramlingstårta på jobbet i veckan. Men på något vis lyckades jag slippa undan med sista mantaget!

    Eftersom det där med utevistelse är viktigt (för jobbar man med hästar är man ju aldrig utomhus menar jag…heh) så fortsatte jag med vintersportandet på söndagsförmiddagen. Då tog jag med skidor och pjäxor och körde till närmaste skidbacke för ett par timmars åkande i strålande sol.

     
    Livet på en pinne! Eller på två pinnar (läs brädor) förresten.

    På söndagseftermiddagen hälsade jag på hos bästa mormor och morfar, åt lunch och visade filmer på några av hästarna jag rider. Dessutom fick jag tillbaka min saknade blåa hjälm som de varit schyssta och hämtat åt mig på Stockholm Ridsport. Den har varit nere på Samshield i Frankrike på lagning. Briljant att kunna få ett nytt innerskal i den efter att en snubblig liten pålle dängde den i en stenhård spansk ridbana. Ser fram emot att kunna börja växla mellan hjälmarna igen, det finns få saker som är så äckliga som att sätta på sig en svettig hjälm efter lunch!

    Nu ser jag fram emot en ny arbetsvecka med mina kära kollegor i Linköping! Det ska trimmas och ridas ut och yogas och hoppas och trimmas lite till. Fullt ös!

  • Beridarbloggen: Framsteg för fascinerande personligheter

    0 0

    Framsteg med hästarna på jobbet, egna träningar, gemensam stall-yoga och så en dos glamour på det. Beridarbloggaren Loi håller minst sagt igång i vintermörkret

    Här i Linköping är det full fart hela tiden. Hästarna gör framsteg och jag trivs väldigt bra på jobbet.

    Det är en förmån att ha möjligheten att arbeta med många olika hästar i varierande åldrar – och dessutom flera i varje årgång. Jag tycker att det är särskilt spännande med inridningshästarna, just att se hur olika de tar till sig träning och utbildning. Ett gäng lika gamla och ungefär lika mycket hanterade småttingar som får samma förutsättningar av samma ryttare men ändå klättrar uppför en helt egen utvecklingstrappa.

    Ju mer jag arbetar med inridningarna desto mer lyser deras personligheter igenom. Framförallt ju fler nya uppgifter de ställs inför. Det är ganska fascinerande hur hon som tyckte att longering var rörigt plötsligt blev helt lugn när vi gav oss på tömkörning istället, eller hur han som fortfarande kan titta snett på schabraket känner sig som en kung när han får bära runt en människa på ryggen.

    Jag tycker att det är häftigt att se dem tackla nya utmaningar på sitt eget vis. En extra bonus med just de yngsta hästarna är att allting händer så fort. På några dagar kan hästen gå från att aldrig haft ryttare på ryggen, till att trava runt som om den aldrig gjort annat.

    En förmiddag i veckan är det yoga som gäller. Vi kör ashtanga yoga med tränare och hela baletten, 100% engagemang! I fredags var senaste omgången, och idag är det dags igen! När det är yoga-dag gör vi stallet på morgonen som vanligt och så rider jag en häst eller två beroende på tid. Sedan är det ombyte från ridbyxor till yogabyxor och så kör vi drygt en timme, plus en efterföljande powernap. Den är nog max 10 minuter, men den är livsfarlig, för det räcker för att man ska bli helt sömnig lagom tills det är dags att byta tillbaka till ridbyxorna och sätta fart med resten av dagen.


    Ridbyxor av, yogabyxor på.

    I helgen åker jag upp till Stockholm och håller träningar igen. I och med att jag jobbade helg den här veckan så är jag ledig även på fredagen, så jag åker upp redan torsdag kväll. Sedan är dagarna fullbokade, det blir dressyrträningar med både hopp- och dressyrekipage, ridning av unghästar i olika åldrar och så några nya bekantskaper. Ser fram emot det!

    Förresten, vi jobbar inte bara... Förra helgen var det Östergötlands Ridsportgala, en kväll i hästväg! Tror inte något annat distrikt kan mäta sig med den galan faktiskt, jag var imponerad!

    Bra underhållning och glittriga efterrätter.

  • Loi: "Hästliv de lux" borde vara standard

    0 0

    Louise "Loi" Lindström funderar kring vikten av varierad träning. Hon menar att det är jätteviktigt att inte tråka ut sin häst och delar här med sig av sina tankar kring funktionell och meningsfull träning.


    Dressyrtävling with a twist

    Häromdagen hoppade vi, som varje vecka, dressyrhästarna här på jobbet. Det fick mig åter att fundera kring vikten av varierad träning, glädje i vardagen och så vidare. Hästliv de lux borde vara standard.

    Jag glädjer mig åt att rida ut och galoppera i terrängen, hoppa både dressyrhästar och unghästar och framför allt att varje dag kunna släppa ut hästarna tillsammans med kompisar i härliga hagar. Tyvärr har jag erfarenhet från verksamheter i olika länder där hästar är permanent uppstallade i princip dygnet runt, förutom den tid de görs i ordning och dressyrrids i ridhus eller på ridbana. Även svenska verksamheter där hästar släpps ut en och en i små rutor några få timmar/dag utöver samma typ av träning.

    De flesta känner nog till FEI:s välanvända uttryck ”Happy athlete”. Jag tänker mig att det begreppet kan appliceras på så otroligt mycket mer än bara frånvaron av rollkur och stjärnsporrar. Visst måste en idealisk happy athlete vara en häst som äter ordentlig frukost i lugn och ro, går ut i sin hage och galopperar runt med kompisarna. Kommer in till stallet utan att veta om det är dressyr, hoppning, uteritt eller tömkörning som står på schemat. Jobbar ena dagen med det ena och nästa dag med något annat. Går ut i sin hage igen och rullar sig rejält innan det är dags för eftermiddagsmat. Kul både på jobbet och på fritiden, helt enkelt!


    Mina nöjda kollegor

    Visst är det en ”häst-livsstil” som kräver en del. Både tillgång till mark, tid, arbetskraft och så vidare. Men det är också en häst-livsstil anpassad för just en häst. Det är trots allt inte akvariefiskar eller vandrande pinnar vi håller på med.

    Jag tycker att det är otroligt viktigt att variera hästarnas träning så mycket som möjligt. Det finns hur många anledningar som helst att ge hästen andra uppgifter än att gå i samma ridhus sex dagar i veckan. Det är nyttigt för hästens psyke, för hästens kropp, för ryttarens psyke.. ;)

    Jag ska dock erkänna att jag inte hoppat med alla hästar. Nalle, min nu 24-årige fux Aristokrat Pan, som jag debuterade Svårklass dressyr med, passade det inte alls för. Han fick dock jobba med Working Equitation, lite frihetsdressyr och härliga barbackagalopper ute i skogen. Min vite Phantom of the Opera hade däremot provat på fälttävlan och fick flyga över en hel del bommar med mig. På beridarutbildningen markarbetade/hoppade alla dressyrhästar, liksom våra hopphästar gick dressyrpass. Några av dem tävlade till och med i sin ”komplementgren”, som dressyrtalangen Fort Knox som plockade rosetter både innanför vita staket och över färgglada bommar.


    Dressyrhäst på skogspromenad

    Min grundinställning är att all träning bygger på lust, omväxling och nytta. Det är inte bara muskler, senor, ligament, skelett och kondition som tränas utan även hästens psykiska välbefinnande måste vara i centrum för träningsupplägget.

    All träning bör vara ändamålsenlig, effektiv och ekonomisk. Med det menar jag t. ex. att stå och ”lina” hästen planlöst som motion, är oekonomisk, ineffektiv och ej ändamålsenlig användning av tid och slöseri med hästens fysik och psyke. I min mening ska alla aktiviteter med hästen ha ett syfte. Självklart ska det finnas utrymme för spontanitet och beredskap för oförutsedda händelser, men i stora drag tycker jag att följande exempel ger en bra bild av mina tankar om funktionell och meningsfull träning:

    • En avkopplande skrittrunda i skogen ger mental och fysisk avspänning.
    • Ett travpass på hårdare underlag stärker senorna.
    • Intervallträning på galoppbanan bygger upp konditionen
    • Gymnastikhoppning bygger muskler och smidighet, samtidigt som hästen har kul.


    Samma häst, olika dagar på jobbet

    Även träningens intensitet har stor betydelse – ett kortare dressyrpass vid inlärning av nya rörelser sparar på både hästens psyke och fysik, samt bygger upp självförtroendet.

    Jag tror hur som helst att det är jätteviktigt att man inte tråkar ut sin häst. Hur kul är det att arbeta med någon som ber en göra samma sak varenda dag, menar jag. Dessutom, visst är det rätt mysigt när hästarna förväntansfullt kommer galopperande i hagen när man ropar, trots att det inte är matdags.

  • Beridarbloggaren Loi tackar Sylve

    0 0

    Louise "Loi" Lindström har följt den flera dagar kokande debatten kring Jerringpristagaren Peder Fredricson. Nu tackar hon Sylve Söderstrands för en kanonbra insats i SVT Opinion Live.

    Tack Sylve för mycket gott arbete i debatten på SVT Opinion Live torsdag kväll. Du gjorde en kanonbra insats för vår sport med en lugn och saklig argumentation. Inte ett nedsättande ord om andra sporter - bara riktigt sportsmanship, det som vi i ridsporten värnar om.

    Jag gör självklart inte anspråk på att befinna mig i någon som helst närhet av Peders och hans teams satsning, men hela debatten med förminskande av prestationen och av oss alla som ägnar våra liv åt hästsport har verkligen känts som ett hån. Den vanliga gamla härskartekniken som förekommit i media under den gångna veckan, med att just förminska och att kalla ridsporten "hobbyverksamhet för småtjejer" känns också föraktfull för oss som valt hästnäringen på heltid.

    Det handlar om alla från tävlingseliten som med eller utan sponsorer försörjer sig på ett arbete så långt från 9-5 man kan komma, veterinärer och djursjukvårdare med långa tunga jourpass, hästskötare som sällan äter en lagad måltid eller sover en normal mängd timmar. Det är stallägare som har svårt att få tillräckligt betalt för att ens gå runt och alla vi som satsat på yrkesutbildning i hästnäringen; till ridlärare, beridare, hovslagare, hippologer mm. Det är tränare, domare och inte minst alla hjältar till uppfödare som vågar sig på att investera i en verksamhet lika osäker som en skånsk vinter.

    Som exempel har jag, efter tre års heltidsutbildning till unghästutbildare och beridare, rejäla studieskulder, examensarbeten, betyg och poäng precis som mina vänner på universitet och högskolor. Och jag är lycklig nog att ha hittat ett arbete som jag verkligen brinner för, precis som jag hoppas att mina ekonom- och juristvänner gör.

    Men under veckan har sportsjournalister och representanter för andra sporter kallat mitt och mina kollegors älskade och slitsamma arbete med hästar för en hobbyverksamhet.

    Malin Fransson på DN hörde dock till de insiktsfulla och jag citerar henne med glädje:

    ”För tro inte något annat än att det här startar på gräsrotsnivå. Det är på ridskolorna och i de alltid lika kalla ridhusen som det som sedan kallas kampanjer och kupper föds”. Och precis som Peder sa i sitt fantastiska tacktal är hästfolk vana att jobba hårt. Ja, Malin, det handlar om vår stolthet över vår sport och om ilska, trötthet och uppgivenhet över alla de fördomar som fortfarande lever kvar. Det var vi som röstade på Peder, en fantastisk förebild, med en historisk prestation tillsammans med en once-in-a-lifetime kompanjon, All-In.

    Efter flera dagars kokande i sociala media tror jag att det mesta är sagt, med Sylve som en orubblig representant för sporten som samlar så många tusentals utövare, där vi rovdjur kämpar för att vinna förtroende från en varelse med flyktinstinkt, där vi tävlar mot varandra oberoende av ålder och kön, och där räkmacka bara förekommer i samband med Gothenburg Horse Show.
    Skulle ni trots allt ha slut på argument i debatten på skolgården, i fikarummet på jobbet eller på släktmiddagen så bjuder jag på ett till:

    Att ha sin kropp och sitt psyke under full kontroll och prestera sitt yttersta vid exakt rätt tillfälle med golfklubban, i bassängen, på cykeln är stort och hedervärt. Den som nu Ridsportsverige röstat fram som mottagare av Jerringpriset är ytterst ansvarig för att TVÅ levande individer åstadkommit detta SAMTIDIGT!

    Om någon händelsevis ännu inte sett den (eller vill hjälpa någon oinvigd att förstå bättre) så rekommenderar jag varmt dokumentären ”Guldläge” om Peder, All In och hela teamet. Länk till programmet.


    Foto: Henrik Larsson /Storypark

  • Nytt och spännande hästår för Loi

    0 0

    Louise "Loi" Lindström har flyttat och börjat sitt nya arbete, men en liten fyrbening har just lockat hem henne till Stockholm igen. Innan hemfärden hann Loi få en smakstart på det nya jobbet i Linköping.

    Årets första inlägg! God fortsättning och ett riktigt bra hästår önskar jag er alla läsare!

    Det har hänt en hel del i mitt liv sedan senaste inlägget, i och med att jag flyttat 20 mil söderut och börjat på mitt nya jobb. Luestad i Linköping är det som gäller nu, hos Sofia Möller och Peter Falk.

    Den första veckan på jobbet har känts jättebra. Trevliga kollegor, både två- och fyrbenta. Jag har riktigt fina hästar att arbeta med och det ska bli mycket spännande att se deras utveckling. En av dem har redan lyckats charma in sig ordentligt och bli favorit.

    Men precis nu befinner jag mig faktiskt i Stockholm igen, lite oväntat tidigt. Jag är ledig den här helgen, och egentligen skulle min söta vovve ha flyttat in hos mig under lördagen. Tyvärr har stackars Chichi en tandinflammation som måste åtgärdas med en operation först, så flytten fick vänta lite. Därför bestämde jag mig för att åka upp istället. Det blev en kombinerad hålla träningar/rida hästar/hämta mer prylar-resa!

     

    Jag kommer att åka upp till Stockholm under vissa av mina lediga helger just för att hålla träningar och trimma hästar. Det är väldigt tacksamt att det är så nära med tåget, jag tror det snabbaste går på 1.39 och det långsammaste på 2.09. Då är det ett ganska smidigt projekt att pendla lite. Nästa lediga helg stannar jag dock i Linköping, för då ska vi på Östergötlands Ridsportgala.

    Apropå träningar, förra veckan löste jag Tränarlicens för 2017! Känns toppen! Det ska dessutom bli roligt att se vad det finns för några fortbildningar att få delta i under året.

     

    Ni som hunnit läsa senaste numret av Tidningen Ridsport har kanske sett att jag är en av gästkrönikörerna i tidningen även under 2017. Det känns superroligt att ha blivit tillfrågad om att fortsätta med mina krönikor ännu ett år! Nu ser jag verkligen fram emot att skriva den första! Krönikorna blir ju annorlunda mot bloggen, inte minst i och med att de är kortare. Lite mer stringent text och lite mindre svamlande alltså. Det är utmanande, och det är kul eftersom det kräver ett snäpp extra fokus

    Precis som Lena Sellman skrev i ledaren i årets första nummer av tidningen, så är det vi gästkrönikörer som bestämmer helt och hållet själva vad vi vill skriva om. Det är inte helt enkelt, för som alla vet finns det hur mycket som helst att säga, tycka och tänka om hästvärlden och olika fenomen inom den.

    Tycka och tänka om hästvärlden kan man göra hur man vill. Att sedan uttrycka sina åsikter är däremot något man kan göra med lite eftertanke. Jag tycker att Maria skrev väldigt bra om detta i sin krönika i första numret, där hon efterlyste mer respekt i vår sport. Marias krönika är klart läsvärd, så har ni inte tagit del av den ännu så är det dags! HÄR FINNS DEN ONLINE

  • Beridarbloggaren Loi summerar sitt 2016

    0 0

    Beridarbloggaren Loi summerar sitt 2016 och konstaterar att det varit ett år av både toppar och dalar. "Jag som varit van att hålla mig i samma Flyingestall hela dagarna, har rest långt mer än motsvarande ett varv runt jorden"

    Året går mot sitt slut, och jag gör som vanligt en liten snabbrepris av de 12 månader som passerat. Dessförinnan vill jag passa på att tacka er läsare så mycket för i år! Tusen tack, alla ni som läst såväl bloggen som de krönikor jag skrivit i Tidningen Ridsport! Det är tack vare ert intresse av att läsa som det är roligt för mig att skriva.

    Vanligtvis brukar jag inte kommentera det jag skrivit. Mitt senaste blogginlägg med min hyllning av ridskolan, som fick tusentals gillningar och hundra delningar, krävde dock att jag förtydligade min avsikt, så jag tar med den även här:

    Inlägget är absolut inte på något vis riktat mot de barn och ungdomar som inte har möjlighet att rida mer, eller till dem som inte vill tävla. Det jag vänder mig emot är attityden som finns hos vissa - inte alla - barn och föräldrar som beter sig som att hästen är ett redskap jämförbart med en cykel eller ett tennisracket. Inget annat.

    Min oktoberkrönika, Ett hattförbud vore på tiden, fick också översvallande positiva reaktioner, men även någon enstaka som ansåg att jag försökte skaffa mig själv uppmärksamhet med populistiska åsikter. Riktigt roligt att nu nalkas årsskiftet med vetskapen om att det jag debatterat i nästan fem år blivit verklighet och att våra barn och ungdomar äntligen kommer att få ha hjälmbärare som förebilder även på högsta nationella nivå.

    Allra roligast är det dock att ha fått så mycket uppbackning kring Fair mot hästen – värderingar och grundsyn, som jag skrev i november. När jag hade varit på SvRF´s forum dagen före Sweden International Horse Show kände jag mig ännu mer stärkt i min uppfattning att vi är på rätt väg i många frågor som rör våra älskade hästar, även om det inte går så snabbt som man skulle önska.

    2016 har varit ett väldigt händelserikt år för mig, med många toppar och dalar.

    Jag som varit van att hålla mig i samma Flyingestall hela dagarna, har rest långt mer än motsvarande ett varv runt jorden. Jag har suttit på hästryggen i åtminstone fem olika länder inom loppet av åtta månader. Jo, förresten, det blev faktiskt ytterligare ett land, närmare bestämt Holland och Fyrspanns-VM, då jag debuterade som körgroom till regerande svenske mästaren Johan Dengg. En helt grym upplevelse och nya vänner!

    2016 var året då jag uppfyllde min stora dröm om att ta Beridarexamen. Dessutom tog jag även en efterlängtad C-tränarexamen! Jag tror faktiskt att jag i skrivande stund är landets yngsta diplomerade dressyrtränare.

    Jag har samlat på mig många helt otroliga minnen under året. Men det har också varit ett väldigt tufft år på många sätt.

    Året som gått började med den tre månader långa avslutande praktikperioden på Beridarprogrammet. Jag tillbringade tiden dels på Stall André, dels på Flyinge, och dels på OJ Sporthorses. Under praktikperioden gick dessutom mycket tid åt att skriva mitt stora examensarbete. Totalt sett var januari – mars en rätt tuff period då jag hade oerhört mycket att göra inte minst på grund av att jag gick C-tränarutbildningen parallellt med sista året på Beridarutbildningen.

    På årsmötet i februari blev jag invald i styrelsen för Flyinge Hästsportklubb, och grenrepresentant för dressyren. I februari fick jag även ett roligt uppdrag i form av en fotografering inför EM i Göteborg 2017. Reklambilden för EM-dressyren föreställer mig på Flyinges fina Crissfire S.

    Hittade affischen på Friends och var ju bara tvungen… ;)

    I mars var jag på Göteborg Horse Show på uppdrag av Flyinge och intervjuades i Speakers Corner. I april höll jag en clinic under Öppet Hus för eventuella blivande Flyingeelever. De två första veckorna i april var också de två sista veckorna på BP, då jag och mina två klasskamrater Andrea och Emma-Maria var tillbaka på Flyinge för att göra den sista finishen på examensuppgifterna, och även redovisa dem.

    Mitt examensarbete, ”Kandarets betydelse i svensk dressyrsport” fick både uppmärksamhet i media och togs, efter översättning till engelska, med till FEI-nivå med SvRF´s Annette Fransén Iacobaeus.

    Den 15 april var vår examensdag och vi kunde äntligen kalla oss beridare på riktigt. Jag var extra lycklig efter att tagit emot Agria Stipendiet ”För mycket god attityd till hästarnas välbefinnande och ett stort intresse för professionell hästhållning med hög kvalité”. Ni som känner mig eller har hängt med här ett tag kan förstå hur högt jag värdesätter en sådan motivering.

    Beridare! Foto: Anna Nyström

    Jag blev kvar i Skåne några dagar extra, för en dryg vecka efter examen var det dags för det sista steget på C-tränarutbildningen. Det tajmade perfekt så att jag kunde använda den veckan åt att sortera upp allt jag samlat på mig och spritt ut över Flyinge under mina tre år som skåning. Därefter flyttade jag upp till Stockholm och började packa väskorna inför årets nästa stora händelse – mina tre månader i USA!

    Den 1:a maj landade jag på Los Angeles International Airport. Min tid i Sunny California gick både fort och långsamt. Jag lärde mig otroligt mycket hos fantastiska Mette Rosencrantz, och fick hjälp att utveckla både min egen ridning och min tränarroll. Vi red och tränade i upp till 43-gradig värme, för att sedan kompensera med att ligga på stranden i Malibu eller Santa Monica på de lediga måndagarna. Idyllen avbröts lite av en våldsam skogsbrand med nattlig evakuering av 90 hästar och en bilkrasch, men allt som allt hade jag en fantastisk tid i Los Angeles!

    Med min LA-kollega Valenzo. Foto: Anna Blomdahl

    När jag kom hem igen fanns det många jobbmöjligheter öppna, och jag tog chansen att titta på flera av dem. I början av augusti var jag till exempel nere i Tyskland för att provrida för en ryttartjänst i Schockemöhles hingststall, som jag dock tackade nej till. Augusti – september var häftiga men mentalt påfrestande månader. Efter att vara färdig med min drömutbildning stod jag som en förvirrad åsna mellan alldeles för många hötappar. Några som såg smaskiga ut men vid närmare inspektion visade sig lite småmögliga, andra som var uppenbart ruttna, och så de där som både såg goda och nyttiga ut men som ändå inte kändes riktigt rätt.

    Jag åkte kors och tvärs och tittade på jobb i Danmark, Tyskland och Spanien, hade kontakt med arbetsgivare i England och i Sverige, samt övervägde kostnader och administrativt strul med arbetsvisum för att kunna återvända till USA. Till slut bestämde jag mig för att tacka ja till en position som beridare och tävlingsryttare på ett stuteri i södra Spanien, men dessförinnan åkte jag ner till Skåne för att hjälpa till ett par veckor på Stall André inför att Pernilla skulle rida Breeders.

    I oktober, när Breeders var över, packade jag ihop mina saker igen och flyttade till Costa Blanca i Spanien. Där blev det tre extremt ridintensiva veckor med 12 hästar på min lott, innan jag insåg att jag och min arbetsgivare hade alltför skilda syner på hästhantering och utbildning. Jag flög hem igen, till en ny period av ovisshet och grubblande, innan jag plötsligt fick ett intressant mejl i min inkorg.

    På en av mina spanska kollegors rygg.

    Min före detta Flyingelärare Mette tipsade mig om att Sofia Möller och Peter Falk sökte beridare till sin anläggning utanför Linköping. Jag åkte dit och hälsade på, och i början av december tackade jag ja till jobbet! Jag börjar den 9:e januari, och jag ser verkligen fram emot det.

    Årets sista månad har jag tillbringat i hemma med familj och vänner, med ett litet undantag för veckan före Lucia då jag och min kompis Emma gjorde en spontanresa till Fuerteventura. Sol, bad och surfing, en perfekt energiuppladdning inför allt julfirande. Under tiden hemma har jag passat på att hålla träningar för mina Stockholmselever, rida både nya och gamla bekantskaper, och i övrigt ta det hyfsat lugnt.

     

    Nu önskar jag er ett riktigt bra 2017! Gott Nytt År!

     

     

  • Loi: Ridskolan borde kanske byta namn?

    0 0

    Beridarbloggaren och ridskoleungen Loi tycker till i diskussionen om ridskolan. "Att bara dyka in på en lektion, sitta upp på en random ponny/häst och få sin 'RIDskola', hoppa av och åka hem, är helt fjärran från min upplevelse och egna erfarenhet. Att tro att man ska nå framgång med det upplägget är helt vansinnigt."

    Jag är en riktig ridskoleunge från början och anser att den den grund jag fick där är helt ovärderlig.

    Nu läser jag med stort intresse artiklar som ”Den gamla tidens ridskola är borta” och ”Som förälder vill jag se utveckling” i Ridsport #24. Oavsett orsaken; om det handlar om prestationshets, stressade eller curlande föräldrar, eller vad det beror på så känns det som att man tappat något väldigt viktigt. Att bara dyka in på en lektion, sitta upp på en random ponny/häst och få sin ”RIDskola”, hoppa av och åka hem, är helt fjärran från min upplevelse och egna erfarenhet. Att tro att man ska nå framgång med det upplägget är helt vansinnigt.

    Byta namn? Det kanske är en knäpp tanke men det ligger en hel del i ordens betydelse och möjligen kan en uppdatering av namnet hjälpa till att förklara innebörden av den breda ryttarutbildning som sker på våra ridskolor, i motsats till att vara ett ställe där man kliver upp på en färdigsadlad häst, rider 45 minuter och åker hem.

    Hur kan vår ridskola förmedla att det inte går att bara lära SIG SJÄLV att rida. I så fall kunde vi ställa upp ett gäng Plastic Wonder, plastmaskinen man ibland använder för en del av sitsträningen på galoppen. Nej, vi utövar ju sport tillsammans med ca 600 kg med egen vilja!

    Jag var 1 år och 9 månader första gången jag satt på en ponny och skulle fylla sju när jag började på 4H. Vi red på shettisar i ett långt led och alltid utan stigbyglar (vilket nog la grunden till att det idag krävs rätt överraskande påhitt för att få mig ur sadeln - ta i trä och allt annat skrock).

    Sedan blev det riktig ridskola. Där hade vi teorilektioner, sätta-ihop-träns-tävlingar, märkestagningar. Vi tittade på filmer om hur man leder ut en häst i hagen och släpper på ett säkert sätt. Tränade på att göra detsamma i verkligheten. När man hade ridit sin lektion borstade och skötte man av ponnyn om ingen annan skulle rida direkt efter, och nåde den som inte putsade tränset ordentligt eller lämnade foderrester på bettringarna.

    Jag minns min första rykttävling. Jag gick upp tidigt på morgonen och smög runt i huset och plockade ihop wettex-trasor och andra saker jag trodde skulle komma till nytta i kampen om stallets blankaste häst. Jag vann inte, men ponnyn Ice blev väldigt ren.


    Första dressyrtävlingen på ridskolan, i två storlekar för stor begagnad kavaj.

    Ganska snart fick jag min första foderponny. Min ridlärare Silvana lånade ut sitt underbara russ Ponti och jag fick stå i hennes stall med ponnyn. Dagliga privatlektioner i hästhantering och stallskötsel från nio års ålder. Vilken fantastisk grundskola! Förutom dressyr- och hoppträning, skogsturer, galoppträning, bad och bus tränade jag rätt ofta på att komma tillbaka upp på hästryggen ur diken. Trots att jag hade ”egen” ponny fortsatte jag på ridskolan tills jag var 11 år, dels för att få rida olika sorters hästar, dels för att kunna få hoppa lite mer än vad lilla Ponti ville.


    Söta Ponti f. -89.

    När det började bli dags för mig att få en egen ponny kunde jag med andra ord en hel del om hur man sköter en häst, dess box, utrustningen och annat som hör till. Inte bara hur man styr  hästen när man väl hoppat upp på den.

    Dessutom la mina föräldrar till några extra krav för att jag skulle anses redo att ha en egen ponny. Vi skrev en överenskommelse, där huvudkriterierna var att jag skulle:

    1. Ta hand om min kanin själv varje dag
    2. Kunna åka kommunalt själv till ridskolan
    3. Kunna rida alla ridskolans ponnyer ute i galopp

    Jag har inga minnen alls av att ha tyckt att teoriundervisningen, stallskötseln eller borstandet på ridskolan var tråkigt. Däremot minns jag väldigt väl när jag fick så lov att välja vilken av mina idrotter jag skulle fortsätta med – ridningen eller konståkningen. 5 träningar av varje per vecka var liksom inte hållbart. Det var inget överdrivet svårt val. Jag tror att om man vill hålla på med hästar och ridning, så är det lika bra att inse på en gång att man måste lägga lite tid på det utöver den tid man sitter i sadeln. Man kanske får välja bort gitarrlektionerna eller fotbollsträningen eller vad man nu har schemalagt precis efter ridlektionen. Det är svårt att både äta kakan och ha den kvar.

    Det jag försöker säga är inte att man ska behöva välja en enda idrott att satsa på redan som barn. Jag menar att konceptet ”lära sig om häst – sköta häst – rida häst” måste vara en one package deal. För varje timme i sadeln måste det gå x antal timmar på marken. Hinner man inte lära sig att kratsa hovarna så hinner man inte lära sig att rida heller.

  • Surfing och träningar i Lucia-tider

    0 0

    Loi bytte sadeln mot surfingbrädan och for till Fuerteventura. "Benen var ungefär lika glada som när jag red Kickis galoppörer på Täby i såna där fruktansvärt korta stigläder" skriver hon om äventyret.

    Till att börja med hoppas jag att ni hade en fin Luciadag!

    I förrgår kom jag hem från en helt fantastisk kortsemester på Fuerteventura. Känner mig uppladdad och pigg efter 5 dagar i sällskap av vår saknade vän solen! Det har varit perfekt väder och otroligt vackert, min Instagram är numera fylld av bilder på vågor och turkost vatten.

    Tillsammans med min kompis Emma sista minuten-bokade jag en resa till en träningsresort för extremsportare. Vi tyckte att det passade två hästmänniskor bra! Skämt åsido så hoppade vi över motorcross i sanddynerna och andra läskigheter.. Däremot har vi sprungit, simmat, och jag har även surfat. Det var faktiskt mycket mer ansträngande än jag hade väntat mig, benen var ungefär lika glada som när jag red Kickis galoppörer på Täby i såna där fruktansvärt korta stigläder.

     

    Dagarna före semestern hann jag med lite jobb, hästrelaterat såklart! Bland annat hade jag en härlig måndag då jag var ut till tre olika stall för att både rida och hålla träningar. Det är också en typ av energipåfyllnad. Känner mig lyckligt lottad som har så härliga elever och hästar att arbeta med!

    En av pållarna stack ut lite extra med sitt fantastiska psyke. Snart 3-åriga Adeley hade en lite väl isig ridbana utanför sitt stall, så jag tog ut henne på det snötäckta fältet istället. Där travade och galopperade vi runt i mörker och månljus, hon med fint stöd på bettet och helt avspänd. Ganska coolt av en fuxflicka som nyss blev inriden.


    Maria Fröcklin, hennes fina Adeley, och jag.

    Även på onsdagen blev det en träning innan jag packade det sista. En duktig hopptjej som verkligen har förstått vikten av att lägga krut på dressyrarbetet också. Det är ju det där med varierad träning som är så bra, oavsett om det är en dressyrhäst som mår bra av att lyfta på tassarna över bommar ibland eller om det är en hopphäst som behöver dressyrtrimmas.

    Nu ska jag och vovven promenera till posten och hämta ut mina nya ridstövlar som är färdigsydda!

  • Loi: Tack SvRF för hattförbudet!

    0 0

    Beridarbloggaren Louise "Loi" Lindström har tidigare argumenterat för hattförbud. Nu tycker att hon att förbundet har visat ryggrad. "Från att tidigare mjäkat sig med 'vi vill ge våra tävlande på högsta nivå valfrihet' till att inse värdet av eliten som förebilder även i vår sport" skriver Loi.

    Missa inte Lois uppmärksammade krönika på ämnet i november, läs den här.

    Mitt förtroende för Svenska Ridsportförbundet har mångdubblats de senaste två veckorna, efter att man först kallade till forumet om hästens välfärd kvällen före SIHS, och igår meddelade att Sverige blir land nummer fem att införa hjälm som obligatorisk utrustning på dressyrtävling.

    Jag såg nyheten då jag befann mig på en julmiddag med min gamla ridklubb och kunde applådera beslutet direkt med mina ryttarvänner. Under kvällen fylldes kommentarsfälten i sociala media med mestadels positiva reaktioner och så ett fåtal negativa.

    En kommentar var i stil med ”Tråkigt beslut - vuxna människor kan bestämma själva”. Här tycker jag att förbundet nu visat ryggrad och tar sin roll som nationellt organ i sporten på allvar. Från att tidigare mjäkat sig med ”vi vill ge våra tävlande på högsta nivå valfrihet” till att inse värdet av eliten som förebilder även i vår sport.

    På väg hem från SIHS för två veckor sedan (där tyvärr endast två av nio Top Stars Dressage-ryttare red i i hjälm) kom jag att tänka på hur hjälmanvändandets utbredning sett ut inom skidåkningen. Från på 70-talet, då Ingemar Stenmark vann alla världscuper, iförd toppluva. Inte en kotte hade hjälm i skidbacken på den tiden utan ”Ingemarmössa”. Pernilla Wiberg blev nästa stora slalomstjärna. Samma backar och många medaljer, men hon hade hjälm! Anja Pärson därefter – samma backar och oräkneliga segrar med hjälm på huvudet. Och numera finns nästan bara hjälmfotingar i backarna (och till och med mina inbitna luvåkande 50+ föräldrar har skaffat sig hjälmar). Här kan man snacka om impact från Elit-förebilder!



    Har åkt utför sedan jag kunde gå – helt naturligt uppvuxen med hjälm.

    Jag tackar än en gång Charlotte Dujardin som den största förebilden och vill gärna även hylla Minna Telde som var vår första GP-ryttare i hjälm på GIHS 2012. Tänkte avslutningsvis fira att hjälmfrågan äntligen blivit en icke-fråga, med en flashback till mitt första inlägg i debatten, för ganska precis fem år sedan. (2012 var det, tro det eller ej, så pass kontroversiellt att det skrev tidningsartiklar om det och jag fick både Riksidrottsförbundets Bragdutmärkelse och blev nominerad till Ridsportens stjärna.)

    "Förhoppningsvis kan FEI följa efter Sverige så småningom", säger Britt Hammar i dressyrkommittén. Det uttalandet om det färska hattförbudet ger också ett hopp om att SvRF ska våga gå i bräschen i andra frågor.


    Frack och hjälm, inga konstigheter! Foto: Kim C Lundin

    Missa inte Lois uppmärksammade krönika på ämnet i november, läs den här.

  • Loi: Fantastiskt när livet löser sig

    0 0

    Efter några turbulenta veckor har beridarbloggaren Loi hittat hem på nytt. ”Någonstans känns det som att det var meningen. Att Spanienäventyret skulle bidra till tajmingen, så att jag var på rätt plats, vid rätt tid.”

    För fyra veckor sedan satt jag ensam och uppgiven på Alicantes flygplats hela natten, i väntan på planet hem. Jag var oerhört stolt över att ha rutit ifrån och sagt upp mig, men de kommande veckorna även frustrerad, bekymrad, tvivlande och allt annat som fyller en när den noga utvalda perfekta tillvaron går i kras efter bara några veckor.

    Jag är otroligt tacksam över alla mina underbara kloka vänner, som tog emot en genomledsen tjej, med soffa & säng, massor av fika och oändligt öppna öron för mitt ältande av det som hänt och av min framtid.

    Någonstans känns det som att det var meningen. Att Spanienäventyret skulle bidra till tajmingen, så att jag var på rätt plats, vid rätt tid. En av mina gamla Flyingelärare kontaktade mig nämligen och berättade att hon hade tipsat om att jag var tillbaka i landet!

    Så en mycket trevlig telefonkontakt. Gjorde sedan ett studiebesök och provred några hästar. Funderade och utvärderade. Återvände för ytterligare ett par dagar, provjobbade, provbodde och diskuterade igenom allt mellan himmel och jord.

    Den här helgen firade jag med champagne, för i fredags tackade jag ja till mitt nya Beridarjobb hos Sofia Möller i Linköping!

    På den fantastiskt fina anläggningen finns allt från små åringar till tävlingshästar och pensionerade GP-hjältar. Jag skulle kunna säga att de är välstammade, men det vore en underdrift.

    Alla hästar går ute och i riktiga hagar - inga 5*10 meters grusplättar. Hästarna hoppar en gång i veckan och rids ut i naturen. Framför allt står ingen på box 23 timmar om dygnet!! På fredagarna kan jag lyssna på det inspirerande knakandet när min stela ryttarkropp böjs och bänds i konstiga riktningar under en gemensam yogasession.

    Avgörande för mig är framförallt att jag får möjlighet arbeta med hästarnas utbildning efter det system jag lärt mig på Flyinge. Det som ger mig trygghet och säkerhet.

    Så efter jul med familjen i Stockholm och nyår i mitt kära Skåne packar jag åter alla stövlar och hjälmar och flyttar. Nu ser jag fram emot att boa in mig på allvar.

    Det är fantastiskt när livet löser sig.

  • Från fullmatat SIHS till träning i solen

    0 0

    Duktiga ponnyekipage, starkt startfält i dressyren och snabba ryck under Action Night. Beridarbloggaren hann spana in mycket på Friends, men nu bär det snart av mot varmare breddgrader.

    Det var faktiskt första gången jag var på tävlingarna i Friends. Jag gick på sista året i Globen, men året därefter var jag i Tyskland och förra året var jag upptagen med Åstorps Adventshoppning med Fort Knox. En trevlig skillnad mot Globen-tävlingarna är att det bara tog mig en kvart att köra hemifrån till Friends.

    Tyvärr är det inte alls samma mysfaktor som i Globen, men det kompenseras nästan av att det är så enkelt att gå och sätta sig och titta på framridningen. Dessutom enkelt att ta sig till mässan, och framförallt att ta sig därifrån! Jag går gärna ett varv, men ärligt talat får jag lite panik av den. För mycket människor och för många färger… no more comments.

    Jag tycker verkligen att vi fick se mycket fin dressyr under helgen. Även om några av toppekipagen uteblev var det ett starkt startfält, såklart med Isabel som höjdpunkt. Det finns få som rider kür som hon, weltklasse! Tinnes Broadway-kür är också helt magisk, förstås!

     


    Tinne och Paridon Magi.

    Sen är jag förälskad i Jessica von Bredow Werndls fantastiska Zaire-E. Vilken häst, så härlig mekanik och framförallt ser hon så glad ut, med spetsade öron mest hela tiden. Vackra vita Rustique  som rids av Mai Tofte Olesen är också en häst man blir lycklig av att titta på. Även om den inte hade startfältets häftigaste rörelsemönster var det en väldigt harmonisk runda till pampig musik -  sagofeeling.

    Ponnyekipagen var också duktiga, det blir alltid lite spännande vägar i ponnykürerna i och med att de har ganska bra svängradie på småhästarna! När man har sett fyra ekipage har man sett enkla byten så det räcker för flera veckor, men de gör dem väldigt bra.

    På torsdagskvällen var det ”Action Night” och vi fick se riktigt spännande inomhusfälttävlan. Ju längre klassen gick desto fortare galopperades det, galoppsprång försvann från linjerna och någon häst dundrade så nära in på sargen att jag nästan trodde den skulle hoppa över. De banhoppningshinder som fanns med i banan visade tydligt hur svårt det är att gå från fasta hinder till rivningsbara utan att peta bommarna. Några ekipage gjorde det otroligt bra.

    I torsdagskvällen ingick även den omdiskuterade Stjärnhoppningen. Jag har inte sett TV-programmet, men däremot den trailer som låg uppe för någon vecka sedan och visade väldigt tråkiga språng. Det vi såg inne på Friends var i alla fall inget djurplågeri, däremot är det ju en säkerhetsrisk som heter duga att släppa lös en nybörjare på en häst som är så spänd att den knappt går in på banan. Allt som allt ställer jag mig väldigt tveksam till tävlingsformatet och tror att chansen är ganska stor att det inte blir någon Stjärnhoppning nästa år.

    När det inte är SIHS ägnar jag mig åt en bra blandning av ridning och att hålla träningar, kombinerat med slappande och promenader med min lilla hund. Nu har jag också börjat rida på lilla Adeley, snart 3 år, som har stått i dagiskö hos mig sedan hon kom till matte Maria som föl. Adeley är en fuxflicka e. Dalwhinnie – Weyden. Hon är helt super i huvudet och rör sig jättefint. Kul att få jobba med sådana hästar!

     
    Chichi tittar på NK:s julskyltning.

    Nästa vecka blir det ett 5-dagars träningsläger i solen, då jag ska åka till Fuerteventura!  Ön kallas Europas Hawaii eftersom den är ett surfparadis (bra balansträning tänker jag!). Hotellet är en del av Playitas Resort, ett stort sport- och fitnesscenter på östkusten. SOK arrangerade Olympic Camp inför Rio där. Ser fram emot att svettas och inspireras!

  • Bloggaren Loi om gårdagens debatt

    0 0

    Också beridarbloggaren Louise "Loi" Lindström var på plats på Friends under gårdagens forum om hästutbildning och träningsmetodik. "Min spontana känsla efter kvällen är positiv, jag känner mig hoppfull inför svensk ridsports framtid och utveckling" skriver hon i sitt senaste blogginlägg.

    ”Vi är alla här för att vi har en stor passion för hästar”, inledde Elisabeth Lundholm.

    Jag har precis kommit hem från Ridsportförbundets forum om hästutbildning och träningsmetodik. Min spontana känsla efter kvällen är positiv, jag känner mig hoppfull inför svensk ridsports framtid och utveckling.

    Förbundet ska ha en eloge för att ha arrangerat det här forumet. Inför ikväll har det höjts en del röster med klagomål på kort varsel, att det borde tas på större allvar, och så vidare. Men som sades på plats – man var mån om att få till något så snabbt som möjligt, och det här forumet är en början på något som kan göras flera gånger om. Visst var det lite kort varsel, men ett utmärkt tillfälle att mötas nu när Hästsveriges blickar ändå riktas mot Friends Arena i helgen och många är här i Stockholm.

    Alla som var på plats uppmuntrades kraftigt att komma till tals, att våga uttrycka sig och dela med sig av funderingar, ställa frågor. Det blev en saklig debatt med högt i tak, utan att enskilda personer hängdes ut. Panelen kändes väl sammansatt med sakkunniga och kompetenta profiler med olika roller inom hästbranschen. Elisabeth Lundholm var en föredömlig moderator och såg till att diskussionen både hölls igång och hölls på en bra nivå.

    Mycket av debatten handlade om vad som är rätt och fel i hästutbildning och ridning. Tränarnas, elitens och de professionella hästutbildarnas och ryttarutbildarnas ansvar var ett återkommande inslag i diskussionen.

    Vi diskuterade olika aspekter så som huvud-halsposition och dess inverkan på hästens välbefinnande, vi pratade om bettryck och betslingsrelaterade munskador. Rollkur var självklart ett ämne som kom upp, och det blev en särskilt intressant diskussion. För även om känslan var att majoriteten av de som satt i salen var rörande överens om att rollkur är fel, uppstod en talande tystnad när Elisabeth frågade om någon kunde tänka sig att beskriva hur de tycker att rollkur ser ut. Ett känsligt ämne och kanske inte det lättaste att definiera i ord.

    Det kom upp önskningar om tydligare riktlinjer från förbundet när det gäller just vad som är rätt och fel, vad får vi göra och inte? Var går gränsen till exempel vid användning av spö? Hur rider man på rätt sätt egentligen? Jens Fredricson hänvisade till Ridhandboken som ett fantastiskt exempel på rätt och fel, men påpekade att färre och färre läser den - tyvärr. Därför var det roligt att höra att förbundet nu arbetar med ett projekt att ta fram mer lättförståeligt material, som t ex filmer, på vad som är rätt. Jag tycker att det är ett mycket bra initiativ att illustrera tydligt vad förbundet anser vara god ridning.

    Ikväll var det en positiv anda där SvRF efterlyste funderingar kring hur vi tillsammans kan vidareutveckla sporten och driva frågan om hästens välfärd. Det var inget spel för gallerierna utan ett verkligt försök att åstadkomma något bra. Karl-Henrik Heimdahl gjorde en bra jämförelse där han drog paralleller till hur man för många år sedan diskuterade taggtrådshinder och hur många påsar butta hästen fick ha i kroppen vid tävling. Sådana frågor är vi ju förbi idag, sporten går alltså framåt och det gör den bland annat just med hjälp av debatter som skapar förändring.

    Något som framgick tydligt under kvällen var att SvRF's Djurskyddsutskott avser att arbeta mer proaktivt, inte reaktivt. Vi var också överens om att mer forskning kring hästvälfärd behövs, men att man inte heller ska förringa den beprövade erfarenheten som finns. Elisabeth påpekade att hästar är individer, och att vi inte kan stoppa dem i en millimetersform.

    En mycket tydlig uppmaning från flera paneldeltagare var att vi som enskilda personer måste stå upp för hästarna. Ser man något felaktigt, ingrip! Är det på en tävling, så leta upp överdomaren! Ren misshandel? Polisanmäl! Och rapportera till Länssyrelsen, som utfärdar och drar in tillstånd för näringsidkare i hästbranschen. Internationella Grand Prix-domaren Eric Lette underströk vikten av civilkurage.

    I slutet av forumet tog jag upp en fundering som jag tycker är viktig. Som jag ser det finns det två sidor av den här diskussionen. Kort sammanfattat:

    1. Vi som är aktiva inom sporten, oavsett om vi är proffs eller hobbyryttare, måste arbeta med att förbättra den och utveckla den med hästarnas välfärd i huvudfokus, för hästarnas skull.
    2. Om vi ska ha någon sport att förbättra måste vi bemöta kritiken vi får utifrån, även från dem som inte är insatta i hästvärlden. Jag påpekade att även om de allra flesta av oss som utövar sporten följer förbundets ledstjärnor och sätter hästen främst, så vet inte alltid de som inte är hästfolk att vi gör det!

    Som jag ser det är det avgörande för sportens framtid att vi arbetar för hästens bästa på alla sätt vi kan, samtidigt som vi inte halshugger oss själva genom uthängningar och smutskastning till höger och vänster. Jag efterlyste även idéer om hur vi synliggör vårt arbete för hästens välfärd t ex till våra kollegor inom andra sporter.

    Nu tycker jag att det ska bli väldigt spännande att se det nya utbildningsmaterialet som SvRF har på gång. Det ska även bli intressant att se när vi kan få till nästa forum av det här slaget. Och sist men inte minst hoppas jag, vilket jag även sa på plats, att mycket av det som sades på forumet ikväll kommer att offentliggöras. En viktig diskussion som bör tas upp igen och igen, för hästarnas bästa.

    Det vore intressant att höra hur ni som läser tycker att det här ska vidareutvecklas!

    Ps. En fråga som dök upp var ifall man lär sig något om inlärningspsykologi och ”en signal i taget” på Riksanläggningarnas utbildningar. Självklart är svaret ja, och jag återkommer snart med ett helt blogginlägg kring det. Ds.

  • Bloggaren Loi styr mot SIHS

    0 0

    Beridarbloggaren Louise "Loi" Lindström fyller upp tiden efter hemkomsten med allehanda trevliga saker. Just nu siktar hon in sig på tävlingarna på Friends och förstås det stundande forumet med "förhoppningsvis högt i tak men med en god ton".

    Först av allt vill jag säga att det verkligen var väldigt roligt med all positiv respons på det förra inlägget här (läs mer). Tack för det, och härligt att ni håller med!

    Förra veckan var jag på roadtrip till en riktigt fin dressyranläggning. Det blev totalt 42 mil i bilen och mycket kaffe under tiden. På plats red jag bland annat två stycken härliga 4-åringar. Den ena väldigt stadig men behövde komma lite mer framför skänkeln, den andra kvick så det räckte men behövde ramas in lite till. Båda två snygga modeller med jättefina gångarter. Kul med lovande unghästar! På väg hem från min lilla utflykt stannade jag dessutom i Gnesta och hälsade på några av mina fyrspannsvänner.

    Duktiga hästarna på fyrspanns-VM i Holland i somras.

    Den här veckan börjar ju SIHS i Friends. Något att se fram emot! Till att börja med är det Ridsportförbundets forum om hästutbildning, träningsmetodik och tävlingssystem ikväll, och på torsdag börjar tävlingarna. Min plan är att gå på torsdag kväll, då bland annat inomhusfälttävlan står på programmet. På söndag morgon blir det dressyr med Top Stars Dressage kürfinalen. Kanske hoppar jag in på något mer, det brukar bli så!

    Det ska bli väldigt spännande att se vad som händer under forumet ikväll. På SvRFs hemsida beskrevs det; ”Hästens väl ska alltid vara i fokus och Svenska Ridsportförbundet vill bjuda in till en dialog och information om ställningstaganden och när det gäller hästutbildning, träningsmetodik och tävlingssystem.”

    Med tanke på senaste tidens debatt, med allt från positiva och sansade konkreta förslag till förbättringar, till ren smutskastning av enskilda ryttare, tror jag att det kan bli en väldigt intressant kväll. Hoppas på högt i tak men med en god ton.

    Vi ses på Friends i helgen!

  • Fair mot hästen – värderingar och grundsyn

    0 0