Beridarbloggaren Loi summerar sitt 2016

Året går mot sitt slut, och jag gör som vanligt en liten snabbrepris av de 12 månader som passerat. Dessförinnan vill jag passa på att tacka er läsare så mycket för i år! Tusen tack, alla ni som läst såväl bloggen som de krönikor jag skrivit i Tidningen Ridsport! Det är tack vare ert intresse av att läsa som det är roligt för mig att skriva.

Vanligtvis brukar jag inte kommentera det jag skrivit. Mitt senaste blogginlägg med min hyllning av ridskolan, som fick tusentals gillningar och hundra delningar, krävde dock att jag förtydligade min avsikt, så jag tar med den även här:

Inlägget är absolut inte på något vis riktat mot de barn och ungdomar som inte har möjlighet att rida mer, eller till dem som inte vill tävla. Det jag vänder mig emot är attityden som finns hos vissa – inte alla – barn och föräldrar som beter sig som att hästen är ett redskap jämförbart med en cykel eller ett tennisracket. Inget annat.

Min oktoberkrönika, Ett hattförbud vore på tiden, fick också översvallande positiva reaktioner, men även någon enstaka som ansåg att jag försökte skaffa mig själv uppmärksamhet med populistiska åsikter. Riktigt roligt att nu nalkas årsskiftet med vetskapen om att det jag debatterat i nästan fem år blivit verklighet och att våra barn och ungdomar äntligen kommer att få ha hjälmbärare som förebilder även på högsta nationella nivå.

Allra roligast är det dock att ha fått så mycket uppbackning kring Fair mot hästen – värderingar och grundsyn, som jag skrev i november. När jag hade varit på SvRF´s forum dagen före Sweden International Horse Show kände jag mig ännu mer stärkt i min uppfattning att vi är på rätt väg i många frågor som rör våra älskade hästar, även om det inte går så snabbt som man skulle önska.

2016 har varit ett väldigt händelserikt år för mig, med många toppar och dalar.

Jag som varit van att hålla mig i samma Flyingestall hela dagarna, har rest långt mer än motsvarande ett varv runt jorden. Jag har suttit på hästryggen i åtminstone fem olika länder inom loppet av åtta månader. Jo, förresten, det blev faktiskt ytterligare ett land, närmare bestämt Holland och Fyrspanns-VM, då jag debuterade som körgroom till regerande svenske mästaren Johan Dengg. En helt grym upplevelse och nya vänner!

2016 var året då jag uppfyllde min stora dröm om att ta Beridarexamen. Dessutom tog jag även en efterlängtad C-tränarexamen! Jag tror faktiskt att jag i skrivande stund är landets yngsta diplomerade dressyrtränare.

Jag har samlat på mig många helt otroliga minnen under året. Men det har också varit ett väldigt tufft år på många sätt.

Året som gått började med den tre månader långa avslutande praktikperioden på Beridarprogrammet. Jag tillbringade tiden dels på Stall André, dels på Flyinge, och dels på OJ Sporthorses. Under praktikperioden gick dessutom mycket tid åt att skriva mitt stora examensarbete. Totalt sett var januari – mars en rätt tuff period då jag hade oerhört mycket att göra inte minst på grund av att jag gick C-tränarutbildningen parallellt med sista året på Beridarutbildningen.

På årsmötet i februari blev jag invald i styrelsen för Flyinge Hästsportklubb, och grenrepresentant för dressyren. I februari fick jag även ett roligt uppdrag i form av en fotografering inför EM i Göteborg 2017. Reklambilden för EM-dressyren föreställer mig på Flyinges fina Crissfire S.

Hittade affischen på Friends och var ju bara tvungen… 😉

I mars var jag på Göteborg Horse Show på uppdrag av Flyinge och intervjuades i Speakers Corner. I april höll jag en clinic under Öppet Hus för eventuella blivande Flyingeelever. De två första veckorna i april var också de två sista veckorna på BP, då jag och mina två klasskamrater Andrea och Emma-Maria var tillbaka på Flyinge för att göra den sista finishen på examensuppgifterna, och även redovisa dem.

Mitt examensarbete, ”Kandarets betydelse i svensk dressyrsport” fick både uppmärksamhet i media och togs, efter översättning till engelska, med till FEI-nivå med SvRF´s Annette Fransén Iacobaeus.

Den 15 april var vår examensdag och vi kunde äntligen kalla oss beridare på riktigt. Jag var extra lycklig efter att tagit emot Agria Stipendiet ”För mycket god attityd till hästarnas välbefinnande och ett stort intresse för professionell hästhållning med hög kvalité”. Ni som känner mig eller har hängt med här ett tag kan förstå hur högt jag värdesätter en sådan motivering.

Beridare! Foto: Anna Nyström

Jag blev kvar i Skåne några dagar extra, för en dryg vecka efter examen var det dags för det sista steget på C-tränarutbildningen. Det tajmade perfekt så att jag kunde använda den veckan åt att sortera upp allt jag samlat på mig och spritt ut över Flyinge under mina tre år som skåning. Därefter flyttade jag upp till Stockholm och började packa väskorna inför årets nästa stora händelse – mina tre månader i USA!

Den 1:a maj landade jag på Los Angeles International Airport. Min tid i Sunny California gick både fort och långsamt. Jag lärde mig otroligt mycket hos fantastiska Mette Rosencrantz, och fick hjälp att utveckla både min egen ridning och min tränarroll. Vi red och tränade i upp till 43-gradig värme, för att sedan kompensera med att ligga på stranden i Malibu eller Santa Monica på de lediga måndagarna. Idyllen avbröts lite av en våldsam skogsbrand med nattlig evakuering av 90 hästar och en bilkrasch, men allt som allt hade jag en fantastisk tid i Los Angeles!

Med min LA-kollega Valenzo. Foto: Anna Blomdahl

När jag kom hem igen fanns det många jobbmöjligheter öppna, och jag tog chansen att titta på flera av dem. I början av augusti var jag till exempel nere i Tyskland för att provrida för en ryttartjänst i Schockemöhles hingststall, som jag dock tackade nej till. Augusti – september var häftiga men mentalt påfrestande månader. Efter att vara färdig med min drömutbildning stod jag som en förvirrad åsna mellan alldeles för många hötappar. Några som såg smaskiga ut men vid närmare inspektion visade sig lite småmögliga, andra som var uppenbart ruttna, och så de där som både såg goda och nyttiga ut men som ändå inte kändes riktigt rätt.

Jag åkte kors och tvärs och tittade på jobb i Danmark, Tyskland och Spanien, hade kontakt med arbetsgivare i England och i Sverige, samt övervägde kostnader och administrativt strul med arbetsvisum för att kunna återvända till USA. Till slut bestämde jag mig för att tacka ja till en position som beridare och tävlingsryttare på ett stuteri i södra Spanien, men dessförinnan åkte jag ner till Skåne för att hjälpa till ett par veckor på Stall André inför att Pernilla skulle rida Breeders.

I oktober, när Breeders var över, packade jag ihop mina saker igen och flyttade till Costa Blanca i Spanien. Där blev det tre extremt ridintensiva veckor med 12 hästar på min lott, innan jag insåg att jag och min arbetsgivare hade alltför skilda syner på hästhantering och utbildning. Jag flög hem igen, till en ny period av ovisshet och grubblande, innan jag plötsligt fick ett intressant mejl i min inkorg.

På en av mina spanska kollegors rygg.

Min före detta Flyingelärare Mette tipsade mig om att Sofia Möller och Peter Falk sökte beridare till sin anläggning utanför Linköping. Jag åkte dit och hälsade på, och i början av december tackade jag ja till jobbet! Jag börjar den 9:e januari, och jag ser verkligen fram emot det.

Årets sista månad har jag tillbringat i hemma med familj och vänner, med ett litet undantag för veckan före Lucia då jag och min kompis Emma gjorde en spontanresa till Fuerteventura. Sol, bad och surfing, en perfekt energiuppladdning inför allt julfirande. Under tiden hemma har jag passat på att hålla träningar för mina Stockholmselever, rida både nya och gamla bekantskaper, och i övrigt ta det hyfsat lugnt.

Nu önskar jag er ett riktigt bra 2017! Gott Nytt År!