Loi: Ridskolan borde kanske byta namn?

Jag är en riktig ridskoleunge från början och anser att den den grund jag fick där är helt ovärderlig.

Nu läser jag med stort intresse artiklar som ”Den gamla tidens ridskola är borta” och ”Som förälder vill jag se utveckling” i Ridsport #24. Oavsett orsaken; om det handlar om prestationshets, stressade eller curlande föräldrar, eller vad det beror på så känns det som att man tappat något väldigt viktigt. Att bara dyka in på en lektion, sitta upp på en random ponny/häst och få sin ”RIDskola”, hoppa av och åka hem, är helt fjärran från min upplevelse och egna erfarenhet. Att tro att man ska nå framgång med det upplägget är helt vansinnigt.

Byta namn? Det kanske är en knäpp tanke men det ligger en hel del i ordens betydelse och möjligen kan en uppdatering av namnet hjälpa till att förklara innebörden av den breda ryttarutbildning som sker på våra ridskolor, i motsats till att vara ett ställe där man kliver upp på en färdigsadlad häst, rider 45 minuter och åker hem.

Hur kan vår ridskola förmedla att det inte går att bara lära SIG SJÄLV att rida. I så fall kunde vi ställa upp ett gäng Plastic Wonder, plastmaskinen man ibland använder för en del av sitsträningen på galoppen. Nej, vi utövar ju sport tillsammans med ca 600 kg med egen vilja!

Jag var 1 år och 9 månader första gången jag satt på en ponny och skulle fylla sju när jag började på 4H. Vi red på shettisar i ett långt led och alltid utan stigbyglar (vilket nog la grunden till att det idag krävs rätt överraskande påhitt för att få mig ur sadeln – ta i trä och allt annat skrock).

Sedan blev det riktig ridskola. Där hade vi teorilektioner, sätta-ihop-träns-tävlingar, märkestagningar. Vi tittade på filmer om hur man leder ut en häst i hagen och släpper på ett säkert sätt. Tränade på att göra detsamma i verkligheten. När man hade ridit sin lektion borstade och skötte man av ponnyn om ingen annan skulle rida direkt efter, och nåde den som inte putsade tränset ordentligt eller lämnade foderrester på bettringarna.

Jag minns min första rykttävling. Jag gick upp tidigt på morgonen och smög runt i huset och plockade ihop wettex-trasor och andra saker jag trodde skulle komma till nytta i kampen om stallets blankaste häst. Jag vann inte, men ponnyn Ice blev väldigt ren.

Första dressyrtävlingen på ridskolan, i två storlekar för stor begagnad kavaj.

Ganska snart fick jag min första foderponny. Min ridlärare Silvana lånade ut sitt underbara russ Ponti och jag fick stå i hennes stall med ponnyn. Dagliga privatlektioner i hästhantering och stallskötsel från nio års ålder. Vilken fantastisk grundskola! Förutom dressyr- och hoppträning, skogsturer, galoppträning, bad och bus tränade jag rätt ofta på att komma tillbaka upp på hästryggen ur diken. Trots att jag hade ”egen” ponny fortsatte jag på ridskolan tills jag var 11 år, dels för att få rida olika sorters hästar, dels för att kunna få hoppa lite mer än vad lilla Ponti ville.

Söta Ponti f. -89.

När det började bli dags för mig att få en egen ponny kunde jag med andra ord en hel del om hur man sköter en häst, dess box, utrustningen och annat som hör till. Inte bara hur man styr  hästen när man väl hoppat upp på den.

Dessutom la mina föräldrar till några extra krav för att jag skulle anses redo att ha en egen ponny. Vi skrev en överenskommelse, där huvudkriterierna var att jag skulle:

1. Ta hand om min kanin själv varje dag
2. Kunna åka kommunalt själv till ridskolan
3. Kunna rida alla ridskolans ponnyer ute i galopp

Jag har inga minnen alls av att ha tyckt att teoriundervisningen, stallskötseln eller borstandet på ridskolan var tråkigt. Däremot minns jag väldigt väl när jag fick så lov att välja vilken av mina idrotter jag skulle fortsätta med – ridningen eller konståkningen. 5 träningar av varje per vecka var liksom inte hållbart. Det var inget överdrivet svårt val. Jag tror att om man vill hålla på med hästar och ridning, så är det lika bra att inse på en gång att man måste lägga lite tid på det utöver den tid man sitter i sadeln. Man kanske får välja bort gitarrlektionerna eller fotbollsträningen eller vad man nu har schemalagt precis efter ridlektionen. Det är svårt att både äta kakan och ha den kvar.

Det jag försöker säga är inte att man ska behöva välja en enda idrott att satsa på redan som barn. Jag menar att konceptet ”lära sig om häst – sköta häst – rida häst” måste vara en one package deal. För varje timme i sadeln måste det gå x antal timmar på marken. Hinner man inte lära sig att kratsa hovarna så hinner man inte lära sig att rida heller.