Uppsving, utveckling och undervisning!

Som jag beskrev det tidigare; ”När man slipar på nya tekniker och hamnar någonstans i gränslandet, där man inte rider riktigt som man är van vid, men inte heller har satt det nya systemet helt på plats, det är verkligen utmanande.” …och ja, det var verkligen utmanande, men nu måste jag tillägga att WOW vad grymt det känns när man landar i förändringen och får uppleva resultatet. Lön för mödan, helt enkelt!

4th of July var en rolig upplevelse, inte minst ur ett ”hästfolksperspektiv”. Hemma i Sverige är det ju ganska vanligt med den där julaftonsmorgonen i stallet, traditionell julritt och så vidare. Här är det precis samma fenomen på nationaldagen. Stallet är i vanliga fall stängt på måndagar då det är hästarnas vilodag, men på 4th of July-måndagen var det öppet och mer folk än någonsin som var där för att fira med sina hästar!

Efter att ha tagit hand om hästarna åkte jag och firade på Mettes kalas.

Tillvaron utan bil är lite frustrerande, stallet ligger ju en bit upp i bergen och det tar 15 min med bil till Calabasas som är närmaste civilisation. Inget gångavstånd med andra ord. På kvällarna håller jag mig sysselsatt med Netflix (tack för nya säsongen av OITNB!) och med att springa intervaller i backarna bakom stallet. Vill man ha bra backträning är det bergen i Topanga man ska bege sig till.. Hej träningsvärk! Förstå vad lätt det kommer kännas att springa på platt mark hemma i Sverige sedan. Sällskapet utomhus här är dock oslagbart – hjortar, kaniner och jordekorrar i mängder.

Utsikten över anläggningen, dressyrbanan i mitten.

Den här veckan och nästa vecka är Anna på semester. Även om vi saknar henne så innebär det en hel del roliga tillägg i mina arbetsuppgifter, för hon har ju såklart både hästar och elever som det ska täckas upp för! Extra lektioner med nya elever för mig alltså, perfekt träning inför min C-tränarexamen som närmar sig med stormsteg. 25:e augusti är det dags, då blir det också ett kärt återseende av Flyinge och många vänner på både två och fyra ben.

En av eleverna jag undervisar nu har en häst som bara skrittar för tillfället. Jag tycker att det är en jättebra inställning att ändå rida sina lektioner och verkligen arbeta och träna i skritten, istället för att bara stoppa in hästen i en skrittmaskin. Skritt är en otroligt underskattad och bortglömd gångart som förtjänar lite tender loving care. Dock ska jag inte sticka under stol med att jag darrade en aning inför tanken på att hålla dagliga 45 minuters lektioner i en enda gångart. Skulle min fantasi räcka till det, liksom? När vi väl kom igång var det faktiskt förvånansvärt lätt att hitta på skrittövningar, så nu ska jag bli lite duktigare på att lägga till dem i mina egna ridpass också!

Vårt söta lilla tränartält vid dressyrbanan.

Idag blir det ännu en ny utmaning, då jag ska åka på min första amerikanska dressyrtävling – som tävlingscoach åt två av Mettes elever! Coacha på tävling en extra rolig del av tränarjobbet tycker jag, ibland saknar jag min tid som allsvenskelagledare i härliga Waxholm!

Det blir spännande att se hur en tävling går till här i USA. Förra sommaren var jag med min walesiska väninna när hon tävlade dressyr utanför Manchester, och upptäckte en hel del skillnader mellan svensk och brittisk dressyrtävling. Rapport kommer!