Beridarbloggen

Louise "Loi" Lindström är examinerad beridare och unghästutbildare samt diplomerad C-tränare i dressyr. Här på bloggen får ni följa med på hennes äventyr efter utbildningsåren på Flyinge.

Genrep inför 3-årstest 2014
Genrep inför 3-årstest 2014

Unghästtest – för vems skull?

Snart dags för unghästtester. Beridarbloggaren Louise "Loi" Lindström är fortsatt sjukskriven och får inte rida, men har varit med och löshoppat. Dessutom funderar hon på för vems skull det är man visar sina unghästar - är det för ens egen skull eller är det för SWB?

Det börjar närma sig 3-års, eller Unghästtest som det ju heter nu. På bilden ovan är jag med Zunshine på genrep inför 3-årstestet 2014. Och häromdagen var jag tillbaka ute hos Maria och hennes fina 3-åring Adeley som förbereds för årets test. 

Jag tycker att det finns flera anledningar till att visa på unghästtest, under förutsättning att hästen är redo för det. Det bidrar till avelsstatistiken, det är en nyttig erfarenhet för hästen, man får en måttstock på var hästen är i sin utbildning, ett tydligt mål att jobba mot, och så vidare.

Själva resultatet på testet är för många inte det viktiga, även om det såklart är extra trevligt att åka hem med ett diplom. Jag skulle dock själv inte visa en häst om jag inte trodde att den hade möjlighet att prestera på en vettig nivå. Därmed inte sagt att den måste vara en stjärna med 9-mässiga gångarter, men däremot att den verkligen känns redo för uppgiften.

För vems skull visar vi unghästen? Är det för uppfödarens skull? För SWB? Är det för att man som ägare tycker att det är roligt att visa sin häst? Eller är det för hästens skull och för alla erfarenheter den kan få på köpet? Jag säger inte att det finns ett rätt eller fel här. Men jag tycker att det är viktigt att tänka på att de där erfarenheterna hästen får på köpet kan vara både bra och dåliga - till stor del beroende på hur väl förberedd hästen är. Sedan är det ju unghästar och de kan ha en bra dag eller en riktigt dålig, så visst kan man få ett sämre resultat trots att man förberett ordentligt. Men en bra grundregel brukar ju vara ”det du inte kan göra hemma, kan du inte heller göra på tävling”, och det gäller såklart unghästtesterna i allra högsta grad!

När jag var ute hos Maria senast löshoppade vi Adeley. Jag är fortsatt sjukskriven efter att senaste besöket hos ortopeden visade att benbitarna fortfarande hänger löst där inne i axeln. Det är frustrerande som tusan men inte så mycket att göra något åt. Jag kan ju varken rida eller springa med häst just nu, men att stå i mitten av en löshoppningsring funkade fint.


Just nu rider jag bara på stenlejon

Löshoppningen gick fint, Adeley har som vanligt en fantastisk attityd till allting. Så då kan man lägga lite mer energi på finliret. Jag tycker det är rätt fascinerande hur mycket man kan göra med hjälp av bommar, var man släpper, hur man följer hästen, och så vidare.


Löshoppningslektion med Qruella 3 år e. Quaterback – Ravallo

Att få arbeta med en häst som man kan släppa tidigt, som man knappt behöver driva och som själv klurar ut vad den ska göra är ju en verklig förmån. Men jag tycker att man trots det ska öva på att ”dra åt skruvarna”. Träna på att släppa sent, så att man kan göra det om hästen skulle komma in i testmiljön och vara spänd och snabb. Träna på att hoppa med bommar inlagda mellan hindren, om man skulle hamna i en situation där det behövs. Träna på att följa nära bakom även om hästen bjuder fint på hemmaplan, så att hästen inte känner sig jagad om/när den tappar bjudning och måste drivas på bortaplan. Och så vidare.

Det känns inte som en överdrift att säga att man får vara beredd på det mesta. Jag var med och löshoppade en intressant häst för några år sedan. Hon blev totalt förvirrad av hela upplägget, och galopperade fram till hjälphindret där hon plötsligt la sig ner. Alltså, inte ramlade, utan la sig ner, nästan på hindret. Överslagshandling extraordinaire. Men det blev en duktig löshoppare av henne ändå. Med lite träning fick hon Klass I som lovande hopphäst på sitt 3-årstest.