Kapten Lidbeck och hans lag

Det är klart att det blir galet ibland. Men det här är inte bara galet utan så helgalet att det måste bemötas på något sätt. Sverige skickar några av de mest mästerskapsrutinerade ryttarna vi har till VM. Det är få svenska, aktiva fälttävlansryttare som har mer mästerskapsrutin än Dag Albert och Anna Hilton. 

Malin Petersen har ridit ett OS, ett VM och tre EM. OS red hon på sin nuvarande VM-häst Sofarsogood. Anna Hilton red sitt första VM samma år som Ludwig Svennerstål och Frida Andersén föddes. Sedan har det blivit tre VM till, ett OS och massor av EM. Hon har både EM-guld och EM-silver. Ludwig Svennerstål har ridit ett OS och ett EM och har massor av fyrstjärnig rutin. Dag Albert har ridit två OS (varav ett med sin nuvarande VM-häst Tubber Rebel), två VM och otaliga EM. Det är inget C-lag, möjligen ett B-lag men då med ett stort plus intill.

Faktum är att jag håller Sofarsogood, Tubber Rebel och Svennerståls Alexander för de bästa terränghästarna på fyrstjärnig nivå som Sverige har nu. Hade jag fått välja en fjärdehäst enbart med tanke på terrängkapacitet hade jag valt Niklas Lindbäcks Mister Pooh eller  Johan Lundins Johnny Cash i stället för Anna Hilton som debuterar Matrix på nivån. Anna Hassö och Clover hade fått åka med som sjätte ekipage.

De hästar som enligt den aktuella tidningen skulle utgöra A-laget har inte alls samma fyrstjärniga rutin som ovanstående. Sara Algotsson Ostholts Reality har aldrig geomfört en fyrstjärnig klass och var sämst i det svenska EM-laget förra året. Hennes Wega tog OS-silver på en terrängbana som var en enkel fyrstjärnig variant och har aldrig före eller efter det tävlat fyrstjärnigt. Frida Anderséns Herta har aldrig gått fyrstjärnigt. Viktoria Carlerbäcks Volt af Källstorp har startat men inte genomfört en fyrstjärnig tävling. Sjätte hästen på min lista, Clover, har gått en fyrstjärnig. 

Nu vet vi inte hur svår terrängen blir i Normandie än. Men om den blir riktigt svår tror jag inte att Sverige kunde haft ett så mycket bättre lag än det som står på startlinjen just nu, faktiskt. Fördelarna med att haft silverlaget från EM intakt hade såklart ändå varit många. Ryttarna känner varandra, det hade gått att bygga vidare på en vinnande koncept och det hade blivit mer lugn och ro, en annan stabilitet än vad det har varit med alla dessa tvära kast hela tiden. 

Därmed inte sagt att allt har gått rätt till under VM-uttagningen. Jag tycker till exempel att de VM-aktuella hästarna har fått tävla för mycket. Det är kanske inte bara ”otur” att så många hästar har fallit ifrån på grund av skador… Jag är också fundersam till hur kommunikationen mellan landslagsledningen och ryttarna fungerar och det krävs ingen doktorsexamen i psykologi för att förstå att en del svenska ryttare på landslagsnivå har haft känslan av att ha varit ute i kylan till och från.

Men att det svenska laget är ett orutinerat C-lag är rena struntpratet. Och att Staffan Lidbeck inte tror på sitt lag är ännu värre struntprat. Det är tvärtom skulle jag vilja säga. Han tror mycket på sitt lag. Och att han skulle jämställa Albert och Hilton ”med något katten har släpat in” är rent ut sagt oförskämt. 

Läs mer