En vinnande känsla

Plötsligt kom den över mig, den här känslan hur fantastisk det var att vinna något. Att vara bäst. Att ta en championatstitel. Det är fyra år sedan min uppfödning vann Breeders för 4-åringar, och när jag såg ryttaren Ellen Brunes och ägaren Madlen Johanssons oförställda glädje när ZeeWrench vann årets upplaga för 4-åriga fälttävlanshästar kastades jag tillbaka till september 2010. I allafall rent känslomässigt. 

Det är något alldeles, alldeles speciellt med att vinna en titel. Titta på Ellen Brunes ansikte här ovan…

… eller Madlen Johanssons blick här så förstår ni vad jag menar. Eller varför inte titta på Anna Nilssons leende på bilden allra överst.

Och det är inte prischecken som gör dem så glada. Visst är det en del prispengar, men det handlar inte om några pengar som förändrar livet. Eller betalar vinnarhästens mat någon längre tid.

Det kan inte heller vara att få ta emot folkets jubel som gör vinnarna så lyckliga. I allafall inte på Breeders i fälttävlan. Det är förmodligen en annan sak på ett VM eller ett OS. Fälttävlansbreeders har en trogen (men ganska liten) publik som applåderar och jublar, men några ovationer som man kommer att minnas när man blir gammal blir det sällan.

Det går att vara en vinnare på många sätt. Genom att göra sitt bästa, genom att komma tvåa, genom att vinna över sin egen rädsla, genom att få ordning på någon detalj som inte har fungerat tidigare och så vidare och så vidare. Men att stå överst på pallen i ett mästerskap eller ett championat är svårslaget. Det ger massor av krydda till livet och jag förstår mycket väl vad det är som driver alla tävlingsryttare.  Att få det att hålla hela vägen i ett motstånd där alla vill samma sak – ta en titel – är en riktig kick. Att för någon dag vara allra, allra bäst på det man gör… Det borde alla få uppleva någon gång. 

Mer om årets Breeders i fälttävlan.