Plötsligt händer det

Jag har känt ett visst vemod på sistone. Det är Sagas sista säsong på ponny och Bonnie Bee, vår helt fantastiska ponny som Saga själv gjort fälttävlansponny av och tagit hela vägen från P80 till tvåstjärnigt och EM. Sakta har vi insett att det inte är så många tävlingar kvar med henne.

Sedan tävlar inte Saga ponny mer, och jag är inte längre ponnymamma. Bonnie Bee kommer inte vara här. Det här med Bonnie kan jag inte ens tänka på utan att tårarna kommer.

Sedan blir det häst, och det är en annan sak. Det känns lite som om hon ska ta examen eller flytta hemifrån. Övergången från ponny till häst är en tröskel och man vet inte riktigt hur det är på ”andra sidan”.

Som en del av er vet har vi inte så stora resurser. Vi kan inte köpa hästar, vi kan inte välja och vraka och förse oss. Vi hade tänkt att mitt lilla fuxsto skulle få vara Sagas övergångshäst. Hon är liten, lätt, snabb och ridbar och fälttävlansfolket gillar henne. Men hon har nog inte kapacitet för de allra största klasserna kanske. Och framför allt är hon MIN häst!

Inte för att jag har problem att dela med mig. Det är jättebra att Saga har ridit när jag inte har hunnit. Men tyvärr blir det att jag har en del åsikter, just för att det är min häst. Som jag fött upp själv och så vidare. Det är ett problem att det är min bebis, helt enkelt.

Kanske har Saga känt så också, för hon har varit lite halvhjärtad i sitt engagemang med min häst, även om hon tycker om henne mycket.

Men så hände det lilla miraklet. Jag blev uppringd av en grymt duktig hästmänniska vars omdöme jag litar på. Hon heter Carina och är ridande polis på Stockholms gator. Hennes dotter rider fälttävlan på deras hingst.

”Jag vet en fin häst som ska lånas ut, ett nioårigt sto efter Santa Cruz som hoppar hus och har kvalat till enstjärnig fälttävlan och som verkar lovande. Jag tipsade ägaren om Saga”.

Jag var ute i jobbet när hon ringde. Men guvasäjer hon? tänkte jag där jag satt bakom ratten.

Säger Carina att en häst är fin så är den det. Jag ringde upp ägaren Annika direkt och presenterade mig och redan dagen därpå åkte vi och träffade hästen.

Stoet stod på Runsten Equestrian söder om Stockholm. Och det kändes rätt från första stunden, både med ägaren Annika och med hästen, Som heter Aurora Lee. Skimmel är hon också, som Bonnie Bee.

Bonnie Bee. Aurora Lee. Märkligt.

Saga provred en stund och tog några mindre hinder. Jag såg att Saga var nöjd för hon bara satt och log. Hästen frustade och skummade i munnen och det såg jättefint ut. Ägaren var också nöjd.

– Hon rider mjukt, det är viktigt för mig, sa hon.

Vissa saker kan man inte gå och dra på. Klart vi ville ta den här chansen! Så redan igår, på sommarlovets första dag, åkte vi och hämtade Aurora Lee. Hon är rätt så busig och och har mycket energi. Vi ska försöka ta hand om den resursen på bästa sätt.

När jag hade släppt ut Aurora i hagen hos oss såg jag en stackars insekt som kämpade för sitt liv i vattenbaljan. Den skimrade i grönt och guld. Det var en skarabe´-enligt uråldrig mytologi en symbol för tur. Jag räddade den och kände återigen att detta måste vara rätt.

Bönhörda kan man inte säga att vi har blivit, för vi har inte bett om att det ska komma en fin häst från ingenstans eller ens tänkt tanken att det skulle kunna vara möjligt. Och man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken, med hästar vet man ju aldrig. Det tar tid att rida in sig på en häst, de kan bli skadade och, ja ni vet.

Men jag har en bra magkänsla. Och antagligen kommer Aurora Lees intåg i vårt liv göra det lite lättare att smälta att Sagas tid med Bonnie Bee snart är slut.

– Nu blir det  för dig som för stjärnorna, de äger ju inte så ofta hästarna de rider, sa jag i bilen.

Det blir superbra för Saga att ha en häst som är enbart ”hennes” och som har kapacitet för det hon vill göra. Och jag får tillbaka mitt kära lilla fuxsto.

Och vet ni vad? Jag ska börja rida igen! För jag har kommit fram till att livet utan ridning suger. Mer om det i ett annat inlägg.

Njut av sommaren!

/Ulrika