Strålande sol och nervkittlande hoppning

Spänningen ligger i luften i stallet. Man kan nästan ta på den. Det är dags för hoppningen för samtliga klasser, och i stallarna putsas det och fixas för fullt. Jag och Sofia har promenerat hästarna på morgonen, och hoppningen för den 1-stjärniga klassen börjar kl 10.15.

Först ut är Kvadden, han har haft det gött i sin box i natt och har halm ungefär överallt, till och med på ställen jag knappt visste att han hade. Vi snyggade till honom och plockade ut alla tusen halmstrån som fastnat i svansen, sedan var han ”fit for fight” och jag tror att han själv tyckte att han var riktigt snygg. Förutom en stolt hållning och hög svansföring bjöd han också på en jättefin runda, noll fel och ligger nu på elfte plats inför terrängen.

Efter Kvaddens härliga prestation var det Luddans tur. Henne hade vi inga egentliga förväntningar på resultatmässigt, utan mest att hon inte skulle skena runt med Sandra, eller få för sig att ställa sig och studsa på stället inne på banan. Båda två är nämligen rimliga scenarion med den hästen. Hon är lite som en pansarvagn som dundrar fram, fast en känslig sådan som inte accepterar för hårda hjälper.

Sandra och fina Top girl ”Luddan”

Innan vi gick in på framridningen konstaterade vi att två rivningar, åtta fel, skulle vara ett resultat att vara nöjda med! Vad gör pansarvagnen då? Hon hoppar och galopperar som om hon inte gjort annat i sitt liv, en jättefin runda! Ett litet pet blev det, så fyra fel får hon med sig till i morgon, men oj vad nöjda vi var med henne. Luddan ligger på en 16de plats innan terrängen.

Två hästar hoppade, och två hästar kvar. I strålande solsken, med uppkavlade ärmar och solglasögon på nästipparna gick vi med de två 3-stjärniga hästarna bort till hoppbanan. Om det var nervöst innan var det ingenting mot nu. Det är en helt annan känsla när man ska in och göra en 3-stjärnig hoppning, det är största allvar och av yttersta vikt för alla. Kung Nisse var i början av startfältet och gjorde även han ett jättebra jobb. Tyvärr blev han lite spänd vid ett hinder och fick med sig en bom.

Vi sadlade om från Nisse till Dino, och kikade på några ekipage. Andrew Hoy, som ledde efter dressyren rev två hinder och fick 8 straffpoäng. Helt plötsligt låg Sandra riktigt bra till, en nolla med Dino och de skulle gå upp i ledning! Nu var jag så nervös att jag inte visste ut eller in, behövde jag gå på toa? Eller spy? Känslan av att vilja springa hem och gömma sig blandades med rejäl törst på seger. Det var långa minuter innan start, och när jag hjälpte Sandra på framhoppningen skakade mina händer och jag fumlade nästan bort hinderskållorna. Dino såg fantastisk ut på banan, han är så himla häftig den lilla fuxen, liten och kvick och kan hoppa hus.

De slog i första hindret i en kombination, och hade sån jäkla otur att bommen föll ner. Men det är väl det som är det bitterljuva med den här sporten, och hästsporten överlag. Att pyttesmå nyanser, som en nanosekunds för sen halvhalt eller ett överliv som är aningens för långt fram, kan ha stor inverkan.

Dino tar en tupplur innan hoppningen.

Dino ligger på fjärde plats inför morgondagen, och Nisse på 14:e. För att summera dagen får alla hästar guldstjärnor av mig, de har skött sig fantastiskt och varit enormt duktiga. Dessutom har alla fyra varit förbannat snygga! Det är en del av betalningen som groom, när man ser sin häst trava fram helt blank och utrustningen fläckfri. När man får vara stolt över sitt jobb, och all tid man lagt ner. Sopot har även bjudit på klarblå himmel, strålande sol och 13 grader varmt. Jag har en klädsamt skär näsa nu, men det är det värt!

Imorgon är det terräng  och vi hörs då, om jag inte lagt mig ner och självdött av nervositet innan…
Linnéa