Det här vi skulle göra

Av alla tävlingar som jag önskar att jag kunde tyska på så är det nog just Donaueschingen som står i topp. Vet inte om det beror på dess placering i landet eller om de ingått i någon hemlig vi-ska-aldrig-prata-annat-än-tyska-pakt vet jag icke.

Hur som haver började tävlingen bra med att vi körde fast med lastbilen och släpet femtio meter in på området och traktor fick tillkallas. Dag två var det vet check där alla kollegorna klarade sig igenom, Fredrik brukar alltid vilja köra en runda med dressyrspannet efter och eftersom veterinärbesiktningen var såpass sen så hann vi komma in med hästarna i stallet lagom tid till mörkret föll.

Sen när hästarna var nattade och klara konstaterade jag att jag tappat min mobil, min livlina och min enda kontakt med hemlandet. Klockan 22 kan jag meddela att man inte såg någonting alls så med elcykel, lampa och Fredriks mobil gav jag mig ut på äventyr. Körde vilse tre gånger och skulle precis ge upp när jag hörde något. Och där låg den, upp och ner, mitt på framkörningen bland grästuvorna. Tur!

Dressyren kunde inte ha gått bättre, trea! Grabbarna och damen var så lugna. Det var precis som att de tänkte ”det var DET HÄR vi skulle göra”. 46,6 blev det på den fina rundan. I Donaueschingen, om man hamnar i topp fem i dressyren belönas man med att får köra i paraden som går genom staden. Det är trångt, gatorna kantas av människor och barn som applåderar och hurrar, någonstans spelar en orkester…

Ja det är helt enkelt en ganska prövande prisutdelning. Som tyr var fick Fredrik låna en häst av en trevlig kusk så de två herrarna som vi i vanliga fall undviker att ha med på prisutdelning om vi kan slapp gå. Det gick i varje fall bra och man kunde andas ut.

Sen blev det lite poängjakt dagen efter. Typ som precision men kusken väljer sin egen bana. Man får en skiss med en massa konpar som har olika poäng, och i mitten av banan har man en joker. Jokern är byggd av typ upphöjda bommar i en smal ”zickzack”. Man får köra igenom alla konpar , inklusive jokern, två gånger, river du en boll första gången du kör igenom är den förbrukad och du får heller inte poängen. River du jokern, som har väldigt hög poäng, får du minus den poängen som du skulle ha fått om du klarat den. Förvirrande? Ja det tycker jag med. För att vinna måste man ta jokern minst en gång.

Eftersom det regnat  ganska bra under alla nätterna fram till maratondagen var det fint och lerigt i både hinder och på sträckor. Denna lera kombinerat med ett hinder som var en grop och ett hinder som var en kulle och två hinder med härliga rötter i så var vältrisken ett faktum.

Många valde snäva svängar men Fredrik valde lite längre vägar och ville hellre köra på flyt och tempo. Detta fungerade fint fram till det sjunde och sista hindret där en av stånghästarna passade på att sticka in nosen till den andra stånghästen och ta dess korstöm vilket resulterade i några sekunders mindre bra styrning, en boll ner och en missad port.

Men i överlag var det ett bra maraton! På sträckan skulle man galoppera en bit genom en å så snabbt som möjligt. Den som var snabbast genom ån vann lite prispengar , Fredrik kom åtta i ån och i maraton hamnade han på en sjundeplats. Han firade genom att få slå på tre tappskor som gått hädan i leran.

Precisionsunderlaget var nog bland det värsta jag varit med om, vagnen gick så djupt i leran att tre av fyra hästar galopperade genom banan. Och även om man körde genom konerna var det många som tog bollar med lera som sprätte från hjulen eller med leran som trycktes undan från vagnen.

Fast alla hade det lika jävligt så man kan inte klaga på orättvisa annat än för hästarna som verkligen gjorde sitt bästa. Två bollar och tidsfel blev det, men jag tycker det flöt på bra, hästarna har verkligen växt under säsongen, och Fredrik gjorde ett toppenjobb. Men ibland blir det bara som det blir. Nu var det kanske ganska bistert att det bara var en sekund som gjorde att han tappade sin tredjeplats och hamnade på en fjärdeplats. Men skulle man hela tiden tänka ”om” så kommer man ingenstans.

Lagom till hästarna spänts ifrån öppnade himlen sig och vi packade i lera och i regn. Alla lastbilar fick traktorhjälp därifrån, och blåskåpet krokades fast bakom en traktor som släpade ut det på asfalten utanför campingen. Och jag passade  att bli förkyld lagom till vi kom hem. Men så är livet när hösten kommer. Nu blir det välförtjänt vila för tävlingshästarna som kämpat tapper hela sommaren.

/Antonia