Jag är alltid frestad att tala om vädret

Dressyren är möjligtvis en av de svårare grenarna man kan åka, man vet att det enda man får göra där bak är att sitta rak i ryggen och under inga omständigheter säga något. Jag får alltid motstå frestelsen att tala om vädret…  Jag vet inte om jag är den enda som har det problemet.

Lähden bjuder på säsongens svåraste maraton, det är tuffa och svåra hinder, ett av hindren är det jag brukar kalla för dödsbacken.

Det är en brant kulle som banbyggaren verkar gilla att sätta portar i vältrisk-vinkel. Inte nog med att hindren är svåra och väldigt sandiga och uppkörda i slutet på dagen utan sträckorna är som tunga sandstränder. Det kändes som att om man hamnade i ett spår med vagnen så fick man sig inte ur det. Kombinera detta med förlöpare som inte ville svänga och man har the recipe for disaster.

Jag slutade räkna bollar som föll. Det blev ingen hit helt enkelt kan man väl säga. Detta var också första gången jag nästan åkte av vagnen. Man åker in lite kaxigt i första hindret och tänker ”här är det ju bara platt och stort” så hamnar man i ett sådant där spår i F-porten ut som gör att vagnen svingas ut och centrifugalkraften tyckte jag skulle åka ut på egna äventyr, Jag vet att jag tänkte ”Det är nu det händer, och det är nu jag bryter tummen” men tummen överlevde och det gjorde vi med. Dock kanske inte med den gladaste minen.

Precisionen dagen efter inte heller en hit riktigt. Lite bollar, lite tidsfel och i totalen blev vi nia. Men vi vet vad som ska förbättras och nu peppar vi nästa tävling! Hästarna har en välförtjänt vila, synd bara att Sverige inte bjuder på någon riktig sommarvärme så man hinner få lite brunare ben innan nästa äventyr.

/Antonia