Om järn och strykning

Jag är så oerhört glad och tacksam över att så många av er verkligen uppskattar det jag skriver. Mitt inlägg från i förrgår om ”skönhetsvård” har redan lästs av nästan 20 000 läsare och har delats på Facebook av fler än 5 000 människor. Det är helt fantastiskt! Samtidigt så måste några av er förstå att jag faktiskt gör mig dummare än jag är (kanske?) och att det jag skriver väldigt ofta är ironiskt menat.

Redan här blir det svårt för vissa, så jag skall förklara vad jag menar. En ironi har ingenting med det engelska ordet för järn att göra. Inte heller är att ironisera detsamma som att stryka kläder. Istället härrör ordet ironi från grekiskan och betyder att förställa eller att omkasta. Man överdriver helt enkelt saker för att uppnå en komisk effekt. Ironi är svårt, inte minst när det kommer till ironi i skrift.

Många hästmänniskor tar, helt uppenbart, mig och min blogg på ett alldeles för stort allvar. Det är inte sanningen som jag beskriver, utan enbart min egen version av sanningen. Det är en jäkla skillnad. En mycket uppretad man skrev följande till mig ”Du vill bara förlöjliga hästsporten som du inte kan någonting om. Kom igen när du har läst på lite och vet vad du pratar om”. Han är ett praktexempel på en medlem ur släktet Hipposeriösus Humornollus.

Det finns ytterligare en grupp människor som gärna skulle se att jag helt slutade blogga. Det är folk som har osunt mycket kärlek till sig själva och till det som just de själva håller på med. Dessa människor tillhör släktet Hipposeriösus Egoförstorus, och de är faktiskt nära besläktade med Humornollus. Personer ur de här släkterna förstår helt enkelt ingenting av det som jag håller på med. Jag brukar säga att jag tycker om människor med självdistans, sådana som kan skratta åt sig själva och som inte är livrädda för att göra bort sig.

Sen är det klart att humor för mig, inte är humor för någon annan. Humor är väldigt individuellt, men personligen så brukar jag helt enkelt välja bort sådant som jag inte tycker är roligt. Till exempel så är jag inget stort fan av Monty Python. Jag stänger helt enkelt av TV:n. Jag skulle däremot inte komma på idén att sätta mig ner och skriva ett långt mail till John Cleese för att berätta för honom om att hans humor suger. Inte heller skulle jag gå på hans fru och fråga henne hur hon kan leva med en sådan humorbefriad idiot. Jag vet inte varför jag inte gör det, men jag kanske bara är för lat? (OBS! det där var ännu en ironi).

Jag är väldigt medveten om att hästarna är en seriös verksamhet för många av er som läser, ert stora, brinnande intresse. Jag förstår bara inte varför man inte kan få lov att göra sig rolig över saker som faktiskt är fullständigt tokiga i den värld som ni är en del av. Den dagen som man inte längre tål att någon skojar om det som man håller på med, vad det än är för något, den dagen bör man nog ta sig en allvarlig funderare på vad man egentligen sysslar med.

Som avslutning så vill jag bara säga en sak till dig som trodde att min ”uppfinning” om en rakriktningskrage för tränare på allvar var ett seriöst förslag. När man skriver att man skall döpa uppfinningen till ”rakt-richtnungs-gekragen” och att den kommer att göra mig till mångmiljonär, så är det förmodligen, men bara förmodligen, inte ett seriöst förslag utan helt enkelt bara en liten ironi.