Män på dressyrtävlingar

Chauffören
Denna grupp av män är fullkomligt ointresserade av själva tävlingen. De är där av en enda anledning, nämligen att transportera häst och ryttare till och från dressyrtävlingen. De här männen tillbringar hela dagen i sin bil. De mest avancerade männen i den här gruppen har till och med fyllt upp kombidelen av bilen med kuddar och tidningar. Sen ligger de lugnt där bak och läser sina tidningar till dess att ryttaren återvänder.

Den enda gången som de lämnar bilen är när de skall handla kaffe och bulle, samt när de skall gå på toa. När jag skriver toa så menar jag att de skall göra nummer två, för nummer ett gör dessa män vanligtvis mellan bilen och transporten, där de tydligen tror att de är totalt jävla osynliga. Oftast är dessa män klädda i en postorderdesign a la 1998 och bär träskor. Förmodligen för att den tävlande familjemedlemmens intresse gräver djupa hål i hushållskassan.

Pensionären
Denna grupp av män består av morfar eller farfar som är ditsläpad mot sin vilja. De är ju (gud bevars) pensionärer och har därför inget bättre för sig att göra på helgen än att besöka en dressyrtävling. Svårt tärda av ålder och dålig syn så försöker de förtvivlat se om det är den, den eller den av de tio exakt likadant klädda ryttarna på framridningen som är deras barnbarn.

När det väl är dags för tävling så kan de tyvärr inte ta sig upp för den branta trappan till läktaren, utan de tvingas vänta utanför i regnet. Detta är trots det jag nyss skrev en väldigt positiv grupp av män, men tyvärr också en snabbt utdöende grupp av supporters.

Teknikmannen
Teknikmannens enda uppgift är att sköta om tekniken under tävlingen. Han syns släpa runt på en mindre fotoaffär på tävlingsplatsen, och han förevigar varenda minut av denna oändligt sega tilldragelse. Varje tävling resulterar i en åttiosidig scrapbook samt en två timmar lång DVD av det mer ”högintressanta” slaget.

Filmen brukar se ut ungefär så här: 5 minuter vi kommer till tävlingsplatsen, 5 minuter Emilie köar till sekretariatet, 7 minuter Emile anmäler sig, 5 minuter stängd toadörr, eftersom Emilie uträttar sina behov, vilket givetvis ändå måste dokumenteras. Sen följer 10 minuter Emelie borstar häst, 12 minuter Emilie sadlar och 45 minuter Emelie rider fram.

Sen kommer som crescendot på en evig plåga och lönen för en hel dags konkande av all utrustning, 4 minuter och 39 sekunder, Emelie tävlar LC:1. Om det har gått bra för Emelie så kommer härefter bonusmaterial i form av 5 minuter Emelie lindar hästen inför prisutdelning samt 10 minuter prisutdelning. Eftertexterna på filmen är ersatta av 4 minuters filmande av resultattavlan (Ni vet de där antika pinnarna som de brukar flytta och som hänger i små krokar).

Männen som tillhör den här gruppen har oftast inte jättekoll på det här med hästar, så man skall inte bli förvånad om man plötsligt ser honom dyka ner på marken och börja åla runt bland hästens ben för att fånga den perfekta bilden av Emelie och häst underifrån.

Toffeldjuren
Som ni som har följt min blogg förstår så är det den här gruppen av män som jag själv tillhör. Männen i den här gruppen är antingen en pokjkvän, sambo, äkta make eller pappa. Det är han som står och håller sitt enda paraply över hästen för att denne inte skall bli blöt innan tävlingen, allt medan han känner hur hans kalsonger sakta fylls med vatten.

Det är också de här männen som tvingas torka av hästens grönslemmiga mule efter framridningen med sina bara händer, och blir tvugna att torka av händerna på sina nya byxor, eftersom han själv har varit så urbota korkad att han har glömt handduken i bilen. Det är också han som efter tävlingen syns skritta av det galna djuret med fara för eget liv, i ösregnet och på en illa vald plats.

Arrangörsmän
Även denna grupp av män är ganska ointresserade av dressyrtävlingar, men de här männen är helt enkelt ditkommenderade av sin fru, som antingen tävlar själv, eller som har en dotter som tävlar. De har helt enkelt inget val, antingen så hjälper de till eller så kommer det att få ödesdigra konsekvenser för samlivet.

Nästan alltid så är de här männen iklädda en töntig varselväst och i nio fall av tio så sköter de om parkeringen. Om de mot förmodan inte skulle ”ansvara” för parkeringen så utför de någon annan ”lättare syssla”, som mest påminner om dagverksamhet.

 Efter tävlingsdagens slut är dessa stackars män kvar på tävlingsplatsen fram till midnatt för att städa, samt för att plocka bort de dressyrstaket som de ägnade föregående natt åt att släpa fram.

Det här är faktiskt de enda grupper av män som alls förekommer på en tävlingsplats för dressyr, bortsett från de försvinnande få som faktiskt tävlar själva. Alla övriga närvarande män har förmodligen bara gått vilse.