Mitt livs utflykt

Jag tänkte för mig själv att lägg till regn, snö och kyla så har jag Skåne! Stackars er därhemma i söder!
Jag har hållit ställningarna denna helg på Mill Creek då Mette tävlat, med gott resultat som vanligt. Båda hästarna hon hade med sig gick i topp (De Noir och Cenna), även de elever som tävlade gjorde bra resultat.

Här är väldig aktivitet på helgerna, ridskolan har många lektioner, alla banor är i full gång, parkeringen full. Tänk så lika det är över världen med våra intressen för djur, det är härligt att känna gemenskap genom samma intresse, ingen skillnad på ridskolor i Sverige eller Los Angeles när lördagen kommer, föräldrarna med barn/ungdomar upp tidigt för att få vara med dessa fantastiska hästar.

Hästarna är också de samma, t.ex. lurviga på vintern… Blev förvånad, trodde det skulle vara viss skillnad. Men nätterna här är riktigt kalla, så att klippa alla och ta av täcken går inte. De har samma tjocklek på täcken som vi har hemma, men här är det väldigt viktigt att ta av täckena vid 9-tiden och lägga på vid 18-tiden, det kan skilja 20 grader från eftermiddag till kväll ibland.

Det var en viss dramatik på söndagen då det skedde en avramling på en av lektionerna, en relativt ofarlig olycka med hjärnskakning men som togs på högsta allvar, då först en stor utryckning kom med ambulans och brandkår för att sedan tillkalla helikopter som kom och landade på en platå ovanför anläggningen. Vilken effektivitet, och fullt förståligt med den trafiksituation som råder i LA, även om alla kör undan stannar sina bildar när det är utryckning.

Jag börjar lära känna hästarna nu, och de börjar känna mig, de uppskattar att få gå på töm, vissa kommer igång riktigt och vill bralla lite. Det är härligt att ge dem lite omväxling, och det är så bra för utveckling av både framåtbjudning och samling. Jag skall öka på med bomövningar nu när de börjat förstå mina hjälper, det är självklart så att de behöver flera gånger för att lära in de nya signalerna från tömmar, position och röst.  Viktigt är också att hästarna hinner få förtroende för mig innan jag kräver svåra övningar, lätt arbete och mycket beröm, enkla övningar leder till att de slappnar av och då kan jag börja leka fram samling utan att hästarna försvara sig.
Mette har en riktig pärla som jag börjat jobba med, Sox (Sokrates e Rosenkönig), något misstänksam och  väldigt stor, helt klart en utmaning. Honom vill jag få intresserad och nyfiken på vad jag vill, han har superfina gångarter med fin passage så nu skall piaffen lockas fram.

Ridningen är hur kul som helst… Och då menar jag inte, lätt eller att det går som en dans!! Jag vill lära mig mer, jag vill utmana mig själv, jag åker inte över halva jorden med inställningen att jag redan kan allt och om det går dåligt så blir jag deppig och sur. Nej, det är utmaningar som man växer och jag är glad att jag inte är 20 år längre då man lätt kunde tappa fotfästet för att det inte gick som en räkmacka! Jag får äntligen rida utbildade hästar, de lär mig istället för att jag lär dem som varit min verklighet i många år. Jag hittar fler knappar på mina läromästare för var dag, jag börjar få dem att jobba med mig och ge svar på mina hjälper ju mer jag hittar stadgan i skänkelläge och hand utan att bli stum. Mette är en ambitiös, duktig och enträgen tränare, hon ger allt när hon undervisar. Så jag får hålla mig på annan bana när jag vet att hon skall iväg och tävla annars är hon mer koncentrerad på mig än sina egna hästar. Generös är ordet!

Dessutom behöver jag hitta min egen känsla i det nya, (det är inte egentligen nytt, bara annorlunda om ni förstår). Jag försöker hitta min egen ridkänsla till de redan utbildade hästarna, och den mer tävlingsinriktade ridningen. Jag fokuserar ju på att få mina unghästar avslappnade och mottagliga för inlärning av hjälper, nu är det annat fokus. Rida från punkt till punkt, böjd, ställd eftergiven i bjudning – allt samtidigt. Med unghästarna jobbar jag med en  prioriteringsordning som passar just den individen, hellre avspänd och eftergiven men på längre sträcka eller hellre framåtbjudning än eftergiven!

Men jag är och har alltid varit som en svamp när det gäller att ta upp information från hästarna och även övriga djur omkring mig, (även homo sapiens faktiskt) jag lyssnar nog ibland lite för mycket… Nöjd blir jag bara om och när alla är Happy! Det kan nästa ta på kål på mig ibland, för vem kommer sist i den näringskedjan… Jo jag själv! Men nu tog jag tag i det och är på mitt livs utflykt – HURRA!

/Karin