Regn i massor

Ridbanorna på Mill Creek täcks med presenningar, under två dagar gick det inte att rida någonstans, de små vägar som finns runt anläggningen blir underminerade, väldigt lösa och djupa. Hästarna får skrittas på den korta asfalterade vägen som leder in på anläggningen, ”drivewayen” som den kallas. Att täcka banorna fungerar väldigt bra, snabbt tar de mexikanska männen som jobbar på anläggningen fram de presenningar som finns liggande vid banornas kanter, små sandsäckar placeras på dem så avrinning sker åt rätt håll. Sedan när väderprognosen lovar bättre väder tas de bort och vips så har man en ok bana!

Att jag inte kommit på det genom åren på min gård där ridbanan varit bassäng lika ofta som rid underlag… kan det bero på arbetsinsatsen månntro, inte ett lätt arbete precis.

På Mill Creek finn en stab av stallpersonal (mexikanare) som fodrar och mockar, krattar, sopar lagar och fixar allt som behövs. Hästskötarna slipper detta men sköter om hästar och utrustning, skrittar fram och av hästarna. Paddockar finns 2, (turnouts), det finns inget direkt schema om vem som har tillgång på dem, man pratar med varandra och om de är tomma kan du släppa ut en häst. Mettes hästar turas om att gå ut i hage då de står i klassiska boxar och inte någon lösdriftsvariant som flera av de andra stallarna har.

Måndagar är helt ledigt för hästar och personal, hästarna fodras och byts täcken mm, men ingen mockning, i det stora hela är anläggningen stängd. Övriga dagar är det full aktivitet, hästarnas arbete läggs upp efter ett arbetsschema under veckan som innefattar dels det lösgörande jobbet, kondition och klättring i det bergiga området och dressyrarbetet. Nu har jag även börjat med tömkörning som omväxling. Vissa av eleverna vill även jobba med bommar och små hinder en dag i veckan.

Har nu ridit några dagar och börjar hitta rutinerna i stallet, lärt känna igen hästarna och eleverna och haft både erfarna ryttare och mindre erfarna ryttare att träna. De tycker det är spännande med ny tränare och är positiva till alla övningar Jag famlar lite om vilken nivå jag skall lägga mig på, känner mig fram och får goda råd av Mette utan att hon lägger sig i eller styr för mycket. Vissa elever rider flera dagar i sträck och man lär känna varandra ganska snabbt. Jag har ridit vissa av deras hästar några gånger nu dessutom, så jag vet hur de känns. Engelskan är vacklande ibland, att se något och direkt ge feedback kan vara svårt när jag först skall leta rätt ord… Har gjort en och annan blunder och den värsta var när jag blandade ihop hounchers med hookers, gissa om jag höll på att sjunka genom jorden. Men det är bara glada miner än så länge!

Konceptet är så bra, hästarna får kontinuiteten även om deras ägare är orutinerade ryttare så hålls hästarna på nivå jämn, de rids ju av skolad ryttare flera dagar i veckan. De måste dock tåla sina orutinerade ryttare så att ha för känsliga hästar fungerar inte. Mettes elevers hästar är många köpta från Europa, danskt varmblod finns det gått om här. De är välskolade, några upptill GP-nivå med meriter från internationella stora tävlingar, vissa är fd hingstmaterial osv.

Önskar att detta koncept varit vanligare i Sverige, fler hästar och ryttare hade utvecklats och presterat bättre, och hästarna fått större chans till hållbarhet. Men kostnaden blir hög om man står i full träning, med skötsel och full inackordering, vet att skulle vara svårt för de flesta hästägarna i Sverige att satsa på det. Men tror det bli vanligare och vanligare, det kan vara värt att få sin häst riden korrekt någon gång i veckan och dessutom träna för någon som vet hur den är att rida. I min nya verksamhet på Thulesbo Säteri kommer jag att välkomna konceptet med sådana inackorderingar.

Det jag ser här på anläggningen generellt är att de har en annan ridstil här än den vi undervisar i Sverige. De sitter väldigt fint till häst och med mycket fokus på sitsen under lektionerna. De verkar inte självlärda på det vis vi kan vara i Sverige, de har börjat på ridskola och inte med egen häst. När vi har våra antagningsprov på Flyinge brukar vi se att vissa är självlärda, de har suttit hemma och lärt sig rida med learning by doing. Sisten kan vara lite osnygg men balansen ändå bra och god känsla.

Reflektion är inte så vanlig, man är tyst och rider som ridläraren säger, känslan från hästen prioriteras inte, mer om rörelsen var korrekt. När jag frågade en elev vilken information hon fick från hästen när hon värmde upp visste hon nog inte riktigt vad jag menade. Men jag har ju också min bakgrund, som är väldigt mycket reflekterande då det är högskola jag undervisat på i 10 år.

Mette har sin egna lilla oas på anläggningen, hennes ridbana ligger i skuggan av stora träd med spegel på ena kortsidan och en täckt undervisningsplats med höga stolar på andra där man sitter och undervisar med headset. Det är lugnt och skön stämning, hästarna jobbar intensivt när de jobbar och fokus läggs form och ryggverksamhet, korrekta rörelser på korrekta vägar. Skall hästen vara böjd så skall den vara böjd, inga undanflykter eller halvmesyrer. Jag svettas och kämpar efter år av unghästridning och inget tävlande alls knappt, och Mette rider utan att det syns att hon ridit flera hästar i rad i sol utan annat en slurk vatten och några blåbär! Vilken stark kvinna, dessutom ser hon allt och håller stenkoll på alla, ropar till groomarna, undervisar mig och rider för fullt själv och har ett öga på alla runt omkring inklusive hennes två Norwish terriers! Imponerad!

Hon tävlar mindre tävlingar nu efter jul för att komma igång och det är alltid blågul rosett med hem, De Noir går som tåget i sina klasser och även Mettes nya fina Sokrates (Sox) går på dryga 70 procent var gång. Även hennes elever har framgångar i sina klasser, de åker iväg i en stor van med släp. Nu på fredag är det fem-sex hästar som åker på fredag, jag stannar hemma och håller ställningarna med lektioner och ridning denna gång.

To be continued….
/Karin