Nyttig träning i skogen

 Idag är ridbanan dessutom översvämmad och jag är hänvisad i skogen eller att köra till ridhus, det blev skogen idag och det är bara bra! Att träna hästarna i skogen är verkligen nyttigt men en utmaning, spända och alerta och rädda…! Jag har sedan 8 år ridit i ”mina” skogar runt Blentarp, där finns både lugna stigar och mer aktiva grusvägar med tunga lastare och stora fordon. Mitt knep att få vara kvar utan klagomål från någon har alltid varit ett övertrevligt beteende, glada vinkar och tummen upp till trafikanter, diskret rida ut i skog och vägkanter när de vill passera och hålla mig till mitten på vägen så det inte blir upptrampat. Ja det verkar ha fungerat för ännu inga klagomål! Tråkigt att man behöver känna så som ryttare, jag ser vad skogsmaskinerna gjort med vägar och stigar sista månaderna och att sedan jag skall vara orolig för att någon påstår att hästarnas spår förstör vägar är högst märkligt…

Att få fungerande disciplinerad träning där ute i spenaten är svårt, men trav rakt fram i friskt tempo till hästarna börjar be om en avsaktning aldrig är fel, eller på min galopprunda ta två varv om det är för kul att studsa mellan tallar och myrstackar! Finns inget så effektivt som rejält rastade hästar mot spänningar och bus! Det gäller bara att vara först på bollen, trav från steg ett och ett rejält omslut, ibland en graman på och massor av go energi själv. När de börjar känna sig trygga  jobbar jag med skolor och sidvärtsrörelser på stigarna med bra gräsunderlag, galoppfattningar och byten går också okej ute i skogen. På ett par ställen har jag en gräsplätt som jag kan jobba lite mer dressyrlikt arbete, det är en utmaning att vara utanför ridhus och ridbanor men det ger lydiga hästar med toppen kondition. Jag har sällan sällskap ut så mina hästar lär sig gå själv, känner att när hästarna äntligen blir mer självständiga i sitt beteende växer de och blir mer lugna i all hantering.

Väldigt nyttigt för både häst och ryttare att ta sig tiden att träna på att vara ensamma med varandra utan tryggt sällskap. Ledarskapsdelen blir förtydligad om man lyckas på hästarna att jobba ute i vildmarken, hur många gånger har jag inte löst situationer när hästen vill vända hem, olika lösningar för olika hästar! Är den rädd på riktigt, vill den kolla om det fungerar att bestämma själv eller vad?? Det kan ibland vara svårt att veta, att ta det lugnt är dock det bästa oavsett, ju mer arg man blir desto mer växer motståndet. Jag har hoppat av och lett hästar, backat hästar, galopperat hästar förbi otäcka saker många gånger… och när man sedan kan skrittar på lång tygel helt lugnt förbi allt farligt känns det gott i hjärtat, det är viktigt att tillverka trygga hästar som fungerar i så många situationer som möjligt! Men lätt är det inte och farligt kan det bli, men högst väsentligt om man skall förstå sin häst bättre, kunskapen om hur ens hästen fungerar bidrar till att man kanske lättare kan lasta sin häst, tävla och göra bra prestationer. Har i dagarna Hippson på besök för en lastningsartikel, att förmedla känslan att lastning bara är ett slutresultat av disciplinerad hantering med uppbyggt förtroende mellan häst och ägare kan vara svårt när frågan ställs ”Vad gör man om hästen kastar sig och inte vill bli lastad?” Och svaret… all vardaglig hantering, träning och disciplin ställs på sin spets när du skall lasta din häst. Om du har gjort din läxa och har stenkoll på din häst kommer den troligen inte slänga sig!

Annars går livet vidare, har startat upp en tömkörningskurs utanför Lund på en privat anläggning med liten ridskola, Hardbrants gård. Blev glad när en av deltagarna bara var 14 år och tömkörde sin ponny riktigt fint. Det står tömkörning på schemat på den ridskolan ibland, och barnen får lära sig att jobba hästar och ponny från marken, sjuukt bra! Tyvärr fick Camilla och min kurs med combo dressyr/tömkörning/equiterapi på Thulesbo ställas in pga. för få anmälningar, det kändes väldigt tråkigt och snopet…men jag tror fortfarande på iden men får väl paketera kursen lite annorlunda nästa gång.

Teori och därefter clinic med Diamond inleder kurs på Hardbrants gård.

Min yngste deltagare!

Ikväll skall jag samla elever och inackorderingar på lite mys här hemma, äta, fnissa och prata häst antar jag det blir, även lite planering inför hösten. Skall inför hösten ha kvartssamtal med de som vill för att diskutera kortsiktiga och långsiktiga mål, hur skall samarbetet se ut för att nå målen, hur mycket träning och vilken sorts upplägg skall vi ha. Hur ser tävlingssäsongen ut? Det borde vara naturligt att lägga tävling åt sidan för träning när det behövs, ekipagets resultat beror väldigt mycket på hästrens fitness, som styrka och lösgjordhet. Jag upplever att det kan vara svårt att tänka på det sättet för personer som har ridningen som fritidsintresse och älskar det sociala i att tävla. De vill ut så mycket som möjligt och prioriterar det före träning, hur skall vi tränare agera då, hur mycket har man att säga till om?

Hur viktigt är det att tränarens arbete speglar elevens resultat för tränarens kompetens? Hur tänker jag själv om en tränare med ett ekipage med dåliga procent ideligen? Om resultaten visar på att mer träning behövs, kan man då kräva att elever skall vänta med att gå ut på banorna eller försöka sig upp i klasserna. Att gå från lätt klass till de medelsvåra klasserna är verkligen ett vattenmärke, att visa mer samling i gångarterna kräver mer av ryttarna än att styra runt i den vita inhägnaden, känslan kommer mer in i ridningen när halvhalterna verkligen skall avbalansera hästen till bakdelen. Byten är heller inte lätt att utveckla om hästen inte är en läromästare som kan byta i sömnen. De flesta seriösa ryttare känner när det är dags att tävla och när det är läge att ta ett kliv upp i klasserna, planerar i samråd med sin tränare och har en öppen dialog. Men ute på lokala och regionala tävlingar kan man ibland bli verkligen chockad av hur ridningen ser ut, är det rätt mot hästarna? Var är deras tränare? Har de ens en tränare är kanske frågan?

Diamond njuter när Åsa jobbar med sitt ledljus.

I Norrland har en känsla av att det finns så få tävlingar så ryttarna känner det är bäst att vara med på alla. Att då skippa tävling för träning kan bli en konflikt hos ryttaren, så då får man som tränare anpassa sig till datum där det inte är någon tävling på gång. Inte riktigt mitt tänk, jag ser att träning skall gå före tävling, som är en utbildningskontroll i mångt och mycket! Jag vill i alla fall skicka ut ekipage när träningen känns stabil och nästan en nivå högre än de klasser man är ute i. Men jag är väl en sur idealist!!

Ja tävla är kul och det känns trist att jag inte har varit ute alls på åratal, nu med en häst som utveckals får även jag hålla i mig att inte rusa iväg och ”prova” en klass innan jag är redo, nää nu skall jag leva som jag lär!! Jag skall iväg och träna i eftermiddag och se om trenden fortsätter framåt, upplever att vi fått ett återfall med mer spänningar på sistone, framförallt i galopparbetet och är lite orolig om de är bakknän som spökar. Länden är spänd och rörelse mönstret inte lika rent och lossat som för 2 veckor sedan, skall man träna vidare, vila eller uppsöka veterinär?? Den eviga frågan, det jag har  provat sista veckan är skritt motion, intensivt Pharmalight behandling, och skall nu avläsa hur träningen hos Kerstin Andre´ går, han såg mjuk o fin ut på lina i morse iallafall! Ja det ä, inte lätt att vara PT till dessa djur som inte kan tala om vad de känner….inte med ord i alla fall !

På återseende Karin