Jag svor att det inte skulle hända mig. Jag gick med på att köpa ponny, men det skulle inte påverka min egen ridning. Jag skulle bli ponnymamman som fortsatte rida.
En ponnymamma ger upp sin ridning
Och jag fortsatte rida. Ganska länge gick det rätt så bra, även om det var lite svårt att vänja sig vid att inte längre ha stallet ifred som andningshål. Min Heliga Egentid.
I början räckte tiden till. Vi åkte inte ut på så mycket tävlingar. Vi hade ingen tydlig plan för Sagas tävlande. Jag visste inte riktigt hur man gjorde, kanske tog jag inte Sagas höga ambitioner på fullt allvar heller. Det tog tid för mig att växa in i rollen som ponnymamma.
Vi tränade tillsammans och det var kul, vi hade samma dressyrtränare och hopptränare. Ja, länge tyckte jag att det gick rätt bra ändå att fortsätta rida, samtidigt som Saga hade ponny.
Men det här året. 2014 blev året då jag bara tappade bort det. Det här blev året då min ridning bara rann ut i sanden. Jag har knappt ridit alls.
Det har handlat om tid. Det har handlat om ork. Det har handlat om mat-på-bordet-jobb, gården-jobb, utdragna byggjobb, en sjuk och sedermera avlivad häst och långa tävlingsresor.
Det har handlat om att jag har fyra olika inkomstkällor, snart fem, och att det ändå inte blir pengar över till lektioner för mig. Att rida för tränare har alltid varit viktigt för att jag ska kunna hålla en linje. Men när min tränare höjde priset och Sagas tävlingar hamnade allt längre bort geografiskt var smärtgränsen nådd. När jag fick lägga bort min träning tog det inte lång tid innan jag tappade tråden.
Och jag har haft så dåligt samvete. På kvällen har jag klappat min häst i pannan över boxdörren, min häst som är en riktig arbetsmyra och har massor av energi. ”Jag hann inte idag heller” har jag viskat. ”Men imorgon, då ska vi göra något kul tillsammans!” Jag har en medryttare sedan många år, Lina, men hon kommer bara på söndagar. Sakta har jag sett muskulaturen tunna ur på mitt fina sto.
Att jag haft svårt att fortsätta rida har även att göra med att vi flyttade till gård för några år sedan. Tiden går åt, det är jämt något gårdsjobb som ska göras, och ridningen får bli ”sedan” eftersom den sorterar under lyx och fritid.
Massor av ponnymammor slutar rida när barnen har ponny, eller låter det vila i några år. Jag har försökt trotsa det där, för jag ville verkligen rida själv också. Samtidigt tycker jag att de som slutar rida resonerar ganska klokt. Det går inte att hinna och orka allt.
Vi har förresten också talat med Sagas tränare om att hon ska ha min häst som övergångshäst. Det blir ju perfekt. Min häst är utvecklingsbar och då blir hon verkligen riden ordentligt. Men -då blir jag ju verkligen av med henne.
Det är solklart var prioriteringen bör ligga. Det är självklart att jag kliver åt sidan om det är vad som krävs. Men det är hur som helst en liten sorg. När deppkänslorna kommer försöker jag tänka att det finns ju betydligt värre saker som kan hända en människa. Att ömka för att man inte längre rider, det är lyxproblem, jag vet.
Ja, ja. Helt har jag inte slutat, det blir någon enstaka uteritt då och då. Allt har sin tid. Kanske kommer min ridtid tillbaka. Den som lever får se.
/Ulrika
Så arbetar Ridsport
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.
Följ Ridsport på