Mina tips mot ridrädsla

Jag lyssnade och sa att jag tyckte hon skulle vara med på lektionen och prata med tränaren om hur hon kände, och kanske bara trava över bommar. Lägga ribban jättelågt utan att fega ur helt. Vad som helst, bara inte avboka lektionen, för det skulle vara ungefär som att ramla av och inte sitta upp igen.

Senare på kvällen kom glada meddelanden på sms. Hon hade varit med på träningen och fått jobba med galoppövningar på en nivå hon klarade av, hon hade hoppat och var överlycklig.

Jag har själv varit lite rädd i perioder, så jag vet hur det känns. Tyvärr förtar det glädjen med att rida om man är alltför rädd. En del vågar inte lämna ett ridhus, för andra går gränsen vid en viss höjd i hoppningen. Men jag är säker på att var din gräns än går idag kan du flytta på den.

För mig har tre saker spelat in i hur rädd jag känt mig:

1. Hur jag känner för hästen jag sitter på.

2. De jag rider tillsammans med.

3. Hur jag mått i kroppen.

För att börja med hästen har det berott på om jag ridit unghäst, tokhäst eller en lugn häst. Naturligtvis är det lättast att känna sig trygg på en lugn och snäll häst. Jag har fått rida de hästar jag haft, och de har varit av det livligare slaget. Trots att mitt sto som jag fött upp själv är en riktig krutdurk har jag alltid känt mig helt trygg på henne, för det finns inget oberäkneligt hos henne och jag känner henne utan och innan.

När det gäller ridsällskap tror jag det är bäst att omge sig med sådana som vågar lite mer än man själv. Vissa människor ser faror i precis allt, och de kan ha en ganska stark påverkan på sin omgivning. Det kan smitta, om jag säger så. Därför har jag valt att rida med lite mer avslappnade vänner.

Bäst av allt är att rida med barn och ungdomar. Sedan tre år delar jag stall endast med Saga och hennes kompis Elin. Ungdomar går inte runt och pratar om hur farligt allting är, de bara rider, och det är befriande.

Och så kroppen. Jag har gamla diskbråck, ont i en ljumske, artros i båda axlarna och har opererats för en ohyggligt smärtsam åkomma som kallas frozen shoulder. När min frozen var som värst var det som att ha en kniv i axeln dygnet runt. Då var jag livrädd runt hästarna! Jag vågade knappt vistas i stallgången av rädsla för att bli tillknuffad, min valack skickade jag bort på foder. När jag blev bättre i kroppen minskade min rädsla.

När jag kom hem från Mexiko var jag plötsligt inte rädd för någonting alls. Där red vi genom flockar med kor, genom byar fulla med hundar, barn, trafik, får, getter… En helt fantastisk terapi.

Sedan finns det en sak till som kan nämnas – tränaren. De flesta tränare ser vad man klarar av och tar lagom steg i lagom takt. Men det finns också tränare som inte ger tillräckligt med utmaningar, liksom sådana som pushar på för hårt. Jag har ridit för alla sorterna. Bäst för just mig är de där som först låter mig rida på en nivå där jag känner mig bekväm, och därefter ger mig liite högre hinder (eller vad det nu är för uppgift) än jag själv tycker är lagom.

För tillfället känner jag mig inte så värst rädd (även om jag nu fattat beslutet att inte rida på ett tag). I somras hoppade jag nästan alla hindertyper som fanns på Runstens terrängbana, om än på ponnyhöjd. Men – jag vet hur det känns att vara rädd.

Du växer av att klara av saker. Du krymper om du stannar inne i komfortbubblan. Det är min enkla filosofi.

Mina tips:

* Välj rätt häst. Många har hästar som är för svåra för dem.

* Rid med ungdomar, eller med allmänt avslappnade människor.  

* Välj en tränare som har förståelse, men som ändå tar dig framåt.

* Ge dig själv utmaningar som är hanterbara.

* Blir du rädd, sänk ribban ett tag. Den kan alltid flyttas igen senare.

* Om du har möjlighet -åk på en ridresa i något annat land.

 Jag är säker på att många andra också har tips. Det vore kul om ni ville dela med er!

/Ulrika