En liten äckelchock

Upp ur spånet växte små gröna grässtrån. Vi var så fruktansvärt trötta när vi kom tillbaks, jobb, gård och skola kastade sig över oss. Vi hade helt enkelt glömt att mocka ur. Antagligen hade jag fällt upp rampen och parkerat släpet och tänkt att vi gör det där sen. Eller snart. Och så bara förträngt det.

Jag klev in. Det var mjukt och lite svampigt under skorna, som om jag trampade runt i någon sorts misslyckad ostpudding. Tjipp, tjopp. Herregud, vad finns det mer där under, tänkte jag. Musbon? Larver och maskar? Bockstensmannen?

Känslan var lite som när man håller på och flyttar och man tror att man äntligen har fått ut precis varenda pinal, och så öppnar man en garderob som är proppfull med grejer. Eller som när man ska göra ren kylen och längst in bakom alla burkar och flaskor hittar gamla matrester som ser ut som en hel liten prideparad.

Förr hade vi aldrig strö i transporten. Jag minns exakt när vi började med det. Vi var i Mantorp och hade precis börjat göra lite längre tävlingsresor. Tidigare hade vi sällan åkt längre än några mil. Nu kom en bekant och knackade oss på axeln.

– Ni måste ha strö i transporten.

– Va? Vadå måste, varför det?

– Jo det finns regler på det. Jordbruksverket.

Jag gick in på Jordbruksverkets hemsida. Jajamän, där fanns den där meningslösa regeln. Om man ska åka mer än 5 mil måste golvet vara ”täckt med lämpligt strö- eller bäddmaterial”. Vi har cirka åtta mil till vår klubbanläggning. Vi får alltså inte åka på en klubbträning utan att täcka upp hela golvet med strö?

Suck. Myndigheter borde ha mycket goda skäl om de ska hitta på regler att tynga medborgarna med. Jag kunde ha förståelse om regeln endast gällde hästar som riskerar att lägga sig ner, som föl och unghästar. Men det är mycket ovanligt att tävlingshästar lägger sig ner i transporten. Som jag ser det är det viktigaste att de står bra på sina ben i trafiken, och det tänker jag att de gör bäst om de har ett bra grepp mot mattan, utan spån eller halm under hovarna.

Jag kan hålla med om att det kan vara bra med en mindre mängd strö i transporten för att det ska suga upp urin om hästen skulle kissa på längre åkturer. En grepfull längst bak kanske. Men varför man är tvungen att täcka hela golvet fattar jag inte.

Nej, transportspån är ett otyg enligt min mening. Åker man bort skräpar man ner på någon annans gårdsplan. När man kommer hem hamnar det i ens eget grus och går inte att få bort. Tappar hästen hö och foder på golvet får man inte upp det. Det fastnar i boots och transportskydd. Det skapar extra arbetsmoment.

Dessutom tycker jag det blir allmänt sämre hygien. När vi kommer hem från tävlingar och träningar vill jag bara ha ut skithögarna och spola ur transporten. Men har man hällt ut en ströbal däri vill man väl inte slänga bort allt för varje resa. Där ligger spånet och samlar fukt och smuts tills man gör en storrengöring.

Det var bara att mocka ur det här vidriga spånsnusket. Och nu var det dags för nästa äckelchock. Först ryggade jag tillbaka och trodde det var en död råtta. Men det var bara min försvunna HV Polo-handske som jag letat efter och aldrig trodde jag skulle få se igen! Uppfrätt och sönder och bortom allt hopp, inlagd i en syrad marinad av urin och bajs och surt spån. Hejdå handsken, ha det bra i det eviga kretsloppet. Jag slänger din kompis också.

Nej. Jag dissar. Jag vill inte ha strö i transporten. Punkt.

/Ulrika