TEAM LEADER, om jag får be

Så där kan det vara när vi ska iväg. I början av vårt ponnyliv trodde jag att det bara var vi som käbblade, men jag har nog hört hur det kan låta bland transporterna! Det är verkligen inte bara vi. Precis som det inte finns perfekta människor tror jag inte att det finns några helt perfekta familjer. Men det finns de som är bättre och sämre på att samarbeta.

Det har tack och lov blivit bättre. Betydligt bättre. Jag minns precis när det klarnade och jag förstod vad som felas i vår familj: vi är för lika. Vi är tre individualister. Två frilansande föräldrar varav den ena mest är bortrest och ingen som är bra på att planera. Det är inte en jättebra grund för ett bra team.

Dagen det gick upp för mig var jag och lyssnade på ett föredrag med idrottscoachen Andy Swärd. En del kanske minns honom från Ryttareliten; han jobbar med många stora ryttarstjärnor. Där framme stod nu Andy och förklarade att vi alla kan känna igen oss i någon av följande så kallade fokusprofiler.

Saga träffar Andy Swärd.

De uppe i det vänstra hörnet, de blå, har fokus främst på andra. De månar om hur andra mår, oroar sig för vad andra tycker och tänker, är omtänksamma. Det är de som tar med kaffebröd till mötet och säger ”hur mår ni idag då”?

Sen har vi de i hörnan längst nere till vänster, de grå. Dem är det ordning på. På ridklubbens möte ställer de frågor som ”har vi parkering för så många?”. De vet hur mycket pengar som finns på kontot och påpekar brister i planeringen.

Nere i högra hörnet är handlingsmänniskorna, de röda. De har fokus på resultat. De vill få saker ur händerna, kan vara otåliga och avskyr långsamma beslutsprocesser. Många tävlingsmänniskor finns i den rutan.

Och så de gröna uppe till höger. Här har vi visionärerna, de intuitiva, de kreativa nyskaparna. De tänker i stora penseldrag och har ofta tankarna på framtiden. Uppfinnare, konstnärer, företagsstrateger.

När Andy stod där och pratade sa det liksom pling. Plötsligt förstod jag en massa saker. Naturligtvis har ingen enbart en av de här färgerna, utan man är en mix. Jag förstod omedelbart att jag var röd och grön. Och att Saga och maken också är väldigt röda. Inte så blå eller grå tyvärr. Det som fattas i vår familj är framför allt en grå person, som planerar och organiserar. Och en blå som tänker på måltider och varma kläder, som kommer ihåg födelsedagar och skickar julkort. Oj vad vi skulle behöva en grå-blå person!

Andy menar att vilket team som helst, vare sig det gäller en arbetsgrupp på ett företag, ett stallkollektiv eller en ponnyfamilj, funkar bäst om det är sammansatt av personer som är olika. Men bara om man respekterar olikheterna och låter var och en göra det den är bra på. Det är ganska svenskt att ”alla ska göra allt”, som när uppgifter går runt i en förening. Tanken är god, men vad som händer är att man ofta får fel person på fel plats. Som när jag blev påtvingad kassörsposten i vägföreningen. Ingen lyssnade på mig när jag sa att det skulle bli katastrof (vilket det också blev). Kassörsposter passar för folk som är grå. Jag är grönröd. Kunde de inte bara ha satt mig på att måla pumphuset?

I alla fall. Jag började fundera på vad som skulle hända om vi fick coachning som ponnyfamilj. För en tid sedan fick vi chansen att träffa Andy. Han skulle förbi Stockholm och tog sig några timmar att träffa mig och Saga (maken var bortrest som vanligt). Vi fick svara på en mängd frågor. Resultatet visade mycket riktigt att vi var väldigt lika; mest gröna och röda. Individualister, handlingskraftiga, resultatinriktade, kreativa. Hela familjen är en rödgrön röra i starkt behov av lite grått.

Men hur skulle vi göra nu då, vi som alltså är ganska bra på att agera, men usla på planering? Andys råd var bland annat att jag som team leader för vår ponnyfamilj skulle börja använda min grå sida oftare. För den finns ju där någonstans ändå.

Det gillade jag, att bli kallad TEAM LEADER. Det kändes liksom bättre att bära allt ansvar då, med den fina titeln. Och jag växte flera meter i status när Saga hörde att Andy kallade mig för det.

– Mamma är TEAM LEADER.

Alla ni mammor eller pappor därute som ibland bara känner er som tjatiga service- och sambandscentraler. Sträck på er och förklara att från och med nu är ni TEAM LEADERS. Och se sedan vad som händer…

När vi hade kollat på fokusprofilerna jobbade han med Saga och gav henne lite mental träning. Bland annat fick hon verktyg att ta till när hon känner att hennes heta ponny är på väg att explodera i dressyren. För att minska på bråkmomenten i familjen fick vi rådet att sluta tävla om småsaker i vardagen. Det är förstås helt idiotiskt att tävla om småsaker hemma, men tre röda personer kan kanske inte hjälpa det.

I mitt dreamteam är jag och maken betydligt mer grå och blå, och Saga får vara som hon är, grön och röd. Nu är vi som vi är men jag kämpar med att stärka min grå sida. Att bli kallad för TEAM LEADER var en bra puff i rätt riktning. Jag skriver listor och kom-ihåglappar, försöker att planera och tänka efter före.

Och det har som sagt blivit bättre. Bland har vi skärpt det här med ansvarsfördelning kring tävlandet: du gör det och jag gör det. Kort efter detta åkte vi till Polen för EM-kval. Jag jobbade hårt på att vara TEAM LEADER och Saga lyckades kvala.

Titta lite på den härliga fokusprofilen och se om du sedan ser annorlunda på dig själv och förstår mer om människor i din omgivning. För mig var det som om någon tände en lampa i mörkret.

Ta hand om er!

/The Team Leader