Om GPS:er och små papperslappar

Ungdomarna tycker att man är konstig, eller rent av dum i huvudet om man inte använder gps. Det finns ju olika, en del är säkert jättebra men i vår familj har vi bara de som finns i telefonerna. Min telefon har på sistone blivit gravt senildement och har bara glimtvis klara stunder.

Faktum är att jag föredrar helt vanliga, gammalmodiga vägbeskrivningar. Det allra bästa är att skriva ner dem på en papperslapp. Vem vet, mobilen kanske dör eller så har man dålig täckning där ute i tjottahejti. Efter alla våra missöden har jag blivit allt mer och mer noga med den där papperslappen. Jag gillar hederliga gamla vägkartor också.

För det allra mesta hittar man ju utan problem, men det är inte de gångerna man minns. En gång nyligen hittade jag ingen vägbeskrivning på hemsidan, så jag hade ingen papperslapp. Istället tog vi fram en telefon och skrev in en adress som vi trodde var anläggningens.

Jag körde och körde efter det lila strecket. Vi kom in i ett strandområde med fina villor och tänkte att det var värst vad tjusigt den här ridskolan verkar ligga då. Havet öppnade sig, vi kom över en liten bro och det blev ännu finare villor. Till slut var villorna så fina att jag tänkte att snart kommer väl Zlatans fru Helena farande i ett läckert lyxåk och bländar oss med sina tänder.

Längst ut fanns en vändplan. Adressen på den exklusiva lilla ön visade sig tillhöra någon i styrelsen, gissningsvis den som tog hand om klubbens post.

Jag har rätt många exempel nu när jag tänker på det. Den riktiga praktmissen gjorde vi cirka tre år tillbaka. Det var vinter och Saga skulle tävla i banhoppning. Stället hette Lövsta gård, och sådana finns det flera. När vi närmade oss började jag ana ugglor i mossen. Det kändes bekant, men på fel sätt.
– Hmm, vi ska nog inte hit, sa jag.
– Joo mamma, gps:en säger det! kontrade en tvärsäker 12-åring.

När jag såg den mäktiga allén visste jag plötsligt var vi var. Det var Antonia Axelsson-Johnssons ställe där Tinne Vilhelmsson Siflvén håller till. Åh, nej!
– De har inte ponnyhoppning här, suckade jag.
– Joo mamma det ÄR här, titta själv då! hördes det från baksätet och i mitt knä landade en mobil. Det lila strecket visade envist att slutmålet var här, vid alléns slut efter vänsterkröken.

I sådana här situationer kan det vara svårt att hålla sams. Klockan tickar och stressen bubblar upp.
– Det är inte här, svarade jag sammanbitet, men passa på nu att titta in i stallet, för det är ett av Sveriges finaste!

Maken vände bilen och släpet på den perfekta grusgången medan jag och tjejerna försiktigt gläntade på dörren. I drottning Antonias stall är det så rent att man kan gå i strumplästen. I en box stod den majestätiske Anton och blänkte.
– Åååhh vad fiint, kan inte vi också ha det så här, sa Saga andäktigt när hon såg det höga taket, de runda fönstren och allt annat vackert.

Tinne syntes inte till, men borta vid solariet såg jag Antonias stora, mörka hårburr. Av någon anledning hade jag ingen lust att gå och fråga just henne var ponnyhoppningen kunde vara. Istället förklarade jag vår penibla situation för en i personalen. Det fanns en annan gård med ungefär samma namn på andra sidan E4:an berättade hon, det var kanske dit vi skulle?

Det var det förstås! Och nu var det bråttom. Vi hann, men det var knappt, det var kallt och jävligt och inte den bästa dagen på något vis. Ponnyn stannade ut sig.

Nej, jag håller nog ändå fast vid vägbeskrivningar på papper, för säkerhets skull. I städer med många vägar och gator kan det vara bra med gps. Maken har en ny telefon, hans gps pratar. ”Om 500 meter, sväng höger”. Det är mycket bättre och säkrare än att tvingas hålla koll på ett lila streck.

Min gamla sega telefon sjunger på sista versen. Det är nästan så att jag hoppas att jag ska tappa den i stallgolvet, och när den ligger där hoppas jag att hästen ska trampa på den med broddar. Annars kommer jag att använda den tills den är dödare än stengolvet självt. Det är bara sådan som jag är; jag använder allt tills det faller i bitar.

Nå, nästa telefon ska ha en sån där gps som pratar. Eller så skaffar vi en sån gps som sitter framtill i bilen. Men jag kommer nog ändå aldrig sluta skriva ner adresser på lappar.

/Ulrika