Det sista svåra beslutet

Det var när jag äntligen fick några lugnare dagar som det slutligen sjönk in: han kan ju inte gå omkring och ha det så här längre. Det är fruktansvärt, alldeles fruktansvärt att fatta beslutet. Men i de allra flesta fall är det en barmhärtighetsgärning. Min häst var svårt sjuk. I månader hade vi åkt fram och tillbaks till Ultuna. Nu på sommaren kom beskedet: cancer. Cancer i hoven. Jag var tvungen att göra det oundvikliga.

En del av oss hästmänniskor tar våra hästars död lika hårt som anhörigas död, eller rentav ännu hårdare. Jag tycker inte det är så konstigt; de finns där för oss i alla lägen utan att döma oss och de kräver inget av oss. Vart går hästmänniskan när livet är jobbigt? Jo, hon går till sin häst. Jag avundas de där som lyckas hålla en lite affärsmässig distans till hästarna. Jag är mer en vanlig dödlig som älskar dem lite mer än jag borde.

Han föddes en ljus juninatt 2003. Saga fyllde fyra år den sommaren. Hennes pappa var utomlands och jobbade, så hon fick vara med och fölvaka. Vi sov i sadelkammaren på en tältsäng, och precis innan midnatt började det. Det var en stor upplevelse att få vara med när en häst föddes. En svart liten hingst som växte upp till en vacker, glad och personlig häst som jag skulle lära mig massor tillsammans med.

Jag bestämde att han skulle vara hos mig hela livet. Så blev det också. Men han blev bara elva år. Jag hade ju köpt den här gården åt honom så att han skulle kunna gå här tills han blev gammal. Så blev det inte.

När beslutet är fattat gäller det att bestämma hur och när. En sak var klar: det skulle ske hemma. Han skulle inte köras iväg någonstans. Jag funderade på möjligheten att begrava honom hemma, men för att få gräva ner en häst måste man söka tillstånd, och sånt tar tid och kan krångla.

Det fick bli Tommy. Tommy är en man som åker runt kring min hemstad och tar bort hästar på bästa tänkbara sätt. Han är jättebra med människorna, jättefin med hästarna. Hästen får en hink med havre och sedan går det snabbt. Den hinner inte förstå eller känna något.

Men jag klarade bara inte av det. Aldrig i livet att jag själv skulle leda min kamrat fram till dödens port och se honom falla ihop. Vänner varnade mig för det, och jag ville inte ha det på näthinnan för resten av mitt liv. Och jag ville också bespara både hästen och de närvarande att se mig som ett vrak som ändå bara skulle gråta hejdlöst och vara till noll nytta.

Jag hade två dagars terrängkurs inbokad på mitt lilla fuxsto. Det ordnades så att avlivningen skulle ske då. Maken var snäll och bokade tid, och jag ville inte veta exakt när, för då skulle jag bara titta på klockan där på ridkursen. Sen var det en snäll granne och hästvän som tog hand om själva mötet med Tommy. Maken åkte bort i några timmar för han klarade det inte heller.

När det var bokat började en outhärdlig väntan. Dagarna sniglade sig fram. Hettan dallrade i luften, insekterna surrade. Det var varma, härliga kvällar och folk umgicks, men jag orkade inte träffa någon. Nu gick Saga omkring och grät hon också. Hon hade ju vuxit upp med den här hästen, hon behövde också komma bort. Jag ringde och frågade om det fanns plats för henne också på kursen, och det gjorde det.

Dagen innan vi skulle åka klippte Saga hans man och pysslade om honom lite extra. Hon ville att han skulle vara fin inför den sista resan. Morgonen då vi åkte till kursen var hemsk. Vi gick där i stallet och grät medan vi packade in det sista i bilen och lastade våra två små ston. Sen ett sista farväl i boxen. Han fattade ingenting, han hade fått pellets i krubban och bara ”vafan är det med er nudå”?

Det var bra att åka bort. Tant Ulrika hoppade bank, spets, kulvert, sunken road, diken, trippelbarr, vatten, en liten trakhenergrav och mycket annat. Det skingrade tankarna lite. Men då och då kom det över både Saga och mig och vi fick smita undan på rummet och torka tårar.

Så råkade Saga försäga sig: det skulle ske på tisdag förmiddag. Hon hade hört sin pappa prata på telefon. Jag red dressyr då. Plötsligt kom en svala och flög runt, runt alldeles intill mig i en ljuskägla som sken in från taket. Jag kom av mig i ridningen. Sen flög den efter Saga precis när hon gick ut genom en dörr ut från ridhuset och flög in i väggen.

– Hejdå Mellow, viskade jag till den. Vi ses i en annan värld.

Bland det värsta var att komma tillbaka hem och veta att han inte längre fanns där. Det tog emot att gå ut i stallet. Men jag blev ju tvungen. När jag såg grimman hänga vid hans tomma box var sorgen över mig igen. Nu måste jag ta rätt på hans saker. Sadel, träns, täcken, benskydd. Igår tvättade jag hans täcken. En del av det kan nog vår unghäst ha sen.

I går var det en vecka sen, och det är så tomt, så tomt. Trots de andra hästarna känns det så ödsligt. Det här var ju hans gård, han var kungen här. Men jag måste tänka på fördelarna. Han slipper lida, jag får mer tid, det blir en liten lättnad ekonomiskt och så vidare.

Vi kommer alla till detta förr eller senare, vi som har djur. Till alla er som är mitt uppe i det här, som har gjort det, eller som vet att ni måste göra det snart. Ni har mitt djupaste deltagande. Det är ett ansvar vi måste ta, och det är fruktansvärt tungt.

Idag går mina tankar också lite extra till alla som kämpar för att rädda sina djur undan skogsbranden i Västmanland. Det är rörande att se hur många som erbjudit sin hjälp.

/Ulrika