Ge inte hästar öknamn!

Jag befann mig på en ridhusläktare och framför mig satt två mammor och några barn i B-ponnyåldern. De pratade om en ponny som tydligen kallades Cp. Ingen hade fått ordning på cp-ponnyn, han var hopplös, ja han VAR verkligen cp!  Jag blev alldeles mållös, hur kan man prata så? Och så nedsättande också gentemot de som lider av sjukdomen cerebral pares.

Vad vet jag, ponnyn kanske hade något krångligt, utländskt dubbelnamn som förkortades CP? Det var hur som helst tydligt att de tyckte öknamnet passade. Cp var dum, dum, dum. Han gjorde det och det och det och skulle antagligen snart bli korv. De hade provat ALLT men Cp vara bara dum och särskilt på tävlingar.

Stackars arma djur, tänkte jag. Att komma till olika ställen och bli slagen och sparkad och få det ena skarpa bettet i munnen efter det andra, den ena ofullkomliga ryttaren efter den andra. För ärligt talat – det är vad missförstådda hästar och ponnyer i regel råkar ut för.

Jag minns en annan ”cp-ponny”. Han köptes billigt av en okunnig familj där han blev odräglig och farlig. En morgon ringde mamman (en bekant) mig och frågade om hon fick låna min hästtransport, för hon skulle åka och få den avlivad. ”Det är en jävla skithäst!” utbrast hon. Självklart lånade jag inte ut min transport. Ponnyn hamnade lyckligtvis hos en duktig, småväxt vuxen som gjorde den till välfungerande ridponny.

Som jag ser det finns det inga skithästar eller cp-ponnyer. Det finns svårare och lättare hästar, och de behöver hamna hos rätt människor.

Saga fick låna flera busiga ponnyer innan vi köpte en. De var alla goda läromästare, just på grund av sina fel och brister. Vår första egna köpte vi från en ridskola. Hon hade varit till salu länge för att hon var så besvärlig. Hon sparkade efter oss när vi skulle hämta henne. Hon stod i en spilta och var tvungen att sitta fast i en kedja eftersom hon tuggade sönder rep. Ridskolan hade inga hagar.

Jag minns ännu uttrycket i hennes ögon när hon upptäckte att hon kunde vända sig om i sin nya box, utan att sitta fast i en rasslande kedja. För att göra en lång historia kort blev det ganska mycket jobb med henne, men det nya livet med hagar och skogsturer förändrade henne. Hon blev en utmärkt tävlingsponny och vi kallade henne inte för elaka saker, även om hon var tålamodsprövande ibland.

Jag tror, att sätter man öknamn på en häst (eller en människa) så blir de som öknamnen säger. Öknamn är en stämpel, och omgivningen börjar agera efter stämpeln. Öknamn löper stor risk att bli självuppfyllande profetior.

Så kalla inte hästar och ponnyer för fula namn! Säg inte att de ska bli korv eller borde säljas för en krona. Kalla dem inte för skithästar, framför allt inte framför barn. Det är uselt horsemanship.

Om hästen eller ponnyn säger det bara att den är missförstådd.

Jag har i yrket haft förmånen att få träffa fantastiska människor som helt utan våld och hårda metoder lyckas göra underverk med alla möjliga sorters hästar. Dessa stora hästmänniskor har, utöver gedigna hästkunskaper, tre saker gemensamt:

* En stor kärlek till hästarna.

* En känsla för hästen som varelse, en naturlig förståelse för hur den fungerar.

* Ett oändligt tålamod.

De här fina djuren har egentligen ingen anledning alls att bära runt oss på sina ryggar. De har ingen anledning att gå in i transporter och åka land och rike runt för vår skull. De bryr sig inte om rosetter och medaljer. Så det är upp till oss att visa lite tacksamhet, respekt och ödmjukhet för att de faktiskt ställer upp så mycket på oss.

Vi vuxna för vår inställning vidare till våra barn. Därför måste vi tänka inte bara på vad vi gör med hästarna, utan också på hur vi pratar om dem. Vi måste föregå med gott exempel i attityd och när vi ska lösa problem som uppstår.

”Fråga hästen, den har svaret” säger den fantastiske hästkarlen och stora djurvännen Anders Eriksson. Ja, hörni, vilka ni nu var. Fråga ”Cp” vad det är han inte trivs med. Han har svaret.

/Ulrika