Skokrämsjakt och mardrömmar – en ponnymamma överlever SM

22.00 Torsdag kväll. Vi packar tills timmen är sen. Saga måste rida dressyren i mina 13 år gamla ridstövlar, och de behöver en liten makeover kan man säga. Jag gör en arkeologisk utgrävning i en hallbyrålåda som inte öppnats sedan kritatiden. Fynd: svart skokräm, yess!

22.02 Saga öppnar skokrämsburken och det är bara små torra, svarta smulor i den, attans.

Fredag

10.10: Ett mirakel: VI KOMMER IVÄG I TID!! Okej, tio minuter över då, men det är i tid. Med våra mått mätt.

11 cirka. Jag har fått för mig att räkna alla rondeller vi kör igenom. När vi är ute ur stockholmsgröten är vi uppe i elva stycken redan.

16.15. Efter sex timmar: framme i Ljuslingsbacken. Mycket att pyssla med och vi har inte haft tillfälle att köpa skokräm.

18.00 Invigning vid vattengraven. Därefter bangång. Björn Kastenman, son till fälttävlanslegendaren Petrus Kastenman, visar banan från hästrygg. Den är 3 km lång, har 21 hinder och en optimaltid på 6 minuter.

18.07 I det första, nästan lodräta stupet som ryttarna ska upp för har jag blodsmak i munnen redan efter halva backen. Jag vill också ha en häst!

18.38  Vad är det här?! Hindret från helvetet: en granrishäck vid en lång och rejält brant utförsbacke. Ponnyerna kan inte se över det och hoppar alltså rakt ut i ett stup. Näe, näe, näe!

18.45 Nästa mardrömshinder: en gigantisk rishäck med torrgrav både framför och bakom, och ett smalhinder direkt på det. Även de dödsföraktande unga ryttarna baxnar lite.

18.49. Tredje monstret: ett nerhopp, 140 cm från en hylla rakt ner. Åh, varför gick jag med på banvisningen…

19-20. Vi sammanstrålar med Sagas pappa som rest från Umeå där han för närvarande jobbar på Norrlandsoperan. Vi hittar en pizzeria och äter, är helt slut, går och lägger oss.

Lördag

03-tiden. Mardröm. Min svarta häst som är död har tagit det där nerhoppet och säger att han är halt på alla fyra och måste avlivas. Men du är ju redan död, säger jag och då försvinner han.

04.12. Vaknar igen och nu är det hindret vid stupet jag tänker på. Ser ponny efter ponny rasa ner där och gå runt. Undrar om detta är min sista gryning som mor.

kl 05.15. Klockan ringer, men jag är vaken. Upp och hoppa.

10.10. Det pratas om att det är fel i banskissen, ryktet stämmer. Tre fel närmare bestämt, och Saga får bråttom att ta reda på hur det ska vara egentligen.

10.15. Skokräm var det, ja! Marianne från vår klubb har. Saga måste gå terrängbanan igen med Lena B så jag sätter igång och smörjer stövlarna. ”Och så curlar vi inte våra barn!! utbrister en kvinna som springer förbi. Öh, som jag ser det är curling något som pågår löpande hemma i vardagen. Inte att ge ett handtag på tävling. Och jag tvivlar på att få sant curlade barn måste rida i mammas gamla stövlar.

10.58. Dressyren. Bonnie blir till Bombie, är tyvärr  spänd som en fiolsträng och de får tre kostsamma krutdurksmissar.

11.50 ca. Den Olidliga Väntan på Terrängen börjar. Jag kastar oroliga blickar på granrishinret uppe på höjden. Sätter mig i bilen och har ångest en. Ont i magen, vill äta men kan inte.

15-tiden. Terapisamtal med mig själv. Påminner mig om att ambulansen inte behövt rycka ut en enda gång på de tävlingar vi varit på.

16.00 Tidsschemat är lite förskjutet, åh nej. Väntan blir ännu längre.

17.00. Äntligen går första starten i den enstjärniga. Jag svettas i handflatorna och är sträv i halsen, trampar runt vid vattengraven med mina föräldrar. De vågar minsann titta på granrishindret, men inte jag. Någon får ett stopp däruppe, men de allra flesta kommer ner bra.  

17.23 Saga är nere, puh! De tar de tre hindrena i vattnet galant och dånar på mot den fruktade rishäcken med torrgraven. Det går också bra ser jag på håll och får tårar i ögonen av lättnad.

17.25 Saga och Bombie går i mål, för snabba som vanligt men helskinnade. Snabbt av med alla grejer! Vi spolar av Bombie och smetar på kyl-lera på benen.

18 cirka. Vi går och går och går med Bombie för att hon ska återfå normal andhämtning och börjar få lite bråttom till ryttarfesten. Saga brukar var alldeles gladrusig efter terrängen, men inte idag. Dressyrmissarna grämer henne.

19. Med vit kyllera på händer och kläder kommer vi till festen. Väl där säger de ”vi har skjutit fram det lite”. Jaha! Vi får vänta lite, äter, sen är vi stentrötta och går tillbaks och lägger oss jättetidigt. Trötta och tråkiga.

Söndag

07 cirka. Har sovit gott faktiskt!

10.00 Veterinärbesiktning igen. Tio ekipage är kvar av 16. Det är ganska många, ofta åker betydligt fler ur i samband med terrängen.

11.08. Saga hoppar. En bom faller. Det går lite olika för de andra och det möbleras om igen i listan. Saga och Bonnie slutar på åttonde plats. Hon är inte glad. Segern går till en rookie: Alva Trané från Hälsingland.

Det har gått ganska bra för flera från vår klubb Stora Wäsby och Sagas pappa sjunger nationalsången. Det är tre prisutdelningar, så han får sjunga tre gånger. Blommor, sång och riktiga prispallar gör det där lilla extra.

14 cirka. Vi börjar köra hemåt. Det där hålögda spöket som har förföljt mig en längre tid är med i bilen, nu sitter hon och psykar mig via backspegeln. Nu pratar hon också. ”Du behöver lite vila” säger hon. Vad vill du, försvinn! fräser jag. Gå och klipp dig, lämna mig ifred!

Under eftermiddagen misslyckas RGB på sista dagen i VM. Deppigt.

20.30. Hemma.

Det var hög standard på ekipagen i årets SM, sades det. På hemvägen tänker jag vill hitta ett sätt att hantera min stress inför terrängritterna. Jag vet att andra också har jobbigt med det. ”Vi är några som kommer åldras i förtid, för man kan ju varken äta eller sova under de här tävlingarna” sa en annan mamma. Mm.

Nå, knappt har ridkläderna hunnit tvättas och torka förrän vi ska packa dem igen: till helgen är det Nordiska Mästerskapen i Örebro. Det är väldigt tätt inpå, men det kunde tydligen inte läggas på något annat sätt. Det blir årets sista fälttävlan för oss.

/Ulrika

PS: Hur många rondeller passerade vi då på väg till, under och på väg hem från detta SM? Jo, totalt 54 stycken. Snurrigt många.