En klubb i sorg

Maria Bredbergs landslagshäst Fight For Gold har avlivats efter att ha blivit sparkad i hagen. Det gungade till och tårarna kom. Jag skickade sms till Saga som satt på ett tåg. När hon kom hem var hennes ansikte randigt av runnen mascara.

Marias landslagshäst som hon jobbat så länge med och som bara var tio år, som hade framtiden för sig. Vi var med i Sopot när de debuterade trestjärnigt. Saga, jag och Alva Trané låg i gräset på terrängbanan och väntade på Maria och Fighter, och när de kom dundrandes tjoade vi högt. Marias mamma Lena och jag stod och höll andan vid staketet i hoppningen, det blev placering. Fighters ägare var också där.

Fina Maria. Maria som sover mitt i stöket bland alla ungar på ridlägrena, som alltid är glad och vänlig mot alla. Maria som hann med ponnybarnen på lag-SM i somras trots att hon själv tävlade. Maria som magsjuk åkte och tävlade direkt efter jobb på ridläger -that´s a Fighter if I´ve ever seen one!

Jag känner inte Maria så väl, men det jag sett är en riktig guldmänniska. Och en riktig fälttävlansmänniska. Jag önskar inte min värsta fiende att bli av med sin häst. Men särskilt inte en människa som hon.

När vi kom in i fälttävlansvärlden var det som att komma hem. Det började med träningar för Lena, och efter lite kryssande mellan klubbar blev det till sist Stora Wäsby fältrittklubb. Vi lockades av människorna i klubben, den fina stämningen och den bubblande aktiviteten. Klubben består av många fina människor, men för oss är klubben väldigt mycket Lena och Maria.

Idag är Stora Wäsby en klubb i sorg. Vi hästmänniskor vet att allt när som helst kan ryckas ifrån oss. Vi vet också att det bara är att bryta ihop och komma igen. Att spotta i nävarna och ta nya tag.

Men först måste man få sörja ett tag.

Ta hand om er.

/Ulrika