Det magiska lilla ordet nej

Att vara förälder är att ständigt tvingas ta ställning. Efter de svårare besluten går man och grämer sig: gjorde jag fel nu? Borde jag sagt ja? Borde jag sagt nej? Var jag för snäll/dum/arg/hård/mesig nu?

Jag tror många av oss är rädda för att säga nej. Jag tror vi ger våra barn på tok för lite motstånd. I en del familjer får barnen bestämma nästan allt. Vad som ska ätas, vad man ska se på tv, vart man ska åka på semester. Vad mamma ska ha för kläder på föräldramötet.

Jag kan berätta om ett nej som fick en inte livsavgörande betydelse, men som ledde till någonting bra. Det var en härlig vårdag för tre år sedan och vi skulle till en dressyrtävling som inte låg längre bort än att vi kunde skritta dit. Saga skulle tävla två ponnyer, hennes förra ponny Misty och en annan som vi hade på lån.

För att slippa ta transport hoppade jag upp på ena ponnyn och så red vi mot tävlingsplatsen. Halvvägs dit såg vi att vägen vi tänkt ta genom en hage var stängd. Attans, nu blev det bråttom! Vi fick ta en lång omväg.

Det blev två kilometer galopp runt en stor åker. Rejält framgalopperade och aningen i tidsnöd kom vi till tävlingsplatsen. Saga fick gå direkt in på framridningen med ponnyn som jag ridit.

På håll såg jag att det verkade gå ganska bra på framridningen. Men så kom Saga ut ur paddocken. Hon var upprörd.

– Det GÅR inte att rida henne! Hon är HEMSK!!

– Va? Det såg jättefint ut, sa jag.

Saga ville stryka sig. Men jag kände att nä, så himla farligt kunde det bara inte vara. Ponnyn hade känts mjuk och fin efter åkergaloppen och det såg verkligen bra ut.

Min magkänsla sa att jag skulle säga nej. Hon fick faktiskt inte stryka sig.

Så hon genomförde sin ritt, och det såg jättfint ut. Men efteråt hoppade hon av ponnyn väldigt upprörd och tjöt att det var hemskt!! HEMSKT! Hon skulle komma SIIST!!

När rösten i högtalaren sagt sitt började tårarna spruta.

– Där hörde du! Trettiåtta procent!! Buhääää!!!

– Nej men det kan inte stämma sa jag, du hade ju inte en enda miss och det såg jättefint ut!

Saga sprang iväg, och där stod jag med en ponny i vardera handen.

Så kom poängställningen upp. Det var 68, inte 38 procent hon fått. Färgad av sina negativa känslor hade hon hört fel. Hon och Misty vann. Lycklig red hon hem med en blågul rosett.

Tänk om jag hade backat när hon ville stryka sig? Tänk om jag hade givit med mig och sagt ja visst får du stryka dig, inte ska du rida om du inte vill…  

Då hade hon inte fått den där rosetten. Då hade jag inte lärt henne att kriga. Då hade hennes självförtroende i dressyren inte höjts.  

Det händer ju att man gör fel och kanske är för hård någon gång. Då måste man kunna säga förlåt. Men jag tror motsatsen är långt vanligare, både hos mig själv och andra föräldrar. Vi sliter oss blå för att vara bra föräldrar, men att vara ”snäll” är inte alltid det bästa. Att vara snäll är inte ens alltid att vara snäll.

Var det där det bästa nej jag någonsin sagt? Nej, verkligen inte. Det var bara en hästtävling. Jag har sagt många andra nej som varit långt viktigare.

Liksom jag har sagt många viktiga ja. Till att köpa ponny till exempel.

Hur som helst. Barn som aldrig får höra ordet nej lär sig att världen och alla andra är till för dem. De kan bli odrägliga och det drabbar i längden bara dem själva.

Jag kanske är lite gammaldags i det här, men tror inte vi ska vara så rädda för att använda det där lilla ordet.

/Ulrika

PS Saga har läst detta och håller med om att det var himla bra att jag sa nej den där dagen!