Hokus-pokus och idoldyrkan

Förfärad och förbannad. Nyligen snubblade jag över en ny facebookgrupp (ny för mig). Den handar om hästars hälsa. Många trådar är ganska bra, en del medlemmar verkar kunniga och man kan snabbt få bra svar om till exempel fång och insektsbett, för att nu ta några säsongsaktuella åkommor.

Men sen finns det sidor med de här facebooksidorna som… Ja, asså. Vad ska man säga?

Låt mig ta några exempel. En person som har sin första häst skriver ett lite känslosamt inlägg om att någon dum människa sagt att hennes häst är tjock. Och så lägger hon upp en bild på hästen – som är ganska tjock. Svaren rasar in. 97 procent skriver kommentarer av typen ”Nää, det är en jättefin häst, det är bara avundsjuka”.

Hur många av de som svarar har någon verklig kunskap om hull? Hur många har själva fått en liknande kommentar om sina egna hästar och blivit ledsna och agerar ut ur sina sårade känslor när de skriver att den som sa det där bara är avundsjuk?

Precis som vi människor har blivit lite tyngre har vi låtit våra djur bli det också. Tittar man på gamla bilder på militärens hästar ser man skillnaden på vad som ansågs respektive anses vara ett lagom hull.

Jag läser vidare bland trådarna. En person hävdar att man kan få bort fettdepåer på hals och kring svansroten genom att ge kalk i fodret, en annan säger att man kan behandla vävning och andra olater med healing och energier. Någon har botat en skada med hjälp av lera från andra sidan jorden och en annan gav ett ört-te och fick en helt ny häst på några dagar.

Det lurar märkliga fiskar i vassen i de här grupperna, folk som tror på sina egna kvacksalverier och vill tjäna pengar. ”Jag tror din häst behöver lite hokus-pokusmedicin, kolla gärna in min hemsida equus-hokus-pokus-se”.

Nej, så heter naturligtvis ingen hemsida, men ni fattar vad jag menar. Ofta framhåller man att man har diplom också. Okej, men vem som helst kan ge en kurs i vad som helst och utfärda diplom. Hokus-pokus-diplom.

Ett annat fenomen jag tänkt mycket på är att makt och inflytande har flyttats från verkliga, välutbildade experter till kändisar och bloggare, som inte nödvändigtvis är så kunniga på det de skriver om. Om en känd bloggare ger träningstips får det idag större genomslag än om Jan Brink skulle göra det, åtminstone bland yngre läsare. Och det är rejält oroväckande.

Folk fäster idag inte längre så stor vikt vid vad den som påstår något kan. Idolbeundran eller vilja att tro överskuggar belagda bevis och forskningsrapporter. Att länka till oberoende studier är lönlöst – de ignoreras eller viftas bort, eller dissas rakt av utan att man ens läst dem.

Till och med på universiteten har detta blivit ett problem. En del studenter accepterar helt enkelt inte det som lärs ut. Det går alltid att googla sig fram till något som stöder det man själv vill tro på.

Kollar inte människor längre varifrån information kommer? Vem är den som påstår något, vad har han eller hon på fötterna? Vill de sälja något till mig eller har de andra personliga skäl att föra fram sina påståenden? Vem är det egentligen jag tar råd ifrån?

I en del av de här trådarna kan man tro att vi lever i en värld utan veterinärer. Men det är väl ändå främst dem vi bör vända oss till när vi har seriösa undringar om våra djurs hälsotillstånd?

/Ulrika