Familjen Kaos på Flyinge del 2

Fredag -SM-dressyren.
Hunden väckte mig. Gick bort till stallarna halv 6 och trodde jag skulle vara bland de första där. Ho ho! Folk satt ju redan till häst och det var massor av folk i rörelse.

Vid nio tog Niklas sig tid att träna Saga en stund i Craafordhallen. Sedan dök han upp igen på framridningen och då var allt lugnt, BB frustade och var cool och fin.

Det var hisnande att se sin 15-åring och hennes i dressyren (och terrängen) egenhändigt utbildade ponny rida in på den fina ridbanan vid kastanjegården, omgärdad av de historieladdade gamla stenhusen.

Desto jobbigare att se Bonnie börja dumma sig i halten framför domaren och titta på inbillade spöken. Sånt kostar! Blygsamma 62,6 procent gav en plats långt ner på listan.

Sen åkte vi till Revinge och gick terrängbanan. Saga bedömde den som lätt. Bonnie Bee är, om vi får säga det själva, en extremt bra terrängponny. Sedan 2013 har hon bara haft ett enda stopp, och det var för att Saga valde en dålig väg. Saga vill därför ha svår, utslagsgivande terräng. Terrängen är ju ändå huvudgrenen i fälttävlan, och den ska vara svår. Annars blir det dressyrtävling.

Det hade inte varit något kaos på hela dagen faktiskt. Men nu skulle jag vara funktionär under den trestjärniga dressyren. Först frågade Hannes Melin om jag kunde räkna poäng. Whoa, bara tanken på det fyllde mig med fasa. Det skulle garanterat bli fel. Så jag fick uppgiften att springa med protokollen till sekretariatet. Det borde jag väl klara.

Från Kastanjegården till sekretariatet är det kanske 500 meter. Det ska vara en rejält vältränad kurir som orkar skubba 1 kilometer gång på gång i skytteltrafik. Jag fick låna Hannes’ cykel. Två ryttare, cykla, två ryttare, cykla, två ryttare, cykla. Totalt blev det nog närmare en mil.

Och det var nu det blev lite kaos. Det fattades tydligen protokoll för någon ryttare vars ritt det varit något knas med. När jag kom cyklande tredje gången var de i upplösningstillstånd. Någon stack ut huvudet ur en bil. ”Är det du som har protokollen? De har letat som bara den efter dig!” När jag kom fram blev det ett mindre dramautspel.

Det visade sig sen att det var ett par domare som trasslat till det lite med protokollen. Nåja, det ordnade sig. Och det kändes bra att dra ett strå till stacken.

Lördag – terrängdag
På morgonen åkte vi till Revinge och gick banan igen. Konstigt nog var jag inte så nervös som jag brukar. Det var ju ändå SM och ganska viktigt. Har jag mognat in i det här fälttävlandet nu eller vad? Eller är det för att Saga inte varit med några olyckor eller knappt ens några stopp?

Tillbaka på Flyinge frågade Saga Niklas om han kunde kika på banan med henne på Revinge. Han var snäll och sa ja. Vi började sakta med förberedelserna.

Nu försvann Saga plötsligt. Hon hade gått och lagt sig husbilen. ”Jag blev så trött”. Ååhh, tonåringar!  Allt blev ganska roddigt och brådis. Jag tappade broddar i spånet. När vi äntligen var klara ringde vi Niklas och frågade om han ville ha skjuts med oss, men han var redan där. ”Jag trodde ni skulle vara här nu?”

Skämskudde! Till råga på allt hade Saga glömt eventing grease och kyl-lera. Som tur var hade vi bara åkt ett par hundra meter när hon kom på det, men det kostade ytterligare tid att hämta det.

Alltså fick Saga nästan hoppa ut i farten när vi kom fram och springa och leta rätt på Niklas. Jag parkerade och lastade ur. Nu ställde sig Bonnie på min fot med en fjärdedel av sin tyngd. Ni vet hur hästar är, de fattar inte att de står på en fast man skriker och bankar på dem. En brodd gjorde hål i skon. Det blev ett präktigt blåmärke.

Efter ett tag kom Niklas och Saga knatande, och Niklas la märke till att grejerna var allmänt oputsade. ”Har du smörjgrejor med dig?”. -Äh, nej…. Skämskudde 2.

Vi putsade hjälpligt med eventing grease och Sagas mjukisbrallor som jag hittade i bilen. Bonnie är gärna för snabb i terrängen, men Niklas råd var att inte rida för snabbt med tanke på hoppningen sista dan.

Jag såg inte mycket av ritten, för någon måste finnas till hands vid målgången, men de var felfria och det hade tydligen varit en elegant uppvisning.

Målgång. Snabbt av med allt från Bonnie, vi la grejerna i gräset. Sagas pappa tog ponnyn och gick med henne i 35 minuter. Jag hann titta lite på några av de kvarvarande ekipagen. Det gick lite olika och plötsligt hade Saga trots den inte så jättelyckade dressyren klättrat upp till medaljplats!

Detta, mina vänner, är tjusningen med fälttävlan. Det är inte över förrän det är över. Det kan bli -och blir- otroliga vändningar.

Saga gick med en kompis för att dricka något och jag tyckte att Bonnie behövde få åka tillbaka, så jag lastade och körde, spolade av henne och så vidare. Höll på där i godan ro. Sen märkte jag att vi nog hade glömt plocka med oss en del saker hem… Saga hade lagt in väst och andra lösa ryttarsaker i bilen, men var var sadeln? Och min kamera?

Nu kom ett meddelande från Anette Berg. ”Domarna Anna-Karin Nilsson och Annika Pihl  vill ha med i din blogg att DE hittade grejorna! Det är en bild på dem i kameran”.

Sadel och kamera kunde hämtas i sekretariatet. Skämskudde 3… Tack, Anna-Karin och Annika.

Jaha, och på kvällen råkade vår hundvalp bita en liten pojke i armen. Skämskudde 4. Jag vill inte vara en såndär hundägare som ursäktar min hund med att säga ”hon är bara glad” eller ”hon vill bara leka”, även om det är så. Hundar ska inte skojbitas och hoppa på folk, punkt. Vi köpte choklad åt barnfamiljen för att be om ursäkt. De blev glada.

Nu värkte kroppen. Jag har lite gamla skador som gör sig påminda om jag springer runt för mycket. Saga gick på ryttarfesten, men maken och jag åt pizza. Vi hade gärna gått, men vi måste hålla i hundralapparna så gott det går. Det hade liksom gått loss på en del redan.

Sent på kvällen när jag nattfodrade kom en familj från Halland och ville kika på Bonnie, eftersom de hade sagt i högtalarna att hon är till salu. Ja, ponnytiden är snart över för Saga. Hon blir 16 i augusti och tycker själv att det är dags att gå över på häst.

Söndag – medaljdag
Sista dagen avgjordes allt i banhoppningen, en rysare som alla bara vill få överstökad -och den här gången var allt läder skinande blankt. Två pet blev det, men Sagas resultat räckte för att behålla bronsplatsen. Det var en stor stund! Saga grät. En mästerskapsmedalj! Som hon kämpat för den!

Prisutdelningar för ponnyklasser tar en evinnerlig tid numera med de nya ålderskategorierna. Klasserna blir löjligt små också. Det var stort, men sen väntade mockning och ihopplock av allt det sista. Vi hjälptes åt alla tre. Klockan 18 kunde vi äntligen börja rulla. Tre på nattkröken var vi hemma. Bilen stank av hästgrejor, smutstvätt och välanvända skor.

En fälttävlan är ett stort maskineri som kräver mycket folk och mängder av planering. Det är ändå tre grenar som ska klaras av med tre gånger allt: domare, banor, funktionärer, och nu var det dessutom ponny och hästklasser på samma ställe. Det var ibland lite svårt att veta vad som gällde, men jag vill tacka arrangörerna för ett mycket trevligt SM!

Tur med vädret hade vi också – solen sken hela veckan och inte förrän alla satt i sina bilar på väg hem kom ett regnoväder

Nästa tävling är inget mindre än EM i Ribersborg den 7-9 augusti. Ha det gott! Hoppas ni alla har en härlig sommar!

/Ulrika