Fyra år, fyra insikter

Att skaffa gård är som att få barn. Det förändrar ditt liv i grunden och påverkar dig varje dag, hela tiden. Du kan inte strunta i det för att du inte orkar och du måste upp på morgnarna, du kan glömma det där som kallas fritid och det kommer inte att vara någon större skillnad på en lördag och en tisdag. Du har ansvar. 24/7/365.

Eller nej -det är som ett äktenskap! Du är förälskad i början och ser bara rosor och gröna fält, sedan kommer perioder med lervälling och gegga och du inser att du antingen får kasta in handduken eller bita ihop. Förr eller senare kommer det oundvikliga förfallet. Hmm, snart måste vi nog måla om. Hmm, Dags att lägga om taket. Oops, vi måste nog piffa upp de där stängslena, annars är det någon som hoppar över dem.

Nu i dagarna är det exakt fyra år sedan vi fick nycklarna, kanske är det därför jag fått infallet att skriva just det här just nu? Det fanns de som varnade mig. Framför allt sådana som själva hade gård redan och var lite allmänt slitna.

Ja, olyckskorparna kraxade, och visst har det varit jobbigt ibland – men vår lilla gård är bland det bet bästa som hänt mig. Jag fick den relativt sent i livet och hade längtat halvt ihjäl mig. I åratal hade vi spanat på gårdar som varit till salu häromkring i vår hembygd. Men detta är stockholmstrakten. Minsta lilla skruttgård kostar miljoner, och inte bara två eller tre. Det kom alltid någon jävel och langade upp mer pengar än vad vi hade. Jag började ge upp.

Har jag berättat om när vi köpte gården? För att dra det snabbt så kände jag mycket väl till den. Den låg granne med mitt dåvarande kollektivstall, jag red ofta förbi.

En kväll såg jag skylten. Ringde maken som var i Tyskland eller nånstans. ”Den där lilla gården du vet, den är till salu. Det är nu eller aldrig”. Jag hämtade honom vid flyget och vi åkte direkt till visningen. Vi skojade med mäklaren och sa att hon kunde skicka hem de andra, för den här gården bar redan vårt namn.

Budgivningen var vidrig. En annan familj ville också ha gården. Vi satt i bil till Skåne och jag hade knappt sovit de senaste dygnen. De andra höjde med tiotusen i taget och beskedet kom på sms. Varje gång kändes det som ett nålstick.

– Men vafan håller de på med, nu drämmer vi till ordentligt så de ger sig, sa maken och höjde med 100 000.

Då blev det tyst i några timmar. Men sedan började de igen, tio tusen i taget. Det var uppenbarligen någon sorts psykning och vi höll på att bli galna där i bilen. Detta var en fredag, och nu ringde mäklaren och sa att de andra ville ha en paus över helgen!!!

Det finns bilder från den där helgen. Jag ser ut som ett spöke.

På måndagen började helvetet om. Jag kände att om detta inte gick igenom så skulle min livsdröm om en gård aldrig gå i uppfyllelse. Det här var sista försöket.

Smärtgränsen var för länge sedan nådd och vi kom till insikt om att om de höjde med tio tusen till så blev det ingen gård. Antagligen aldrig någonsin.

Gråt och tandagnisslan. Psykbryt. Point of no return.

Och då ringde mäklaren och sa att de andra hoppat av! Jag grät igen av glädje och lättnad. Visserligen hade budgivningen ätit upp både ridbanan vi skulle bygga och traktorn vi tänkt köpa. Men skitsamma -vi fick gården! Minns så väl när jag hade nycklarna i handen och vi åkte till gården och gick runt där bland äppelträd och järnåldersgravar. Jag var liksom berusad, lite hög. Vår gård! VÅR EGEN GÅRD!

Jag erkänner -jag älskar att äga. Jag älskar att stå bakom stallet och titta ut över de böljande gröna hagarna och tänka: mitt. Det är mitt. Jag kan inte beskriva den härliga känslan att få göra som man vill, ha den hästhållning man tror på och att få bestämma helt och hållet. Nu är det inte massor av mark, och en del av det är ett arrende, men tryggheten i att äga även en mindre bit jord är mäktig.

Ibland på somrarna bara lägger jag mig ner på den varma marken och känner. Känner jorden under mig mot kroppen. Min jord. Här betar mina hästar, här finns mitt liv. Detta är min plats på jorden.

Sedan har det naturligtvis varit en satans massa slit också. Tro mig, det har varit upp och ner och äktenskapskris och ont i ryggen. Det är inte gjort på en vecka att ställa om sig till att leva på, nej MED en gård. Det bästa vore om man kunde klara sig på att endast jobba med gården, men i vår hembygd kan behöva ha både ett och flera jobb för att få ha en gård. Även om den är liten och inte ens har en ridbana. Ljuset i tunneln är vårt kattpensionat Kattmandu som nu blivit godkänt av länssytrelsen. Det ska göra det möjligt för oss att jobba mindre borta och vara mera hemma.

Det här med gård är ett stort ämne som jag nog kommer skriva mer om. Idag listar jag fyra insikter jag gjort under de här fyra åren på gården:

* Det blir inte billigare att ha gård än att vara inackorderad. Du slipper stallhyror, men det är ständiga reparationer och investeringar. Det du vinner är inte pengar, utan friheten att göra som du vill.

* Allt blir skitigare. Bil, hus, skor, du själv och eventuell familj kommer bara vara rena korta stunder.

* Det är slitsamt, du är aldrig ledig och du måste inse att du tar kol på dig om du ska göra allt själv. Det är inte fult att hyra in hjälp, det är nödvändigt.

* Risken är att du förlorar en del av ditt privatliv. Mer om det i ett kommande blogginlägg.

/Ulrika