Dags att bli krigskorre?

Deodoro är platsen för en militärbas och det märks säkert också när det inte är OS. OS-arenan ligger utmed någon slags paradgata som är kantad av pampiga byggnader med olika regementen. Nu är paradgatan och ett stort område kring den avstängd och vid avspärrningarna är det – såklart – beväpnade militärer som vaktar.

Varför ha en ”vanlig” människa som kollar väskorna vid entrén när man kan ha en militär beväpnad med k-pist, liksom…

Och vid de två (!) säkerhetskontrollerna innan en kommer in på arenan står det också beväpnade militärer och håller koll. 

Första veckan hördes det skottsalvor från skjutövningar runtomkring i området flera gånger varje dag och militärhelikoptrarna cirkulerar i luften hela tiden. 

Varje morgon vaknar jag till ljudet av militärförband som är ute på morgonjoggen med tillhörande ramsor och på vägen till arenan brukar vi vinka till killarna vid pansarvagnarna som står lite här och där. 

Det är en absurd tillvaro. Men det mest absurda var när en gevärskula kom infarande genom tältduken i presstältet – av alla ställen i hela Rio – och landade bredvid en fotograf. Nej, förresten, nu ljuger jag. Det ALLRA mest absurda var när en brasiliansk general kom och höll presskonferens hos oss i Deodoro efter att YTTERLIGARE en kula hade hittats på tävlingsområdet OCH en av alla dessa bussar som kör oss journalister hade blivit attackerad. 

Jag kanske ska sadla om till krigskorre och skriva om förlupna gevärskulor och lyssna på generaler som antingen 1) inte har en aning om vad de pratar om utan drar till med något som låter bra, eller 2) ljuger som en häst travar. Jag vet inte vilket som är värst. Men jag vet hur man som journalist reagerar i sådana här situationer: En blir inte rädd. En gör sitt jobb. En kommer flera timmar efteråt på att det vore bra att meddela sina nära och kära att man är okej. Och sen vinkar en åt killarna vid pansarvagnarna när en åker hem på kvällen…