Tack för festen, Peder

Jag är på hemväg och det känns som att det enda jag minns från OS i Rio är Peder Fredricsons silver. Bristen på mat, sömn och varmvatten i duschen är helt bortglömt – precis som det trista svenska resultatet i fälttävlan och Rolf-Göran Bengtssons dåliga första hopprunda med Unita Ask. 

Däremot kommer jag mycket väl i håg att jag skrev en krönika efter Sara Algotsson Ostholts silver i London. Jag skrev att det var ett gyllene tillfälle för svensk fälttävlan att utvecklas, locka till sig sponsorer och hästägare, få uppfödare att våga tänka fälttävlan i sin avel och så vidare och så vidare. Silvereran höll i sig litegrann då det blev svenskt lagsilver på EM året efter. Men efter det har svensk fälttävlan varit i fritt fall och slutade nia på OS i Rio. Ingen svensk var i final. 

För Sara Algotsson Ostholt själv har OS-silvret betytt mycket och bland annat lett till att hon fick den häst. Reality, som hon red OS i Rio på. Men för övrigt…

Låt oss hoppas att det inte blir samma sak med Peder Fredricsons OS-silver. Låt oss hoppas att det finns förståelse i ledande kretsar för hur mycket en OS-medalj kan betyda för en sport om det förvaltas väl.

Visst är det Peder Fredricson och hans team som har gjort grovjobbet – men han har också fått massor av stöd från SOK och annat från Svenska Ridsportförbundet då han är landslagsryttare. Det måste finnas massor av sätt som detta silver kan gynna svensk ridsport i allmänhet och svensk hoppsport i synnerhet. 

En OS-medalj är långt i från en enskild angelägenhet. Eller det behöver i allafall inte vara så. 

Tchau

/Annelie