Bryt ihop och kom igen

Ni vet de här dockorna med låg tyngdpunkt och som är runda i botten. De snurrar nästan omkull men balanserar alltid upp sig igen. Tar en snyting, två eller tre men kommer alltid upp igen. Gummimidjan är att bli nästan golvad men som i en animerad film med Karl-Alfred så kan man ta några smällar och vika upp sig igen.

Alla idrottare av rang har den där ”bryt-ihop-och-kom-igen”-genen, det har vi i pressen också.

Jag har sett katastrofer i pressrum förr: 
* Minneskortet med dagens alla bilder gick inte att läsa in.
* 5000 tecken text försvann ut i tomma intet.
* Kameran gick ner sig i en vattenpöl när ett hinder skulle forceras i terrängen.
Och många fler sådana där teknikkatastrofer som betyder gråt och tandagnisslan, lite mindre sömn, en rejäl huvudvärk eller ett besök på närmaste mugg i all hast.

Det är tekniska katastrofer som överkoms dagligen för att få ut den text och de bilder vi är utskickade för att leverera. Det löser sig, nästan, alltid, men ibland är allt förlorat. Då är det bara att bryta ihop, bita ihop och komma igen.

Idag var en sådan dag för mig. Jag har inte löst mina bekymmer än men det är som i all psykoterapi bra att tala igenom saker. Så nu får ni vara mina soffterapeuter alla två, eller fler om mer än min man och min BFF orkar läsa.

Igår var en lång dag på fälten medan fältävlan pågick. Det var fuktigt i Haras Le Pin, det hade regnat mycket och marken var mättad, något alla ryttarna vittnade om. Vi klarade oss dock utan regn hela dagen, nätet kom igång i presstältet och det var en intensiv men häftig arbetsdag. Mitt sinne var full av beundran för de många ekipage som genomförde den svåra, långa, tuffa dock kortade banan samt de ryttare som tog ut sina hästar under pågeånde ritt. Det blev ändå mollslut med Wild Lones död.

Idag gällde Caen och hoppning för samma ekipage. Jag hade produktion av papperstexter i dressyr framför mig, på grund av det bristande internetet på presshotellet blev det pressrummet på stadion från morgonen. Eller så var det tänkt. Först var det det numera ständigt återkommande verbala utbytet med parkeringsvakten som tyckte att W1/P1 inte dög, det skulle stå W2/P1. Jag försökte förgäves förklara att de skyltarna inte var tryckta i fredags när jag åkt därifrån. Non, non, non – bilen fick stå på gatan utanför.

Adrenalinet ar med andra ord redan igång när jag packade upp min väska, tog upp alla sladdar, listor och pryttlar (väskan väger 15 kg vilket Air France påpekade var för mycket för ett handbagage.). När jag fäller upp skärmen och sätter på datorn tror jag någon skämtar med mig.  Men jag inser snabbt – nej så är det inte. Den inre rösten säger ”du tittar på en trasig LCD-skärm som sitter på din elva månader gamla PC, sist du bytte en sådan tog det fem dagar, hemma i Sverige”.

Det blev lite ridå, lite för mycket problem, lite för mycket småstrul och motgångar hela tiden varje dag härnere. Så i det nästan tomma pressrummet bröt jag ihop och tårarna brände i ögonen. Jag visste inte vad jag skulle göra överhuvudtaget. Då kommer kollegorna, konkurrenterna och alla som vi samsas med dagligen på bästa vis.

Alla som börjat tjuta på fel ställe vet hur jobbigt det är. Du snorar, ser rödmosig ut, och gör alla både generade och medlidsamma på en gång. Alla vill så väl men hur många går runt med en fix- och färdig VAIO-LCD-skärm i ryggsäcken? Ingen jag träffat i dag i alla fall.

Så jag gjorde försök nummer ett av flera 100 idag att komma åt mina 6000 bilder från veckan, dokument, anteckningar och allt annat som på grund av det dåiga nätet här nere inte blivit upplyfta till några av de livlinor i molnet jag använder. Jag satt uppe på läktaren, där var det tomt klockan 8.30 och tjöt en skvätt till innan jag fick en välbehövlig spark i baken, nej Sylve var inte här och hjälpte till – det var via ett peptalk med maken.

Summa summarum, idag har jag lärt mig följande:
* Inga affärer överhuvudtaget har öppet i Frankrike på söndagar.
* HDMI-kablar är inget hotell, presscenter eller andra instanser har på lager.
* Ingen i pressen gitter släpa på två datorer.
* Mitt PC-märke är inte så vanligt i Frankrike.

Jag har ingen lösning, än, men gummimidjan har slagit till, jag har bitit ihop så hårt att tänderna behöver lagas. Nere för räkning men uppe på sju. Eller som min holländske kollega Peter van Pinxteren mycket tydligt uttryckte det: ”Jag kan bryta benet, ha feber eller må kass men min PC måste gå annars är allt förlorat.” 

Ja, vi är allt lite skadade men det är det som krävs för att syssla med det här.

Vid iPadens lilla tangentbord, inlagt med benäget bistånd av min co-partner Annelie Frank.