Franska hjältar

För någon som lever sitt liv 24:7 med datorer, iPad och SmartPhones så är sådana förluster att klassa som hjärtinfarktsläge. De som känner mig vet tt ett elektroniskt tillhygge av något slag alltid är inopererat i handen på mig.

Så när jag igår kväll blev av med min datorväska med PC och IPad, läs nästan hela mitt liv, så var det otroligt nära gråt och panikattacker. Nära säger jag, jag är en tough cookie emellanåt  och en mjuk muffins för det mesta.

Men låt mig ta det från början.

Vi, en journalisttrio som bor i Mondeville längst ut på buss-slingan, hade jobbat i presscentret till 21 när vi tyckte att det var läge att ta bussen 21:05 till hotellet, fortsätta jobba där och kunna få dagens första mat. Nästa buss gick inte förrän 22:05, det känns länge när du vet att du ska upp tidigt igen nästa dag.

Vi sitter där på den nästan tomma bussen, inte alla jobbar lika länge, och den tar oss genom Caen, förbi alla utställningsområden och Parc des expositions, förbi innerstdens mediahotell och sen ut på motorvägen till Mondeville. Resan tar mellan 30-45 minuter beroende på stopp och trafik. Vi kliver av på sista hållplatsen och jag kånkar av min trolley med tunga kameror, regnkläder och diverse pryttlar, handväskan i andra handen.

Det tar en minut innan jag inser att det fattas ett kolli. Datorväskan, den är kvar på bussen.

Hungrig, trött och nästan helt panikslagen försöker jag tänka och kollegan Annelie hjälper till. Eftersom jag inte haft Wi-Fi på telefonen på flera dagar är varken mail från tävlingsorganisationen eller annat där. Tänk, tänk, tänk!!!

När nöden är som störst är kreativiten som bäst. ”Fick jag inte ett mail alldeles för sent från någon i the Housing bureau???” Hittar ett telefonnummer, ringer och nu börjar hjältehistorian.

21:47 Yes, madame how can I help you? A bag, in Mondeville? Your phonenumber? I will call you back once I have talked to the driver.

21:55 Jag sitter fortfarande och gapar av förvåning. En artig, engelsktalande hjälpsam och professionell funktionär som ska ringa tillbaka? Så illa har det alltså varit att det känns helt otroligt…..

22:35 Telefonen ringer. ”Madame, the driver will be at your hotel in Mondeville in 5 minutes with your bag, can you meet him?” Om jag kan! Hasplar ur mig så många tackande uttryck jag kan komma på men tvilar fortfrnde om det kan vara möjligt? Det tar ju bra mycket mer än 30 minuter att ta sig till vår lilla förort från Caen.

22:40 Utanför vårt hotell står busschauffören, nu med sin privat bil parkerad och med min väska i handen. Jag får hejda mig för att inte anfalla med kramar på klassiskt svenskt vis utan försöker tacka på rostig skolfranska. Mannen ser klart generad ut över mina översvallande ord men säger ”De rien et a bientôt”

På mindre än en timma har jag varit av med mitt ”liv” och fått tillbaka det igen. Hurra för franska hjältar.
Vive la France.

vid tangentbordet
Kim C Lundin

PS. På mindre än 12 timmar har jag varit av med min datorväska, fått igen den, ätit en supergod asiatisk buffé, gjort av med den igen från ca kl 3 inatt, kommit upp på fötter igen, fått fotoväst, kirrat parkeringstillstånd, skrivit och fottat en del.

Som Facebook-texterna lyder:
Känslan när….. det är mycket nu à la stefan Sauk . DS