Livet i presstältet

För det är ju så med våra mest basala behov – inför dem är vi alla lika. Det som kommer in måste komma ut. Alla behöver vi göra nummer ett och nummer 2, VIP eller press, ingen kommer undan.

Så gör er redo för lite skitsnack, känsliga läsare bör lämna sidan redan nu. Här på VM sorteras folk klassvis på ett mycket uppenbart sätt. Rätt sorts människor får underbar fransk mat i flera rätter serverad eller utvald i särskilda kantiner på arenan. Fel sorts folk får inte ens vatten och bröd och hänvisas till publika matställen.
Samma indelning gäller för returen och återvinningen till naturen. Det lär finnas rena toaletter på området men det är bara ett rykte, jag tror de finns men ingenstans dit jag har ackreditering som räcker. Hur är det då på de ställen fel sort folk har tillgång?

Nu är det ju inte luktweb men det går att hitta presstältets toavagn på lång väg. Utan problem, om du klarar att gå närmare än 10 m utan att få eventuellt intag i retur den övre vägen. Så illa är det, så här såg det ut dag 1.

Ser inte så illa ut men bara tro mig…. Jag älskar numera bajamajor.

Fel sorts folk är uppenbarligen vi i pressen. Generalsekreteraren i FEI, Ingemar de Vos, höll ett tal till pressen under söndagen som klingade extra ihåligt.
– Ni våra högt värderade medlemmar ur presskåren måste ta väl hand om er. Utan er så skulle ingenting av det som sker här i Caen kunna förmedlas till omvärlden. Ni måste se till att få vila lite, det är två veckor och vi vet precis hur hårt ni arbetar under tidiga morgnar och sena kvällar, sa han bland annat.

Den högt ärade presskåren är fel sorts folk här i Caen. Helt uppenbart. Och med perspektiv så vill jag säga till arrangörerna av FHS, SIHS, GHS, HIngstekåringen i Herning, Comtainment i Tyskland och KWPN stallion show. Jag älskar er, allt är underbart hos er.

Här i Caen så delar flera hundra journalister på tre gånger två icke-permanenta kem-toaletter. Här finns uppenbart en affärsidé på export för tyska, svenska och danska toavagnsleverantörer, de är helt överlägsna.

Pressen hyses i ett stort tält, utanför arenan, inget fel idet men det är kallt, mycket kallt till och med. Tältet håller på morgnar och kvällar runt 12-14 grader knappt. Efter tre dagar här går alla runt och snörvlar utan känsel i fingrar och tår.

Fint folk här sippar vin dagarna i ändå, både med och utan bubblor. För fel sorts folk gäller det att få tag i kaffe eller vatten utanför stadium-området, härinne kostar det 3€ för minsta lilla, räkna själv, dyrt tyckte stämman.

En ännu viktigare aspekt på detta VM är att pressens fria rörlighet på området är starkt begränsad. Jo stallarna, som vi inte ska ha tillträde till var ju vidöppna, men en sån sak som framridning är i praktiken kraftigt avgränsad. ryttarna rider fram i en arena under tak, 80 m bort finns ett fotografbås. Inte direkt öppet för granskning.

Allt det här är praktikaliteter som bara påverkar en liten grupp av fel sorts folk, pressfolket. Spelar det någon roll? Kanske inte. Jag kommer garanterat att glömma alltihop för de totala upplevelserna när veckan är slut.

Men som individ känner jag mig faktiskt både nedvärderad och som en sämre sorts funktion på detta VM när det egentligen borde vara annorlunda. Nej vi är inte viktigare än ryttare och funktionär. Men alla spelar en viktig roll, kanske den kunde vara värd vatten och bröd, avträde och tillträde till de områden vi är tänkta att bevaka?

skrivet i ösregnet under tak, tack och lov för det.

Vid tangentbordet 
/Kim

PS. Hur överlever man då genuint räliga skithus. Jo, jag körde metoden spara besöket till senare. Senare betydde igår söndag 21:38 ….. Har ni sett trenden på Facebook att inleda sin statusuppdatering med ”Känslan när…” såklart ni har.
Så här kommer en sådan:
Känslan när du knipit mer än Susanne Lanefeldt i ett tv-sänt aerobics pass under en hel dag och kväll, kommer hem till det dyrdåliga presshotellet, lättar på trycket och säger ahhhhhh…….
…och så går det inte att spola utan vattenklosetten med dagens skörd börjar svämma över……
Den känslan. Ridå. DS