Vi jagar i flock, ibland

Det ligger i sakens natur. Tävlingsarrangörer världen över tänker likadant, de vill veta var de har folk helt enkelt. Var sak på sin plats, och håll dig på din plats. 

Därför så finns det pressläktare, väl skilt från ryttarna så vi inte kommer för nära de hett eftertrktade objekten. Därför finns det fasta platser för fotografer, här på VM i Normandie är det ett stort område så det blir variation på bilderna.

Nu är det medaljutdelning på gång, då måste alla in i fållan.

Det finns dessutom speciella zoner där vi får komma nära våra villebråd – ryttarna. Det kallas för mixed zone och där ska det intervjuas, det sker för effektivitetens skull i flock enligt en speciell hackordning.

SVT:s Jenny Modin intervjuar Minna Telde.
Först av alla får Broadcasting Media komma till, det betyder radio med Christian Olsson och TV med Maria Wallberg som exempel.

Christian Olsson låter Minna beskriva sin ritt för SR.

I takt med att det blir fler och fler webb-tv-kanaler så kommer det ännu fler före.

Sarah Silfverberg jobbar för en av uppstickarna och idag fick hon hela gammel-media gänget att trampa som nervösa fullblod i startboxen när hon intervjuade Patrik Kittel i en eeeeevighet.

När de har fått sitt och är mätta och belåtna är det dags för pressrepresentanterna för gammel-media. Det betyder webben och analoga papperstidningar. Det innebär att alla har fått samma citat i stort sett, något att fundera öer när man ser de olika texterna i flera medier.

På pressläktaren är alla djupt koncentrerade på att titta, skriva, fotografera och löpande recensera ritterna.

Lite längre bort sitter tungviktarna, de som är speakers och kommentatorer för TV-kanaler. John Kyle och Richard Davison för FEI-TV till exempel. De är en finare sorts pressrepresentanter och går i en egen högre division.

Få människor är så luttrade och svårflörtade som äldre hästsportjournalister. En av branschens äldre profiler, en man med högt anseende, författare till flera böcker och en alltid lika tvärsäker uppfattning inledde dagen idag med följande uttalande på läktaren.
– Jag hoppas vid gud att det kommer några riktiga dressyrekipage idag för igår (måndag) var det förskräckligt, det fanns ju inte en enda som borde varit här.

Personligen känner jag att man ibland som sportreferent blir så förblindad på topprresultatetn att det är lätt att glömma hur otroligt svårt det är att rida Grand Prix. I kraft med den allt bättre toppdressyren har vi förlorat respekten för en 68-procents runda helt. Det är lite farligt, visst vi hyllar toppen men att förringa något av de ekipage som tagit sig till ett mästerskap är magstarkt. Min mission är att behålla respekten för alla, även på en dag med 45  procent och en tjurig häst som backa ut ur arenan.

Det bästa med pressläktaren är att du får massor med skvaller till livs – det sämsta med pressläktaren är du får alla illusioner krossade om du inte slår dövörat till. 

Det finns journalister som anser sig veta bättre än domarna som dömer. Jag erkänner raskt att jag inte alltid förstår min älskade grens domslut, det återspeglas ibland i texterna. Det betyder inte att jag tror mig veta bättre än domarkåren. Däremot har Inga Wolframs forskning visat att domarna har olika preferenser och att de egentligen inte kan hjälpa det, de är bara människor, tänka sig.  Så i klartext, det finns inget hopp om bättre meer objektiv bedömning med nuvarande system.

Idag hr varit en underbar dag för den stavas Bella Rose, Scandic, Valegro och Don Auriello.

Vid tangentbordet

Kim