Det är slut

Ni som följt bloggen och vår nyhetsrapportering har fått höra om våra umbäranden, alla stora upptäckter vi gjort som säkerhetshålen i stallarna och alla intressanta människor vi träffat.

Vårt rapporterande satte eld i baken på FEI med lite hjälp från redaktionen hemma i Trosa. Vecka två här i Caen har vi haft både vatten, kaffe och te samt kakor och skräpmat i mängder, dessutom livsfarligt god fransk ost. Så det har inte gått någon nöd på oss.

Det den franska organisationen aldrig fick ordning på var transporterna för publik, funktionärer och press. Otaliga besökare missade fälttävlans terräng prov på grund av bilköerna, samma sak med de långa köerna för insläpp på stadion. 

De lyckades inte heller med det som är A och O för dagens digitala pressvärld, WiFi och Internet-kopplingarna stöp stup i kvarten. När stadion var full fungerade inte heller de egna privata alternativen. Telekommunikationerna zonkade helt enkelt ihop här, för många men inte för alla. Varje morgon här har inletts med en bön om goda kommunikationerr, för varje dag har jag blivit mer religiös.

Men det blir ändå bara lite smolk på golvet i minnesbanken.

Det som stannar kvar är fantastiska hopphästar, kämpande terränghästar, dansande dressyrhästar, tålmodiga gudasnälla och undergivna distanshästar samt disciplinerade körhästar i spann. De otroligt duktiga voltigörerna som tog Sverige till femteplats. Alla fantastiska para-ryttare som gör bättre ifrån sig på dressyrbanan än många vanliga ryttare. De spinnande lågsniffande reininghästarna vet jag inte riktigt hur jag ska kategorisera.

Sport är underbart, sport är bittert, sport är orättvist och gudomligt rättvist på samma gång. Reglerna säger att…. och sen är det klart även om du lider med en atlet så har reglerna talat. Och de är lika för alla, nästan.

Jag lider med Rolf-Göran Bengtsson, jag och många med mig ville se honom på pallen. Fjärdeplatsen är bitter men den var också rättvist  tilldelad vår bästa och mesta superryttare idag. För det gick inte bra. Det gick dessutom bättre för flera andra, enkelt, sorgligt och vackert på en gång.

Nu lämnar vi Caen och det här kommer jag inte att sakna:
– De svartklädda fullständigt rabiata Securitate-vakterna vars instruktioner ändrades lika ofta som en en nummerskylt på apoteket byter siffror.
– Det iskalla dragiga prestältet, fullständigt ovärdigt ett VM med tillhörande toaletter.

Detta kommer jag nog att tycka att vi borde ha hemma på våra tävlingar:

Just det, det blev inget för FHS, GHS och SIHS är bäst i klassen, i alla fall efter den här jämförelsen, bäst att lägga in en brasklapp så de inte blir för katiga.

Under de här veckorna har vi haft starkt förbundsstöd på plats i form av Margretha ”MAckan” Borg och Sarah Thunholm, tack för hjälp med allt både litet och stort.

Nu blir det over-and-out från mig och Annelie Frank, numera omdöpt till Annelie-everlasting-duracell-skribent för att hon aldrig någonsin viker ner sig och har jobbat oförtröttligt under dessa 16 dagar. I samma kategori har vi Roland Thunholm, mannen-vars-dygn-förmodligen-har-28-timmar-för-han-hinner-så-mycket med sina stora kameror och allt.

Vid tangentbordet

Kim close-my-eyes-soon Lundin