Inte bara alligatorer och ormar

Ett par dagar innan mitt ben började göra riktigt ont sa några på centret att mina bett inte såg bra ut alls, men eftersom jag är känslig mot myggbett annars också tänkte jag inte mer på det. Två dagar senare kunde jag inte ens stötta på benet så ont det gjorde, så det var bara att ila till doktorn.

Vi har fått in två nya hästar, Dusty och Patchinka (som vi inte har en aning om hur det ska stavas). Kvinnan som hade dem kunde inte längre behålla dem, och eftersom Patchinka trots hög ålder aldrig blivit hanterad så kunde hon aldrig få hennes fötter gjorda. Kvinnan menade också att hästen inte kunde behålla sin vikt eftersom den var gammal.

Ingen av ursäkterna är bra nog, och ni kan se bland bilderna hur hon ser ut. Idag lyckades vi klippa av hennes tovor i manen genom att sända henne igenom “squeezern”. Vi ska ta ut veterinären som kommer att sedera henne och lägga henne ner så att vi kan få hennes hovar verkade. Redan efter en vecka på centret har hon börjat lägga på sig mer vikt, vilket är en fröjd att se. Men hon är rädd för människor, och med tanke på hennes ålder kommer vi skicka henne till ett sanctuary så fort hon är frisk och stark.

Vi har spenderat mer tid med våra hästar ute på de två mindre sanctuaries som vi har just nu, och nu när jag har varit här och lärt känna alla mustangerna har jag insett något som jag tycker är rätt otroligt. Mer eller mindre alla hästar som kommer hit är på ett eller annat sätt blivit dåligt hanterade och kommer in med mycket problem.

Vi kan inte alltid “fixa” dem, och dessa hästar blir placerade på ett sanctuary. Vad som är konstigt är att när vi lämnar hästar som fortfarande har problem ute på sanctuaries, verkar tiden utan människors inverkan lugna dem och många av problemen minskar eller försvinner av sig själva. Ibland får jag känslan av att de förstår att vi försöker hjälpa dem när vi låter dem vara och de bara få vara hästar.

Chevez, som vi tidigare knappt kunde röra och alltid var nervös, väljer nu att komma till oss och vilja vara med oss efter att ha varit ute på våra nya marker utan att bli arbetad med. Så gör även Promise, som brukade vara aggressiv och hata människor efter att ha blivit lämnad i en box så liten att hon inte ens kunde ligga ner utan mat för en lång tid.

Det är häftigt att se hästarnas utveckling och vara en del av den, och det gör mig även mer positiv när jag ser Patchinka eftersom jag vet att vi har en chans att hjälpa henne och göra hennes liv meningsfullt igen.
/Lovisa