Ridsports distansexpert Ulf Lonäs har en hel del synpunkter på uttagningen till VM i distansritt. Läs hans kritik mot Svenska Ridsportförbundet, SvRF, här.
Två duger inte, SvRF
Den 14 augusti är det definitiv anmälan för distansritten till World Equestrian Games, WEG, 2014 i Normandie. Men då har Sverige i dagsläget bara två individuella ekipage att skicka och därmed inget lag som varit målet. Och det är med ett lag som Sverige har den klart bästa möjligheten och chansen till en bra placering och till och med medalj. Om alla ledningsansvariga gjort rätt från början hade vi troligen fortfarande kunnat haft ett lag.
Den direkta anledningen till att Sverige bara kan skicka två ekipage i stället för möjliga sju hästar och fem ryttare som man får göra stavas en skadad häst. Just detta kan ingen lastas för. Men i botten ligger också en felaktig hantering, ett felaktigt, oflexibelt och ogenomtänkt kval- och uttagningssystem och dåliga beslut. Ansvaret har, i detta fall, landslagsansvariga men även SvRF:s styrelse. Att även förbundets styrelse har del i ansvaret beror på att det handlar om WEG där kostnaderna täcks av förbundet direkt till skillnad från ett EM och ett ”vanligt” VM där distanskommitten beslutar om mästerskapsbudgeten och betalar ur sin tilldelade årsbudget. Det är alltså förbundsstyrelsen som håller i pengarna och fastställer villkoren för en biljett till ett WEG.
Den här kommentaren handlar om procedurerna runt kvalkraven, hur elit- och landslagsryttarna i distansritt har hanterats och speciellt hur man nominerade till WEG den 25 juni. Men inte om vilka ekipage som blivit uttagna och fått WEG-biljett.
Ett lag på ett internationellt mästerskap i distansritt består av minst tre och högst fem individuella ekipage. De tre bästa från varje nation som är godkända i mål och slutbesiktning bildar sedan laget, vilket alltså betyder att man inte gör någon särskild laguttagning timmarna innan start. Det är skillnad på att rida för ett lag och enbart individuellt och man kan givetvis bestämma inom nationslagen vad varje ekipage ska prioritera. Men i distansritt innebär det också att om något ekipage som man på förhand bestämt ska rida för laget inte blir godkänt i vetgate under loppet, så kan de andra lägga om taktik och täcka upp. Därför är det mycket viktig när man satsar på lagmedalj att man i god tid förbereder på rätt sätt så att man kan starta med tillåtna fem ekipage. Det har inte gjorts inför WEG 2014.
För att få starta på ett EM, VM eller WEG, krävs det att hästen och ryttaren (även i vissa fall tillsammans som ett ekipage) har klarat de grundkrav FEI ställt upp för alla internationella tävlingar och mästerskap. Inför WEG 2014 var ett av dessa att hästens måste har klarat en godkänd tävling på minst 14 km/tim inom 24 månader på samma distans som mästerskapet. Det är här man börjat med att göra fel i de svenska förberedelserna vilket redan då ledde till protester.
Distansritt är den näst största ridsportgrenen i världen efter hoppning. Frankrike har länge varit ledande nation i distansritt med cirka 15.000 distansryttare och har mellan åren 1994 och 2010 tagit medalj på alla VM utom två. De senaste tio åren har den internationella konkurrensen ökat enormt. Till WEG 2014 är det 48 nationer varav 34 har lag, 258 ryttare och 340 hästar nominerade i distansritt. Sverige hade 311 aktiva ryttare med resultat och något fler hästar, men alldeles för få två- eller trestjärniga internationella elitekipage 2013.
Svenska ekipage har ändå hävdat sig ganska väl på mästerskap från 1991 och framåt, och både seniorer och young rider-ekipage har genom åren levererat goda resultat, placeringar och lagmedaljer. Trots att Sverige många gånger fått skicka alla de FEI-kvalade ekipage som varit fräscha och möjliga vi haft att tillgå, vilket givetvis inte varit optimalt. Många stora distansrittsnationer kan ha tuffa nationella kvalkrav för en mästerskapsbiljett, men inte lilla Sverige. Till WEG 2014 (även till VM 2012) bestämde sig landslagsledningen och SvRf för tuffare svenska kvalkrav – 16,5 km/tim på en trestjärnig 160 km samt att hästen genomfört ytterligare en 160 km utan krav på hastighet eller tidsperiod. Alltså högre krav i stället för att som många gånger tidigare nöja sig med FEI:s kvalkrav. Mycket gick snett inte bara den här gången, och bara två ekipage att definitivanmäla.
Rutinerna för de svenska kvalkraven till WEG ska vara följande. Landslagsledaren diskuterar med ryttarna och ger förslag till Distanskommittén som godkänner. Förbundets tävlingssektion godkänner och står tillsammans med sportchefen bakom förslaget till förbundsstyrelsen som fastställer.
– I den här processen har ett antal fel begåtts. Landslagsledaren förde aldrig någon diskussion med ryttarna som ställdes inför fullbordat faktum. Runt hälften av landslagsryttarna skrev under ett brev till förbundet att man ville ha en diskussion vilket inte respekterades. Anledningen var att man skickat brevet med e-post och att underskrifterna inte var gjorda i form av namnteckningar, säger Kjell Westerback, som nyligen tog över som ordförande i Distanskommittén, och fortsätter.
– I brevet krävde ryttarna bland annat att man skulle satsa på laget och att de svenska kvalkraven skulle vara samma som FEI:s alltså minst en godkänd 160 km på 14 kilometer i timmen.
Några elitryttare frågade 2013 om de svenska kraven på 16,5 km/tim på en CEI*** 160 km även gällde för en stor tävling nere i Europa på 3 x 80 km över tre dagar som enligt FEI:s reglemente också är trestjärnig. Svaret blev nej, varför några avstod från att anmäla sig när man inte kunde uppfylla de svenska kvalkraven. Men WEG-uttagna Bwuagadugo och Maria Hagman Eriksson (som redan var FEI-kvalade) startade och gjorde en storartad prestation som fyra på tiden 19 km/tim. I det läget hade Sverige två fullt kvalade hästar till WEG-14. Den nu skadade Zinner och Baron Grey Star. Båda med godkända resultat från VM 2012. Då ändrades det svenska kravet att den trestjärniga ritten på 16,5 km/tim måste göras på en 160 km till bara trestjärnig, och vips så fanns det tre fullt kvalade ekipage och ett minsta möjliga lag. Vad de som ville satsa mot WEG men avstått tyckte om detta avstår jag att skriva om. Men det var inte tyst i delar av svensk distansritt om man säger så.
Det blev 2014 och tidig vår och Zinner hade skadeproblem. Då fanns det, förutom de tre fullkvalade, två rutinerade trestjärniga möjliga reservekipage på 160 km där en, Bomb Jack, var FEI-kvalad. Den andra var Ganzir vars FEI-kval var för gammalt och liksom de andra två behövde kvala på 16,5 km/tim. Bomb Jack och Ganzir grep sista chansen på SM 160 km den 31 maj. Med cirka 20 km kvar och dit ett snittempo på 16,7 km/tim snubblade Bomb Jack och gick omkull grovt. Både Cecilia och Bomb Jack krävde sjukvård, dropp, nål och tråd.
Ganzir gnetade på med Caroline som kämpade med sviterna från ett komplicerat benbrott tidigare i år. De tog guld och var FEI-kvalade, men missade det svenska kvalkravet på 16,5 km/tim med 3 minuter och 28 sekunder när de landade på 9.45,27 tim/16,4 km/tim och med i sammanhanget utmärkta 52 i puls! Bwuagadugo utgick tidigt på egen begäran för skadeproblem som direkt behandlades. Efter direktkontakt med Zinners och Bwuagadugos ryttare den 6 juni stod det klart att båda hästarna var konvalescenter eller under rehab. Ett läge där en landslagsledning lämnar all prestige inför nomineringen till WEG, garderar med att nominera två FEI-kvalade reserver och hittar en lösning på den egna kvalfrågan när man ser att reserver behövs till startanmälan (definite entries).
Nominering till mästerskap innebär inte startanmälan men man måste vara nominerad för att kunna startanmälas den 14 augusti. Varje nation får nominera tio ryttare och 14 hästar som uppfyller FEI:s kvalkrav, och man får startanmäla fem ryttare och sju hästar i distansritt. Det fanns fem svenska ekipage som kunde nomineras, och de var 25 andra nationer som utnyttjade möjligheten att nominera fler ekipage än de som senare får startanmälas.
Den 25 juni nominerades Bwuagadugo, Baron Grey Star och Zinner med respektive ryttare. Därmed hade man ett lag med meriterade hästar och ryttare men med bräckliga tävlingsförutsättningar och ingen möjlighet att sätta in reserver om något hände med hästar eller ryttare. Ganzir fick komma med på landslagslägret och uppladdningen i mitten av juni, men varken han eller Bomb Jack nominerades. Hade man gjort det så hade man haft alla möjligheter att kunna skicka ett lag, men den dörren stängde landslagsledaren och SvRf med en mycket märklig smäll i rådande läge.
– Nu ser vi konsekvenserna av detta. Självklart skulle vi fyllt upp med alla ekipage som var FEI-kvalade vid nomineringen och inte bara de som även klarat de svenska kraven. Med ett annat upplägg, så hade vi med all säkerhet haft ännu fler FEI-kvalade ekipage. Det är på mästerskapet man ska toppa hästen och inte i ett kval, säger Kjell Westerback.
Den 30 juli ställde jag två frågor till SvRf. Svaren säger mig, som bevakat svensk och internationell distansritt de senaste 28 åren, en del och ställer också frågor om hur de ansvariga hanterar svensk distansritt. ”Vad är skälen till att förbundet valde att inte nominera Ganzir ox och Caroline Franzén till distansritten på WEG 2014?”
Svar: Caroline Franzén klarade inte kvalgränsen på 16,5 km/timmen, därför är hon inte nominerad. ”Har eller ska de båda nominerade hästarna Baron Grey Star ox och Bwuagadugo ox visa att de är helt friska och utan skador i en veterinärkontroll innan ”definite entries” den 14 augusti?” Svar: De nominerade distansryttarna har haft en precamp med veterinär genomgång.
Alla som sysslar med hästar vet att det kan hända mycket upp eller ned på bara någon dag, speciellt med hästar som är eller varit skadade. Förbundets och landslagsledarens agerande och inställning verkar ha varit, att om fattade beslut inte fungerade och fick konsekvenser, så gäller beslutet och inte verkligheten. Stämmer inte kartan med terrängen, så är det fel på terrängen och inte på kartan eller den som läser kartan…
Det finns en liten poäng av rättvisa i den hållningen, men samtidigt är det förbundets uppgift att se till att skapa bästa möjliga förutsättningar inför ett mästerskap. Förbundsstyrelsen hade också haft alla möjligheter att på begäran vara flexibla och enkelt ändra (sänka/ta bort) ett fattat beslut, för en svensk tävlingsgren som visat att den kan leverera genom åren på mästerskap och utan att någon tappat ansiktet i en prekär situation.
Ulf Lonäs
Så arbetar Ridsport
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.
Följ Ridsport på