Ridskoleföräldrar – vad håller vi på med?

”Den gamla tidens ridskola är borta”, säger ridskoleveteranen Ruth Börjesson i senaste numret av Ridsport. Och kanske har hon rätt? Kanske är det detta som kallas för utveckling och marknadsanpassning? 

Man kan tycka vad man vill om det – och det gör jag – men förändring är nog tvunget om ridskolorna ska överleva i dagens verklighet. Man kan inte sitta med armarna i kors och tänka ”Så här har vi alltid gjort så det fortsätter vi med”. Nya idéer ska välkomnas – inte förkastas. Men frågan är om vi både kan äta kakan och ha den kvar, vilket tycks vara mångas önskan.

Marknadsföring av ridskolan och dess värden är viktigt. Det sitter så mycket i ridskolans väggar som folk utanför inte känner till. För hur ska de veta om ingen berättar? Här har förbundet ett stort ansvar i att ge stöd och hjälp ända ner på lokal nivå.

Det har också ett stort ansvar i att lära ut och lyfta vikten av idrottsligt föräldraansvar. Jag menar inte att vi ska sluta ställa krav på våra barn, krav är nödvändigt för att skapa ansvarstagande vuxna. Men hur ställer vi kraven och i vilka sammanhang?

– Att rida och umgås med hästar ska vara roligt, säger ryttarmamman Lorita Blom när jag intervjuar henne för papperstidningens artikelspecial om ridskolor.

Och jag håller med. När kraven upplevs som högre än vad glädjen är stor är det dags att fundera på vad vi håller på med. Då finns det ingen annan att skylla på än oss själva.

Text: Anna Carlsson-Käck