”Förbundet och dressyrkommittén behöver tänka i nya banor”

Precis som att vi vill att himlen ska vara blå, fåglarna sjunga, det ska råda fred på jorden, påläst ska husera i Vita Huset, ska dressyr vara vackert. Tillvaron är inte alltid som vi vill. Helt ärligt, det är den nästan aldrig.

Om ridtiden med din häst fick procent som en tävlingsritt skulle de flesta av oss vara själaglada för att klara alla klassers hygiengräns 64 procent. Vi strävar alla i vår ridning efter en självbärig häst i balans som går för lätta hjälper med god kontakt i en lämplig form. I det här sammanhanget är det mycket få av oss, landets dressyrryttare, som är medlemmar i 80-procentsklubben. Det vill säga de av oss som vid fyra av fem ridpass når perfekt harmoni med sin häst. Dressyr är svårt, utmaningarna är olika för alla. En rak medellinje i jämn takt är oöverstigligt för någon – övergången piaff-passage ställer till det för en annan duo.

För några år sedan hyste jag en stor oro för hur många som skulle vilja börja tävla dressyr, det gör jag än mer i dag. Helt krasst, det tar lång tid, kostar rätt mycket, du rider bara hälften så bra på tävling som hemma, protokollet är i många fall mycket nedslående och du åker rätt sällan hem peppad att ta nya tag. I dag har vi dessutom en annan dimension.

Säg att du trots allt är lite nöjd med din och hästens insats. Glad i hågen lägger du ut en film på Instagram eller Facebook på vad du och din partner åstadkommit. Det kommer en del hyggliga hejarop, men det kommer en hel del dräpande kommentarer också. Är det inte utrustningen så är det formen, din sits eller något annat som misshagar.

Dressyr är svårt. Det tar en livstid och ibland mer att bemästra det. Samtidigt är det en underbar utmaning. När du når dina 100-procentiga om än mycket flyktiga ögonblick – en långsida med rätt gung, en övergång som blir perfekt med energi och rörelse framåt – då slår dressyr och samspelet med din hästpartner till och med sex. Eller är det bara medelåldern som talar?

Inför årets tävlingssäsong önskar jag mer positivt arbete för att främja dressyren och värva nästa generation ryttare. Kanske också behålla dem som nu tvekar om att fortsätta. För att få det på banan behöver SvRF och dressyrkommittén tänka i nya banor. Börja med att öppna upp och bjuda in i stället för att köra kvar i gamla spår. Gå före i välfärdsdebatten i stället för att ducka och skuld-belägga ryttare, så som präglade slutet av 2016.

Kim C Lundin

Det här är en krönika, en personligt skriven text. Skribenten själv står för åsikterna som framförs i krönikan. Texten  publicerades första gången den 23 februari 2017 i Ridsports pappersutgåva nr 4-2017.