Ridsports Jenny Schwieler Staaf säger sin åsikt om "Allan - den bevingade hästen"
Ridsports Jenny Schwieler Staaf säger sin åsikt om "Allan - den bevingade hästen"
Foto: Jenny Schwieler Staaf/SVT

Så är filmen om All In

Kommentar  (Spoilervarning) Ridsports Jenny Schwieler Staaf har tittat på "Allan - den bevingade hästen". En snygg film där man sugs med och lever sig in hos familjen Fredricson. Men filmen har också vissa brister.

Hypen kring "Allan - den bevingade hästen" har varit stor i ridsportkretsar. Här på tidningen Ridsports webb har vi skrivit flera artiklar om filmen långt innan den gått att se. I går var det smygpreminär på SvtPlay. I morgon tisdag sänds den för första gången på Svt1. Jag har tittat på filmen och berättar här om den från mitt perspektiv.

Jag har aldrig träffat vare sig Peder Fredricson eller All In i verkligheten. Däremot har jag i årtionden läst om Peders framgångar på hästryggen - utan att särskilja honom speciellt mycket från andra elitryttare. Men efter TV-serien "Ryttareliten" har Peder och de andra medverkande hamnat i en helt annan dagar. Familjen Fredricson bjöd där frikostigt in tittarna rakt in i vardagen vilket gav en känsla av att man numera nästan känner dem personligen.

Både serien "Ryttareliten" och filmen om All In har Lisen Lindahl som producent. Därför är det inte så konstigt att "Allan - den bevingade hästen" följer Ryttarelitens fotspår. Man sugs in i vardagen hos Peder och hustrun Lisen. Att barnen har indiantält i vardagsrummet, att All In dansar iväg när Peder ska sitta upp och att Lisen absolut inte vill hålla i hästen efter en hoppklass "ifall det kommer några med trummor" gör att man närapå känner sig som hemma. Dessutom berättar Peder och Lisen så kärleksfullt om den krångliga hästen att det är omjöligt att inte fatta extra mycket tycke för All In (alltså ännu mer än man gjorde innan).

Peders yrkesskicklighet hade jag stor respekt för redan innan filmen. Nu är den ännu större. Att se hans tålmodiga arbete med en så egensinnig häst är imponerande. Men ännu häftigare är det att få se den respekt Peder själv visar för sitt eget team. Grevlundas personal får ta mycket plats i filmen, man förstår att Peder känner en stor tacksamhet för dem. Hästskötaren Malin Henlöv är viktig - hon har med all säkerhet stor betydelse för Peders framgångar. Och inte minst är det fint att se stödet makarna Fredricson visar gentemot varandra. Peders hand på Lisens rygg vid en snabb passage - utan att det egentligen behövs - värmer i hjärtat.

Det är snyggt filmat, flygbilder och närbilder varvas med en del privat material. Effektfulla rörelsebilder med sekvenser i slowmotion ger tittaren en bättre insikt i rörelsemekaniken hos All In - man får själv en större möjlighet att uppfatta den där enastående hopptekniken som Peder beskriver i filmen.

Det är en film jag blir glad över. Och jag känner till och med en stolthet på något sätt efter att ha sett den. Jag kan liksom inte sätta fingret på den där stoltheten, men det är väl det att vi håller på med samma grej - om än på väldigt olika nivåer - och att Peder på något sätt representerar oss alla som håller på med hästar. Hans framgång känns som allas vår framgång.

Filmen har dock en del brister. Ett irritationsmoment är de inlagda gnägg-ljuden i tid och otid. Att tittarna ska tro att en gäspande häst ger ifrån sig en gnäggning ger lite obehagskänslor.

Att man inte får se några filmklipp från OS, själva slutklämmen, stör helhetsintrycket. Tjusiga stillbilder visserligen från Ridsports eminenta fotograf Roland Thunholm, och live-ljudklipp på svenska. Men nog hade man velat återuppleva medaljhoppningen in action?

Efter triumfen med OS-silvret avslutas filmen ganska snabbt med en förhoppning om OS 2020. Vi som följt Peder och All In efter Rio tycker nog att det fattas lite i det där glappet från silverbragden fram tills nu. Inte minst triumfen för ridsport-Sverige när Peder fick ta emot Jerringpriset efter OS-prestationen med All In.

En väldigt betydelsefull detalj tas inte heller upp: All Ins operation bara några månader efter Rio.

I filmen får vi höra om All Ins upprepade kolikanfall, och de bekymmer dessa kan ställa till. Men att denna fantastiska häst lyckades ta OS-medalj trots att han led av en kompicerad åkomma (mjält-njurbandsupphängning) - är inte det en helt unik prestation som borde ha nämnts i filmen? 

Trots ovanstående brister kan jag absolut tipsa om att se filmen. Du hittar den här fram till den 18 april 2018.

Det här är en krönika, en personligt skriven text. Skribenten själv står för åsikterna som framförs i krönikan.

Läs mer:

Söndag morgon 06.00 - premiär för filmen om All In