”Något har hänt – och det mest påtagliga är Fredrik Bergendorff”

Efter Sara Algotsson Ostholts OS-silver 2012 tog Sverige lagsilver av bara farten på EM i Malmö 2013. Sedan hände något… I minnet från VM 2014, EM 2015 och OS 2016 finns andra saker än silverglans; trista svenska sortier från den inledande hästbesiktningen, kravlande i lera och en konstig, desperat stämning i jakten på ett OS-kval.

Minnet från Strzegom är något annat. Där var det svenskar som började med att leverera personbästa i dressyren, fick den svåra terrängen att se lätt (nåja…) ut och som höll ihop tills sista ekipaget var över mållinjen i hoppningen. Dessutom som enda land med alla sex ekipage kvar i tävlingen till slutet.

Något har hänt. Och det mest påtagliga är en ny förbundskapten i Fredrik Bergendorff. I vintras tog han över ett tilltufsat och frustrerat gäng – de VISSTE att de kan, att de har mer att visa än vad de har gjort de senaste åren.
 
För den som inte är med i de innersta cirklarna är det svårt att veta exakt hur Bergendroff har lyckats vända skutan på så kort tid. Jag vill dock lyfta följande aspekter:

• Den mentala tränaren/coachen Jon Pitts. Jag såg honom cykla runt terrängen enskilt med de svenska ryttarna. Det är rimligt att anta att han har något att göra med den skärpa som de svenska ekipagen visade.

• Den förra förbundskapten Staffan Lidbeck har vant ryttarna vid att tugga i sig höga krav och att det inte är en mänsklig rättighet att få vara med i ett landslag.

• När Niklas Lindbäck hade en av världens bästa fälttävlanshästar genom Mister Pooh, tror jag att både han och landslagsledningen var lite för sugna på en individuell medalj då och då. Nu har rutinerade Lindbäck vuxit till en riktig lagspelare – vilket syntes redan på EM i Blair 2015.

• Sammansättningen av landslagsledningen med veterinär Lisa Lidbeck, som har varit med ett tag, i kombination med ny energi – inte minst genom Viktoria Carlerbäck som utförde sitt uppdrag som Bergendorffs högra hand med massor av entusiasm.

• Hög nivå på ekipagen utanför laget tvingar dem i laget att vara på tårna – en svensk medaljör som slår sig till ro och är nöjd kommer att få maka på sig.

Det är i och för sig inte så svårt att gå uppåt från det läge som Sverige har varit i. Men känslan i Strzegom var mer än vändningen vi väntat på – det var känslan av ett hungrigt och kompetent gäng som bara är i början av någonting.

Detta är en krönika, en personligt skriven text.
Skribenten själv står för åsikterna som framförs i krönikan som publicerades första gången den 24 augusti 2017 i Ridsports pappersutgåva nummer 16-2017.