Kim C Lundin: ”Svensk dressyr tål att visas upp”

Sedan ett år känns det som om det finns ett påtagligt parallellt universum inom dressyren som existerar jämsides med mitt eget universum. Vi har alla vår egen världsbild, vi ser i viss mån alla vad vi vill se. För att utmana sin egen lins gäller det att kika in på andra discipliner, titta tillbaka på sin egen och rannsaka sig själv. Är jag hemmablind, har ögat vant sig vid vissa saker, är jag för tolerant mot sådant andra kan betrakta som avarter. Jag har ägnat mycket tid och energi åt att göra just detta. För att vara säker. För att fortsätta vara säker på att jag, idag som förr, har falköga på när hästar de facto mår dåligt. Och ja, jag har fortfarande en stark och tydlig inre kompass för det.

Det jag ser inom dressyren på värmning och på banan är att de senaste fem åren så har ALLT blivit bättre. Inte perfekt, inte fläckfritt men helhetsbilden är mer harmonisk, det är bättre ridning och det är färre stressade hästar. Det sker fler utrustningskontroller, det är en större medvetenhet på ett bra sätt om träningsupplägg, vad är lagom och vad är för mycket. Det blir stadigt allt färre verkligt feta dressyrhästar, ett väl så allvarligt välfärdsproblem. Även internationellt är det stor skillnad på en framridning i dag och för fem år sedan. Är det då perfekt, nej, men i det stora hela väldigt mycket bättre.

Kom då denna utveckling som ett mirakel genom bildpubliceringar och uthängningar på sociala media? Nej, definitivt inte. Den kommer genom att ryttare idag tränar mer, försöker göra mer rätt än fel, är ambitiösa. Och framför allt, har sin hästs bästa för ögonen. Låt ingen inbilla er något annat. Även om faktiskt SvRF:s sportchef i ett famöst tv-klipp för Aftonbladet tv gjorde sitt bästa för att klandra svenska dressyrryttare. Många i SvRF:s ledande positioner har lagt sig på rygg och visat strupen för nätdreven i stället för att stå upp för ryttare.

Gör ryttare fel på en tävlingsplats ska de ha en reprimand där och då, det ger effekt, det ger grupptryck som bekant är mycket effektivt.  Jag kommer att fortsätta att rikta min kamera mot verkliga missförhållanden och publicera dem i media – inte på sociala medier. Men nu får dressyren sluta huka, det finns dåliga incidenter att ta tag i.

Jag tror på Sveriges ryttare, jag tittar gärna på när de rider, jag vågar åka hem till dem oannonserat vilken dag i veckan som helst. Svensk dressyr tål att visas upp.

Detta är en krönika, en personligt skriven text.
Skribenten själv står för åsikterna som framförs i krönikan som publicerades första gången den 10 augusti 2017 i Ridsports pappersutgåva nummer 15-2017.