Betet bäst under vår och försommar

Det är svårt att veta exakt vad hästarna får i sig på betet. Näringsinnehållet beror på så många olika saker, och flera av dem förändras över tid, en del mer eller mindre dag för dag. Men det finns ändå en del grundläggande kunskap om bete, näringsinnehåll och hästars ätbeteende som gör att vi som hästägare kan anpassa så att det blir så bra som möjligt för våra hästar.

Det finns två huvudtyper av bete: naturbete och åkermarksbete. Åkermarksbetet finns på anlagd åkermark, naturbetet finns på mark som inte är bearbetad för odling. Naturbetet är generellt magrare än åkermarksbetet.

En annan viktig faktor för betets näringsinnehåll är i vilket växtstadium det är. Ett spädare gräs är mer näringsrikt än ett som är mer vedartat.

Mest näring är det i betet när det är lägre än cirka 15–20 cm högt och innan det har bildat vedartade stjälkar eller gått i ax. Det är också i den höjden som tillväxten är som störst, det behöver komma ner solljus till marken för att gräset ska växa. Blir det för högt och tjockt stannar tillväxten av.

Torka sänker näringsvärde

Lagom mängd fukt gör att gräset växer och blir näringsrikt. Torka gör att näringsvärdena sjunker. Allt detta sammantaget gör att det är relativt lätt att se att näringsvärdet bör vara som högst under vår och försommar för att sedan sjunka under högsommar och sensommar. Men en regnperiod under sensommar eller tidig höst kan ge betet en ny skjuts. Värdena kan då dra i väg och bli lika höga som på ett vårbete.

De allra flesta hästar som tränar och tävlar, även upp till högre klasser i hoppning, får i sig tillräckligt med både energi och protein på ett naturbete. Detsamma gäller för dräktiga ston. För trav- och galopphästar i tävlingskondition behövs ett bra åkermarksbete.

Det digivande stoet har ett mycket högt proteinbehov under de tre första månaderna. Naturbetet klarar av att förse henne med vad hon behöver under försommaren, men under högsommar och sensommar räcker det inte riktigt till. Ett bra åkermarksbete fungerar under hela sommaren.

De allra flesta hästar får i sig tillräckligt med mineraler på bete. Behovet av natrium kan de oftast själva reglera med hjälp av en saltsten, men om de tränas hårt och svettas mycket kan det vara nödvändigt att ge extra salt. Spårämnet selen är det däremot brist på i svenska marker och därför täcker betet inte behovet.

Lagom är bäst

En förutsättning för att betet ska vara bra för hästen är förstås att den äter lagom mängd med bete. Normalt betar en vuxen häst cirka 2,2 procent av sin kroppsvikt i torrsilage (TS) under ett dygn. Ett digivande sto kan beta upp till 3 procent av sin kroppsvikt i TS.

Då TS-halten i bete är så låg som 20 procent innebär det alltså att en digivande häst på 500 kilo äter så mycket som 75 kilo bete per dygn. För de flesta hästar är ett naturbete att föredra, då det är mer näringsfattigt och oftast inte lika effektivt att beta av som en odlad betesvall. Det uppmuntrar dessutom till mer rörelse.

Betet i siffror

Bete innehåller mycket vatten. Torrsubstansen (TS) är ca 20 procent. Fyra kg bete motsvarar alltså ca ett kg hö, som har en TS på ca 80 procent.

Energi/kg TS ca 10–12 MJ
Protein/kg TS förvuxet bete 50–75 g srp
Protein/kg TS ej förvuxet bete 100–170 g srp

Bete som är kort och inte har gått i ax innehåller alltså mycket protein i förhållande till energi – något som är bra för framför allt fölston och unghästar. Bete med stjälkar och ax har en energi/proteinkvot som är lagom för de flesta vuxna hästar. 

Denna artikel är hämtad från tidningen Ridsports pappersutgåva där den publicerades första gången den 27 april 2017.