Se upp för giftiga gula blommor

I all litteratur kring växter som kan vara giftiga för hästar, omnämns stånds (Senecio jacobaea) som en av de allra giftigaste. I färskt tillstånd är växten oaptitlig och därför är inte risken stor att hästarna äter den så länge det finns tillräckligt med bete (Läs Ridsports reportage om hästen Flinkur som dog av stånds här). Men i torkat tillstånd mister stånds sin beska smak, medan toxiteten består.

Det innebär att om hästarna galopperar igenom en samling stånds på betet och bryter av stjälkarna, kan de bli förgiftade om de senare äter av det torra växtmaterialet.

Gräv upp och bränn

En annan stor fara med stånds är att den kan sprida sig in i vallar och komma med i hö eller ensilage. Därför bör man ta bort den på sina marker.  Detta sker genom att hela växten grävs upp och bränns (använd handskar). Så nytt vallfrö på området.

Vid ståndsförgiftning i kronisk form uppträder inte symtomen förrän hästen ätit av växten under flera veckor. Giftet ansamlas i levern, vilket efter en tid ger viktnedgång, aptitlöshet, okoordinerade rörelser, planlös vandring och ett typiskt tillstånd då hästen vacklar omkring som om den vore drogad.

Akut förgiftning är mer sällsynt men visar sig i kolik eller diarré, aggressivitet, förstorade pupiller och ökad hjärtverksamhet.
Dödligheten är hög hos ståndsförgiftade hästar, men de som kommer under snabb behandling kan klara sig. Konvalescensen kan bli lång.

Andra giftiga gula blommor

Smörblomma (Ranunculus acris, R lingua) är allmänt förekommande på betet. Hästar ratar dem i regel, men om en häst äter stora kvantiteter kan den få kraftig salivutsöndring och inflammation i munnen. Kramper med dödsfall har förekommit. I torkat tillstånd försvinner det aktiva giftet, så smörblommor är riskfria i hö. Ensilage behöver lagras minst två månader för att giftigheten ska avta.

Johannesört (Hypericum spp). Hela växten är giftig och kan ge fotosensibilisering och kraftigt nedsatt allmäntillstånd med diarré, feber, viktförlust och nervförlamning. Allvarliga förgiftningsfall har förekommit i Storbritannien, mer sällan dödsfall. Giftigheten avtar till cirka 20 procent vid torkning.
Renfana (Tanacetum vulgare L) hör till de växter som hästar kan utveckla begär efter och äta mycket stora mängder av. Blödning och inflammation i mag-tarmkanalen, kramper samt kastning hos dräktiga ston är några av symtomen.

Fler växter att ha koll på, fast de inte är gula

Sprängört (Cicuta virans) trivs vid dammar, diken och strandängar. Hela växten är mycket giftig, med störst koncentration i roten. Giftverkan minskar inte vid torkning. Rot och stjälk är aptitliga och risken för för-giftning är stor längs torrlagda stränder eller vid dikning. Gifter verkar snabbt, oftast hittas hästen död på betet.

Falsk palsternacka (Pastinaca sativa) kan ge brännblåsor över hela kroppen om hästen rullar sig i dem samt på huvud och ben vid beröring i samband med bete.

Läs mer: På SVA:s hemsida www.sva.se finns mer information om växter som är giftiga eller oönskade i betesvallen.

Artikeln publicerades första gången den i pappersutgåvan av Ridsport den 6 juli 2017.