Del 2: Hingstar och ston i samma flock

Stona leder, vårdar och uppfostrar
Det är vanligt att hingsten knyter nära band till ett särskilt sto, som han kan leva med i många år. Han lever i symbios med henne och står ofta intill henne när han vilar. Detta ledarsto blir flockens fasta punkt; det är hon som har erfarenheten och letar upp nya betesplatser. Hon upprätthåller också ordningen bland såväl livliga unghästar som bland de andra stona. Det är oftast detta sto som tar initiativ till förflyttning och går i täten, medan övriga hästar går i en lång rad efter henne. Hingsten är placerad sist, för att kontrollera att alla hänger med.

Tuff ledarstil. Det lär finnas fall där ett ledarsto har hjälpt en skadad hingst att upprätthålla hans status inom flocken tills han var fullt återställd och vid full vigör igen. På samma sätt kan ett ledarsto kuscha en unghingst som tar över hjorden efter den gamle. Robert Vavra observerade hur ett ledarsto var rejält tuff i sin behandling av en unghingst och hotade honom på olika sätt. Hon körde även bort honom från vattenhål och bra beten.
Det finns i regel en kärna av ston som stannar inom familjegruppen, men ibland tillkommer något enstaka nytt sto från någon annan flock.

Fölningarna sker oftast mellan midnatt och gryning, eftersom det är en tidpunkt då flocken vilar och det är lugnt. Stoet behöver då inte riskera att övriga ger sig iväg utan henne.

Under de första timmarna efter fölningen försöker stoet hålla sig själv och fölet borta från kontakt med andra hästar, så att hon kan nosa igenom fölungen ordentligt. Det är för att hon ska kunna skilja den från andra föl och veta vilken som är hennes. Dessutom lär sig ungen på detta sätt vem som är hans mamma, detta är ingen medfödd kunskap, utan nyfödda föl är beredda att följa första stora rörliga ting i sin närhet.

Så snart fölet kommit på benen och etablerat kontakt med modern håller det sig intill henne. Med sina långa ben kan det galoppera fort och hänga med henne om det skulle krävas. Föl är ”följare” och lever mycket nära modern i flera månader, vilket skapar starka band dem emellan.

Under den tid fölet diar håller sig modern alltid inom synhåll. Fölungen tillåts visserligen att avlägsna sig allt längre sträckor från henne, men hon är alltid medveten om var den befinner sig. Hon kan ha viss hjälp av att någon eller några av fölets mostrar också håller ett öga på det, och kan ingripa om det skulle förirra sig iväg för långt.

Alla vuxna hästar upprätthåller gränserna för fölens och unghästarnas beteende, så att de inte tar sig för stora friheter. Detta sker i första hand genom hot som bakåtlagda öron, visade tänder eller en lyft bakhov. Det ska dock mycket till innan hotet verkställs.

Härmning. Det är genom att observera modern och härma henne, som fölungen lär sig att leva som en häst. Den smakar på gräs och dricker vatten för att hon gör det och observerar vilka signaler hon använder mot andra flockmedlemmar.
Detta kan man tydligt se också bland tamhästar, särskilt hos föl till ranghöga ston. Så snart fölet lärt sig att göra en likadan hotfull grimas som modern får det andra hästar – även vuxna – att vika undan!

Avvänjning sker vid cirka nio månaders ålder i den frilevande flocken. De unga stona fortsätter att intressera sig för vad modern har för sig, även efter att de är avvanda. De tittar nyfiket på vid betäckning och fölning och blir upphetsade och upprörda av allt det nya som sker.

Likaväl som att 1- och 2-årsstona håller sig i närheten och tittar på när deras mödrar fölar, håller de äldre stona ett vakande öga på ungstona när dessa ska föla första gången. Om något går på tok i samband med fölning; att stoet dör eller inte klarar av att ta hand om det, händer det att något av de andra stona tar över och ger det di. Förmodligen för att det ligger i flockens kollektiva intresse att föl överlever.

Vänskapsband. Det händer ganska ofta att två ston knyter mycket nära vänskapsband med varandra. Sådana ston betar gärna alldeles intill varandra, vilar ihop och kliar varandra. Deras föl blir också bästa vänner.
Tecken på djup vänskap är att en häst vilar huvudet över den andres hals. Man kan också se att två hästar som trivs tillsammans tillåter sig att verkligen slappna av i varandras sällskap – de står med öronen lite lätt utåtvridna, hela nospartiet är slappt och mjukt och ögonen hålls lätt slutna. Båda hästarna utstrålar avkoppling.

Vavra observerade dock att det samtidigt fanns en del äldre ston som verkade trivas bäst för sig själv och alltid höll sig på behörigt avstånd från resten av hjorden, både när de betade och vilade. De var ”sig själva nog” och höll viss distans till övriga, utan att för den skull verka bortkörda.

Flocklivet kan skifta. Även om hästflockar i stort fungerar på ett visst sätt, finns undantag. De studier som gjorts har skett på hjordar av förvildade tamhästar på begränsade områden. Deras liv kan skilja sig lite åt. Till exempel ägnar sig vuxna Camargueston knappt alls åt att putsa varandra, medan det är en viktig del av det sociala umgänget mellan de andalusiska stona i Spanien. Gemensamt är dock att ston spelar en viktig roll för uppfostran inom flocken.

Naturlig uppvaktning
Det är nästan alltid stoet som tar kontakt med hingsten, genom att söka upp honom när hon börjar blir brunstig. Kontakten inleds vanligen nos-mot-nos och fortsätter med att hingsten för huvudet längs sidan på stoet, nyper lite i frambenen och nosar vidare mot flank och bakdel. I brunstens inledningsfas kan stoet visa lätt aggressivitet, vilket verkar göra hingsten ännu mer intresserad. De har intensiv kontakt med varandra, närmare hundra gånger per dygn.

När stoet väl kommer i högbrunst, vidtar mer uppvaktning; hingsten plockar med varsamma läppar kring hennes läppar och längs hela sidan på ansiktet, fortsätter sedan att med tänder och läppar bearbeta stoet på halsen och manken, i flanken och längs bakbenen.

Uppvaktningen gör stoet mottaglig så att hon ställer upp sig för hingsten med sänkt rygg, breddade bakben och lyftad svans. När hingsten stigit upp på stoet tar han ett stadigt tag i hennes manke med tänderna.
Efter slutförd betäckning kliver stoet framåt så att hingsten kan glida av hennes kropp.

Nästa del av Hingsten och stoets roller publiceras på lördag.
Läs också del 1.