Harmoni och respekt ger lugna hingstar

Sigrid Bergåkra är uppvuxen med hingstar. Hennes pappa hade nordsvenskar och ardenner som han jobbade i skogen med, och i Västergötland, där hon spenderade sin barndoms sommarlov, hade hennes farbror welshuppfödning med hästar som Eklunds Jesper och Eklunds Anjo.

För Sigrid var det naturligt med hingstar, liksom nu hennes döttrar växer upp med hingstar omkring sig.
– Precis som man ska ha säkerhetsbälte när man åker bil, så ska det vara säkert när de rider. Men i stället för att de ska hittar utmaningar i andra samhällsskikt, med partyn och droger, lever vi i en jättehäftig värld, där de får prova rida storhäst och rida mammas hingstar. Det är som en adrenalinkick, säger Sigrid.
Men då sker det förstås under säkra former. Sigrid ska ha ridit hingsten innan så hon känner hur den känns för dagen, den ska vara rastad och avspänd, då kan hon låta döttrarna provrida.
– Men det är en fingertoppskänsla, och man ska känna hingsten, men framför allt veta att barnen är duktiga och har bra balans.

Men nog höjdes ett och annat ögonbryn när Sigrids dotter Cecilia, 13 år gammal i fjol, red familjens egen uppfödning Bergåkras Amaranth i hingstklasserna på Flyinge.
– Vi lusläste TR innan, men vi hittade inga regler som sade att hon inte kunde rida. Den enda regel vi hittade var att man inte fick vara under 18 år för att leda en hingst. Så då kom vi överens om att mamma leder, Cecilia rider.
Sigrid kontaktade också Swedehorse och berättade att de hade för avsikt att låta Cecilia visa Amaranth.
– För mig som tränare är det viktigt att kunna visa att en 5-åring inte ska gå med press. Den ska bära sig i naturlig form och inte behöva så mycket tryck att det blir flashigt.

Levande känsloliv
I stallet på Bergåkra i Söromåsen i Hälsingland finns tre godkända hingstar. Förutom Bergåkras Amaranth rider Cecilia två ponnyhingstar som står på gården. Dessutom finns även hingsten I Do Kiss, ”Kissen”, som Cecilia har kvalat till junior-SM med, samt flera unghingstar i varierande åldrar.
– Har man ett avelsföretag är det ston och hingstar som gäller, valackerna säljer vi, säger Sigrid.
För henne är ston och hingstar nästan samma sak, och mest intressant att jobba med.
– De har ett väldigt levande känsloliv – på gott och ont.

Men alla går inte att ha kvar som hingst, de måste ha temperamentet med sig. Och mår de inte bra som hingst är det bättre att kastrera dem, säger Sigrid.
– Det går inte om de faller ut och blir magra för att de är stressade eller väver för att de har så mycket hormoner i kroppen. De måste kunna äta ordentligt och de måste kunna vara ute i hagen, det är A och O. Klarar de inte av det, och klarar de inte att vara på en tävlingsplats utan att bli stressade, då ska de inte vara hingst.
Inte särskilt förvånande tycker Sigrid att det är svårare att ta över en hingst efter någon annan, jämfört med att ha dem från föl.
– Det tar ett år att lära känna dem. Men det går att få respekt, även om det tar en stund. Och man ger sig inte ut och tävlar det första man göra. Det är hemma man har verkstaden, och det är väldigt viktigt att ha en lugn och skön verkstad. Att man ger det tid och att man inte ger sig ut och tävlar direkt, utan ser tiden an när hingsten är redo för det.

Kroppspråket viktigt
På Bergåkra går hingstarna i trähagar med eltråd. De står i stallet, i öppna boxar, med valacker och ston. De hör varandra, de ser varandra, och framför allt, de känner lukten av varandra. Just lukten är ett sinne som hingstar använder mycket.
– Sedan tror jag att den äldste hingsten, som hos oss är I Do Kiss, håller de övriga nere i rang lite, även om de inte träffas i hagen. Men de märker direkt om Kissen är borta och tävlar, då börjar rangordningen ifrågasättas.
Det är med kroppsspråket man visar vem som är högst i rang, och Sigrid har själv fått uppleva hur viktigt det är.
– Tre gånger, då jag har varit gravid. Det blev skillnad på hingstarna också, och det var inte så att de blev snällare. Man är lite rädd om magen och försöker ta det lite försiktigare – och de märker det direkt och försöker ta lite mark.

Om någon Sigrid inte känner frågar vad hon jobbar med, svarar hon att hon är tränare och rider dressyr, och då brukar hon få lite menande leenden.
– De tror bara jag är en snäll och vän liten tjej. De skulle bara veta, säger Sigrid.
Att dagligen hantera hingstar, med den pondus det innebär, gör att hon också märkt att hon genom åren tappat blygheten för auktoriteter. Att träffa företagsledare och högt uppsatta tjänstemän är inte något som bekommer henne längre.

Se  bakom hörnet
Säkerhetstänket är helt annorlunda med en hingst jämfört med en valack eller ett sto.
– Tålamod, lugn och koncentration är måsten. Tappar man koncentrationen är det farligt med hingstarna. Och man måste ha framförhållning och se vad som väntar runt hörnet.
Det är något som även Sigrids döttrar får inpräntat i sig.
– När hingstarna börjar toppa öronen – det är inte bra. Då har de spanat in något. Då är det skänkel på, skänkel på, så att de ger efter. De går inte att lita på, och de rår inte för det. Speciellt lukt är ett viktigt sinne, det går på ett ögonblick och då kan det smälla direkt.

På tävlingsplatsen gäller det att ta ansvar för sin egen plan, det går inte att lägga det ansvaret på andra. Att ridbanan är nymockad kan underlätta, liksom att inte gå i närheten av ett sto som kissar.
Sigrid transporterar hingstar och ston i samma lastbil till tävlingar. Ett trick om en hingst har det besvärligt med doften från ett sto är Vicks. Lite Vicks i näsborrarna under transporten kan göra att de inte känner stodoften på samma sätt.

Ser Sigrid i övervakningskameran att det händer något hos hästarna, får hon hitta en parkeringsficka för att kunna stanna lastbilen och själv gå in till hästarna och säga till dem. Hon kan inte skicka någon annan, det är hon som är hingstarnas chef, och de lyder inte andra på samma sätt. Och det är inte några stora åthävor som behövs. Det räcker med att hon sträcker upp ett finger för att de ska veta att de måste tagga ner.  

Måste veta sin plats
Sigrid tror inte våld löser några konflikter.
– Generellt tror jag inte på att vara smått ogin, slå dem i huvudet och skrika, hålla på med spö och kedja eller longera hårt inspänd, de där avarterna tror jag inte på. Börjar man rycka i kedjor och slå dem i huvudet får man hästar som blir skygga. Slår man en hingst som gnäggar lär de bli stökiga nästa gång de gnäggar, då är de rädda att bli slagna igen. Det är bättre att få dem att förstå att de får låta, men de måste ändå vara på jobbet. De får inte slå med frambenen och stegra sig, man måste låta dem få vara hingstar, men de måste veta sin plats.
Men gör de något dumt, och det är ett ögonblicksverk, då måste bestraffningen komma omedelbart.
– Och man måste mena det. Man får inte vara rädd att gå i klinch, och man kan inte ge sig in i en diskussion om man inte vet att man kommer att vinna.

Sigrids goda råd

• Tålamod, lugn och koncentration är måsten. Förekom hingsten och läs signalerna med konsekvens.
• Det måste finnas en chef, och det är du. Du är högst i rangordningen i alla lägen.
• Ömsesidig respekt och förståelse för djuriska drifter.
• Ta själv ansvar för hantering och upplägg på framridningen med mera på tävlingsplatsen.  
• Lukten är ett viktigt sinne hos hingsten. Reaktionen kan vara helt olika vid till exempel brunstdoft eller annan ranghög hingst, så ta inte för givet att hingsten är ”lika snäll som hemma”.
• En nymockad ridbana kan vara bra för att hingsten ska slippa störas av lukter. Se till att trailern är urtvättad och att täckena är rena. Lite Vicks i näsborren kan få hingsten på andra tankar en kort stund.
• Hjälm, handskar och utrustning i gott skick är självklart.

Text och foto: Christina Bodén