Vad är egentligen ridbarhet?

Att beskriva ridbarhet är precis som att beskriva skönhet, det ligger i betraktarens öga – är beroende av vem man frågar. Alla ryttare pratar om ridbarhet, men menar vi samma sak?

Det kan bero på vilka krav vi ställer på våra hästar när vi rider. För en skogsryttare som rider mycket i terrängen kan en ridbar häst vara den som är lugn och snäll och uppför sig väl, som inte skenar eller bockar vid uteritter. Samtidigt vill en professionell tävlingsryttare, som kan kanalisera energin, ha nerv och känslighet för att kunna ha en osynlig kommunikation och rida med fina hjälper.
– Vi har alla olika syn på ridbarheten. Inte ens alla Grand Prix-ryttare vill ha samma sorts hästar, säger uppfödaren Ulrika Jacobs.

Fälttävlansryttaren Sara Algotsson Ostholt vet vilken känsla hon söker i sadeln.
– För mig är en häst ridbar när gas och broms fungerar, när hästen är samarbetsvillig, arbetsglad och går över ryggen och har bakbenen med sig.
– Hästen ska ha en ärlig framåtbjudning, vilket inte är detsamma som att vara pigg. Den måste ha samarbetsvilja och tycka om att arbeta. Den måste ha gå-vilja. För att komma till Grand Prix måste hästen ha jättemycket energi, bjuda framåt och vara känslig för ryttarens hjälper, säger dressyrryttaren Anki Tifelt.

De flesta ryttare verkar vara överens om att hästen är ridbar när den går i balans och accepterar hjälperna, är påverkbar och reaktiv. Dessutom vill man se samarbetsvilja och arbetsglädje. Hästen ska vilja arbeta med ryttaren.  

Medfödd ridbarhet
Dagens moderna sporthästar har ofta de exteriöra och mentala förutsättningarna för hög ridbarhet. De gör det lättare för ryttarna, så vi kan säga att ridbarheten delvis är naturlig och medfödd, som ett resultat av målmedveten avel.

Därtill lägger vi ryttarens insatser, hur hästen tränas, hanteras och utbildas. En unghäst som får dåliga erfarenheter blir ofta mindre arbetsvillig än den som redan från början blivit korrekt utbildad.
– Grunden för en god ridbarhet lägger man redan när man börjar hantera den unga hästen, poängterar säger Torsten Pehrsson.
– En skicklig ryttare vet hur man agerar på marken, så att hästarna blir väluppfostrade och lär sig att underkasta sig människans vilja. Hästen måste acceptera och ha förtroende för människan som ledare.
– Om inridningen inte är lyckad är förutsättningarna dåliga för att få en bra ridbarhet, bekräftar hoppryttaren Henrik von Eckermann.

Temperament och karaktär
Hästens temperament och karaktär påverkar hur den ska tränas och vilken ryttare som passar den bäst. Olika ryttare föredrar olika temperament, även inom samma disciplin.

Karaktären är individuell och bara delvis ärftligt betingad. Många berättar att de ridit helsyskon som varit totalt olika i sin inställning till ridning.

Hästens karaktär ger också att den antingen är mer undergiven eller mer dominant, vilket ställer olika krav på ett tydligt och stringent ledarskap. När ledarskapet är oklart kan det ge sämre ridbarhet, vilket kan visa sig på olika sätt, exempelvis genom bristande bjudning och samarbetsvilja.
– Istadiga hästar är jobbiga att rida på, säger Anki Tifelt.
– Vissa är istadiga för att de har problem med att acceptera ryttaren som ledare. Om ryttaren inte är mentalt stark ska den ha en häst som inte är alltför dominant, för då kan det bli problem.

 Ulrika Jacobs tror att temperamentet spelar störst roll för ridbarheten.
– När hästen är tjurig och vrång och blir trög för skänkeln tycker jag att ridbarheten dålig. Den får inte knyta sig mot ryttaren. Då får den hellre springa iväg och slänga av mig. När hästen hittar framåtbjudningen blir ofta ridbarheten bättre.

Sara Algotsson Ostholt ser fördelarna med en cool häst.
– Jag vill ha en lugn och sansad häst och vill inte sitta och bromsa på en het. Jag driver hellre lite mer. I terrängen blir det svårare med en häst som ligger på, då måste man förbereda allt i så god tid. På en häst som min Vega räcker det att räta upp sig så kommer hon tillbaka. Då krävs inte så mycket tempoväxlingar, det går snabbare när man inte behöver bromsa upp inför varje hinder.
– Frank (Ostholt) föredrar å andra sidan heta hästar, det är lite hans specialitet. Han känner sig säkrast när hästen ligger på.

Henrik von Eckermann gillar hästar med nerv.
 – De ska vara känsliga, då är de lättare för mig att arbeta. Tiden är förbi för de kalla, lite långsamma hästarna. Elektriciteten behövs för att vinna omhoppningarna och det är lättare att coola ner en nervig häst än att få fart på en kall häst.

Foto: Lottapictures.

Avelns betydelse
Den ryttare som försökt göra en hopphäst av en dressyrhäst eller tvärtom, märker att de som regel inte har samma förutsättningar. Självklart spelar aveln stor roll för ridbarheten, Torsten Pehrsson funderar kring hingstarnas betydelse.
– Det avlas för lite på ridbarhet i dag. Ofta vet vi för lite om föräldrarna eftersom vi importerar mycket semin och har få inhemska hingstar. De utländska hingstarna visas av utländska proffsryttare. Dessa ryttare kan påverka ridbarheten hos hingstarna så mycket, att det inte alls är säkert att avkommorna i slutänden är ridbara för en svensk ryttare.

Även Sara Algotsson Ostholt ser att ridbarheten ibland glöms bort när det avlas mycket på gång eller hoppförmåga.
– Den största andelen ryttare rider på hobbynivå, utan ambitionen att rida VM eller OS. Många hästar är för svårridna för hobbyryttare och alla blir olyckliga efter ett tag.
– Dessutom spelar stoets kvaliteter jättestor roll, tillägger Torsten Pehrsson. Ston som inte är ridbara gagnar inte aveln. Vi försöker alltid avla på ston som har tävlat och visat sin talang och prestationsförmåga. Först tävlas de, till exempel i årgångschampionaten, sedan går de in i avelsboxen.
– Det är viktigt att hitta egenskaper hos stoet som man vill föra vidare, annars kan man avstå från att avla, säger Ulrika Jacobs.
– Stoet präglar avkommans temperament mer än hingsten. De umgås ju dygnet runt under den första tiden och fölet tar efter sin mamma. Vi måste få bättre ston i avel, man får offra en del fina hästar och låta dem gå i avel.

Stoets betydelse bekräftas av Sara Algotsson Ostholt.
– Det är ungefär 50/50 hur föräldrarna förärver sig. Vi gjorde embryotransfer på Reality förra året. Hon är stor och lång och rör sig väl, speciellt i traven, men är lite långsam. Så vi valde Maria Gretzers hingst Singular, som är kort och spänstig som en gummiboll. Vi hoppas på en elegant häst med mycket gummi och de bästa egenskaperna från båda föräldrarna.
Vår avel har utvecklats enormt avseende både rörelser och ridbarhet, enligt gångarts- och exteriördomaren Jan-Ove Olsson.
– För 20 år sedan var många hästar i aveln knappt ridna. Före 3-årstesterna som började 1999 sattes många ston i avel som inte var ridna. Ofta visades de endast vid hand på premieringar. Många blev inte ens bedömda i galopp. Nu visas de flesta ridna i alla gångarterna. Det har bidragit till att både galoppen och ridbarheten förbättrats.

Exteriör och balans
Hästens exteriör påverkar ridbarheten, därom verkar ryttare och uppfödare eniga. En häst som på grund av sin kropp har svårt för att göra det ryttaren begär, kräver skickligare ridning än en häst med bättre förutsättningar.
Helst ska hästen vara byggd med god balans i sin kropp och med en bra halsansättning. En sådan häst har lätt att balansera sig själv, även med ryttare på ryggen.
Ulrika Jacobs kan tidigt se om fölet verkar ha de förutsättningar som krävs för en framtida Grand Prix-häst.
– Hästen måste ha mycket egen balans. Balansen kommer från exteriören och lite från temperamentet och man ser redan på fölen om de har balans.

”Hästens möjlighet och förmåga att ta emot ryttarens anvisningar” är en definition av ridbarhet som kan kopplas till hästens exteriör. Jan-Ove Olsson förklarar hur.
– Exteriören påverkar just hästens möjlighet att ta emot ryttarens anvisningar. Här kan man beskriva hur exteriören ska se ut genom begreppet proportionalitet, vilket betyder att hästens kroppsdelar har rätt proportioner. Detta ger oftast balans i längd- och sidled. Från sidan vill jag ha proportionalitet mellan framdel, mellandel och bakdel. Är någon del kortare eller längre kan det störa hästens balans. Den kortare delen är ofta starkare men mindre lätt att påverka och få mjuk och lösgjord. En längre del är ofta mjuk men kan vara skörare och svårare att få stark.
– Proportionerna mellan frambenens och bakbenens längd påverkar ridbarheten. Är frambenen korta eller bakbenen långa, hamnar tyngdpunkten långt fram.

Rätt proportionalitet ger god balans och gör det lätt för hästen att röra sig. Oliksidighet ger ofta svårigheter i olika varv. Jan-Ove illustrerar med ett exempel:
– På en häst som är tåtrång och parallellförskjuten på höger framben hamnar tyngdpunkten längre fram på detta ben. Det kan bli svårare att vända till höger och rida i höger varv. Samma princip gäller bakbenen, med ett instabilt och svagare höger bakben har hästen ofta svårare i vänster galopp, där mycket vikt läggs på det svagare benet. Med god proportionalitet i längdled får hästen lättare att röra sig framåt och är lättare att rakrikta. Det påverkar ju inte bara ridbarheten utan även hållbarheten.

Vi har sedan länge kvalitetsbedömningar inom svensk halvblodsavel. 4-åringarna bedöms då bland annat av exteriördomare, som i första hand ser på typ, huvud-hals-bål, ben och rörelser.  I de studier som jämfört hästens exteriörpoäng med hållbarheten kunde man se en längre livslängd på de hästar som hade höga exteriörpoäng.
– Antalet deltagare på kvalitetsbedömningarna har minskat de senaste tio åren, så urvalspopulationen är ganska liten och veterinärbesiktningen är borttagen, berättar Jan-Ove.
– Nu går de bästa hästarna oftast 4-årschampionaten i stället. Men man kan se att de hästar som blivit Klass 1 exteriört har haft bättre hållbarhet och prestationer på tävlingsbanan.

Fysiska fel, ett känsligt psyke eller otillräcklig styrka för det ryttaren begär, kan göra att hästens ridbarhet upplevs som dålig. Foto: Lottapictures.

Träning och utbildning
– Exteriören är viktig för balansen, hästen bör inte stå i nerförsbacke och halsen ska vara väl ansatt. På unghästarna känner man när de galopperar om de kan hålla galoppen med egenbalans. När man rider framåt, exempelvis i en omhoppning, måste hästen bibehålla balansen, man ska kunna rida fort utan att hästen tappar den. Den häst som trillar på näsan måste verkligen ha andra stora kvaliteter för att kompensera detta, säger Henrik von Eckermann.

Hästar med en dålig medfödd ridbarhet blir bättre med skicklig ridning.
– Utbildningen påverkar ridbarheten jättemycket och hos Ludger (Beerbaum) ser man det tydligt. En helt normal häst som kommer och hoppar lite krokigt blir med rätt träning och utbildning och lite tid en riktigt bra häst. Gotha var hopplös att rida när hon var fyra-fem år, kunde knappt galoppera. Hon gick i nerförsbacke och ville inte sitta på rumpan alls. När Ludger ridit henne under två år och jag fick tillbaka henne, hade hon mycket bättre ridbarhet.
– En ofördelaktig exteriör kan till viss del kompenseras genom arbete, men risken för skador är större, genom större belastning. En skicklig ryttare känner hästens gränser och pressar den inte för hårt. Ofta går man lite för fort fram, men det måste få ta tid.

I fälttävlan behöver hästarna mycket hög ridbarhet och allsidig träning eftersom de måste vara bra i flera olika grenar. Konsekvent träning redan hos den unga hästen ger långsiktigt resultat. Sara Algotsson Ostholt, som bor i Tyskland, rider många unghästklasser där ridbarheten bedöms.
– Det räcker inte att vara felfri på hoppbanan, hästen ska dessutom vara balanserad och positiv med jämn bjudning och en mjuk kontakt. Den ska ha lätt för att byta galopp och får inte gå i fel galopp. Samma premisser gäller i terrängen där hästen ska vara lätt att reglera. Bedömningsskalan är 1 till 10 och för att kvala till unghästfinaler krävs minst 8 poäng. Det bidrar till en bra utbildning för den unga hästen.

Ryttarens ansvar
Ridbarheten kan förbättras men kan även försämras. Många ryttare kan berätta om plötslig sämre ridbarhet som berott på vassa tänder eller låsningar i ryggen, så vi kan sluta oss till att om hästen känner smärta försämras samarbetsvilja och ridbarhet.

Motstånd i ridningen kan även bero på att hästen inte är stark nog att utföra det ryttaren ber om, eller att prestationskraven är för höga. Andra orsaker till försämrad ridbarhet kan vara inkonsekvent ridning. En orutinerad ryttare på en alltför ambitiös eller känslig häst kan få problem, med både ledarskap och skador.
– Dålig ridning kan göra att hästen får ont, säger Ulrika Jacobs.
– Går man för fort fram kan hästen bli skadad och då sätter skadan stopp. Ambitiösa hästar vill få utmaningar. Här är det bra att ta hjälp av någon som är rutinerad, så att hästen inte blir istadig med en rädd eller osäker ryttare.
Sara Algotsson Ostholt vet hur ryttarens fysik påverkar.
 – En bra ridbarhet kan försämras om ryttaren är sned och inte mår bra i kroppen. Genom Sveriges Olympiska Kommitté har vi landslagsryttare tillgång till en toppenbra fysioterapeut som har hjälpt mig mycket. Jag har ju haft en del skador, brutna ben och lite snedhet i kroppen som jag måste åtgärda. Liksidigheten hos ryttaren är minst lika viktig som hos hästen.

Frågan vi måste ställa oss är för vem hästen ska vara ridbar, påpekar Jan-Ove Olsson.
– När vi skaffar oss hästar med fin härstamning och bra exteriör och goda förutsättningar, måste hästen också tas väl om hand alla de timmar den inte rids. Det är ryttarens ansvar att rida så bra som möjligt och skapa så goda förutsättningar som möjligt för att hästen ska kunna vara optimalt ridbar.

Så det finns olika syn på ridbarhet och vad som gör hästen ridbar, och för vem. Flera faktorer påverkar, utbildning, temperament, exteriör, hälsostatus, ålder, avel och inte minst ryttaren.
Kanske är det faktiskt så enkelt att den mest ridbara hästen skapas av den ryttare som ger sin häst bäst möjlighet att ta emot ryttarens anvisningar. Med allt vad det innebär.

Tips för bättre ridbarhet
• Välj häst med rätt förutsättningar för dina ambitioner. Den ska ha så små exteriöra avvikelser som möjligt och ett temperament som passar din egen personlighet.
• Håll hästen sund och smärtfri. Välbefinnandet påverkar ridbarheten.
• Var en så bra ryttare som möjligt och ge hästen förutsättningen att vara så ridbar den kan bli.
• En ryttare i bra balans understödjer hästens egenbalans.
• Framåtbjudningen förbättrar ridbarheten, sträva efter att rida hästen mellan hjälperna.
• Ta hjälp redan innan du stöter på svårigheter.
• Avla bara på ett sto med egenskaper som du vill föra vidare till avkomman.

Denna artikel publicerades ursprungligen i Ridsport nr 11, 2015